Hans Hildebrand

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hans Hildebrand, porträtt målad av Elisabeth Warling 1897.
Hans Hildebrand vid Rökstenen
Hans Hildebrands gravvård på Solna kyrkogård.

Hans Olof Hildebrand Hildebrand, född 5 april 1842 i Stockholm, död 2 februari 1913[1], var en svensk arkeolog, numismatiker, museiman och riksantikvarie. Son till Bror Emil Hildebrand och Anna Mathilda Ekecrantz samt bror till Emil Hildebrand. Gift 1867 med Elin Maria Charlotta Martin.

HIldebrand var ledamot av Svenska Akademien 1895–1913, stol 6, och dess ständige sekreterare (tillförordnad) 1912. Ledamot av Vitterhetsakademien från 1874 till sin död, dess sekreterare 1879–1907. Internationellt är han känd för att vara den förste som gradvis utarbetade en ny och betydande arkeologisk metod, typologin, vilken kom att fulländas av Oscar Montelius.

Levnadshistoria[redigera | redigera wikitext]

Hans Olof Hildebrand blev student i Uppsala 1860, avlade filosofie kandidatexamen 1865 och promoverades följande året till filosofie doktor med första hedersrummet. Redan under sin studenttid tjänstgjorde han under ferierna i Statens historiska museum. År 1865 förordnad till extra ordinarie amanuens i Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, antogs han året därefter till sekreterare i Kungliga Samfundet för utgifvandet af handlingar rörande Skandinaviens historia och utnämndes till förste amanuens vid förenämnda akademi.

Under åren 1870–1871 gjorde han i egenskap av Letterstedtsk stipendiat en utländsk resa och utnämndes 1871 till förste amanuens vid Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Som ombud för denna akademi deltog han i flera arkeologiska kongresser. 1879 efterträdde han sin far som riksantikvarie, sekreterare i Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien och garde des médailles. Han blev 1866 ledamot av och sekreterare i Samfundet för utgifvande af handskrifter om Skandinaviens historia, vilken befattning han lämnade 1896, deltog 1873 i stiftandet av Antropologiska sällskapet, blev 1874 ledamot i Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 1881 av Vetenskaps- och Vitterhetssamhället, blev 1884 Fredrika Bremer-Förbundets förste ordförande (och stannade på posten i 19 år)[2], ledamot 1890 av Vetetenskapssocieteten, 1891 av Vetenskapsakademien och 1895 av Svenska akademien, efter Fredrik August Dahlgren.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Hans utgivna vetenskapliga arbeten är bland annat: Svenska folket under hednatiden 1866, akademisk avhandling belönt med filosofiska fakultetens i Uppsala större pris och med det Geijerska priset; Lifvet på Island under sagotiden (1867, omarbetad utgåva 1883); Afrika i våra dagar 1868; Statens historiska Museum och K. Myntkabinettet 1873; Den vetenskapliga fornforskningen 1873; Lärobok i gamla historien 1873; De förhistoriska folken i Europa 1873–1875; Folkens tro om sina döda 1874; Den kyrkliga konsten under Sveriges medeltid (1875, ny omarbetad upplaga 1907); kaptilet Sveriges medeltid, senare skedet, 1350–1521 i verket Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar 1876-1877 (I andra upplagan av samma verk, Sveriges historia intill tjugonde seklet 1904-05, behandlade han även älder medeltiden); Stockholms stads jordebok 1420-1498 (1876–1914); Fynden i Troas och Homerus Troja 1878; Från äldre tider 1882; The industrial arts of Scandinavia in the pagan time 1883; Heraldiska studier 1883, 1887; Stockholms stads skottebok 1501-10 (1889–1915); Visby och dess minnesmärken 1892–1893; Skara domkyrka 1894 med mera. 1879 började Hildebrand en utförlig kulturhistorisk skildring öfver Sveriges medeltid, av vilket 3 band hann utkomma fram till 1903.[3]

Tillsammans med sin far Bror Emil Hildebrand utgav han Teckningar ur svenska statens museum (1873–83).[3] Våren 1872 började Hildebrand utge Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Månadsblad, som grundades av honom, och 1870 Ant. tidskrift för Sverige. Han skrev en mängd uppsatser i Pedagogisk Tidskrift, Litteratur-Tidskrift, Antiqvarisk Tidskrift för Sverige med flera, bland vilka bör nämnas: Den äldre järnåldern i Norrland 1869; Bidrag till Svenska medeltidens Konsthistoria 1869–1870; Bidrag till spännets historia 1872–1874; Sveriges kyrkliga fornlämningar 1874; ombesörjde även utgivandet av Svenska medeltidens stadsböcker; översatte Snorre Sturlassons Heimskringla med förklaringar 1869–1871 med mera.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dödsnotis i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1924)
  2. ^ Fredrika-Bremer-förbundet: Historik, läst 2010-06-06
  3. ^ [a b] Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 1248-49.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Fredrik August Dahlgren
Svenska Akademien,
Stol nr 6

1895-1913
Efterträdare:
Sven Hedin