Sauron

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För ett släkte av spindlar, se Sauron (djur).
Sauron som han gestaltas i Peter Jacksons filmatisering av Trilogin om Härskarringen

Sauron är företrädare för de onda krafterna och skaparen av Härskarringen som är orsaken till Ringens krig, i J.R.R. Tolkiens böcker om Härskarringen. Sauron framträder även i Silmarillion som Morgoths högste löjtnant och ställföreträdare.

Namn och titlar[redigera | redigera wikitext]

Sauron är quenya och betyder ungefär "den hatade". Sindaralverna kallar honom Gorthaur, med ungefär samma innebörd, men han har många andra namn och det är ytterst ovanligt att någon använder hans riktiga namn, särskilt i Gondor. De vanligaste är: Den Namnlöse Fienden, Sauron Bedragaren (bland Dúnedain i norr), Mordors Mörke Herre, Ringarnas Herre, Mörkrets Herre, Den Mörka Makten, Barad-dûrs Herre, Det Röda Ögat, Ringmakaren, Besvärjaren, Andebesvärjaren, Svartkonstnären samt Trollkarlen. När han försöker dupera alverna kallar han sig Annatar (Gåvornas herre) och Aulendil (vän till Aulë). Jordens Herre är titeln han antar i slutet av andra åldern och som i hög grad retar Númenors konung Ar-Pharazon.

Från begynnelsen[redigera | redigera wikitext]

Innan ainur kommer in i världen (Arda) var Sauron en maia i valan Aulës tjänst. Länge är han Aulë trogen och är inte bland de andar som låter sig påverkas av Morgoths musik då världen skapas. Sedermera är dock hans största önskan att skapa ordning och reda i Arda efter sitt eget tycke. Detta utnyttjar Morgoth som lyckas övertala Sauron att byta sida. Saurons beundran av Morgoths styrka och makt bidrar också starkt till detta.

Sedan dess är han Morgoths tjänare och han står mycket högt i rang hos sin mästare, då han var bland de mäktigaste. Så länge han tjänar Morgoth är han en mycket kapabel tjänare som ofta kan slutföra onda dåd som Morgoth påbörjat, men som denne inte kan avsluta.

När valar angriper Morgoth (innan alverna kommit till Beleriand) och raserar Utumno håller sig Sauron dold djupt under jorden, liksom balrogerna, och undgår att bli tillfångatagen, till skillnad från sin mästare.

Karaktärsdrag[redigera | redigera wikitext]

Sauron är en av de mäktigaste av maiar; när han tjänar Aulë är han en smed som hålls i hög aktning. Likt Saruman älskar han ordning och koordination, vilket också var en svaghet som visar sig ödesdiger långt senare.

Inte mycket sägs om Saurons utseende. Under första åldern kan han ändra utseende som det behagar honom, men efter Númenors fall förlorar han den förmågan för alltid. När han möter alvsmederna i Eregion framträder han i en vacker gestalt (en som liknar den han har då han möter Eonwë efter Vredens krig).

Efter Númenors fall antar han en ny form som är hög, mörk, och fruktansvärd att se på. Ondskan i Saurons öga kan inte ens någon bland de Visa uthärda.

Första åldern[redigera | redigera wikitext]

När Morgoth lämnar sin fästning Angband, för att korrumpera de nyvakna människorna långt borta i öst, blir Sauron högsta befäl och han krigar mot alverna med framgång. Bland annat lyckas han inta Tol Sirion, en ö som därefter får namnet Tol-in-Gaurhoth, varulvarnas ö. Sauron tar ön som sin och är på sin mästares order stationerad där; ingen kan färdas genom dalen utan att Sauron kan se det från sitt torn.

Tio år senare dör Finrod Felagund, Nargothronds kung och den tidigare herren till Tol Sirion, när han desperat försöker rädda Berens liv undan en varulv, medan de båda är fångna där. Lite senare kommer Lúthien och Huan till platsen. Det blir en utdragen strid eftersom Sauron inte kan komma ur Huans grepp trots att han ideligen byter skepnad. Till sist ger han dock upp kampen och flyr från platsen i form av en vampyr och ger upp Tol Sirion. Därefter bryter Lúthien förtrollningen över ön och många fångar får åter se dagens ljus. Till slut finner Lúthien också Beren som klarar sig oskadd.

Efter att hans mästare Morgoth blivit besegrad i Vredens krig ber Sauron valar om nåd, men han vägrar att resa till den yttersta västern, till Valinor, för att bli dömd där. Istället, när Eonwë kommer för att hämta honom, flyr han och gömmer sig i östra Midgård.

Andra åldern[redigera | redigera wikitext]

Under den andra åldern, efter att ha legat dold i över 1000 år, syns Sauron på nytt. Han antar en mycket vacker skepnad och kallar sig själv Annatar, "Gåvornas herre". Sauron blir vän med alvsmederna i Eregion och ger dem råd om hur de kan överträffa sina tidigare verk. En del av alverna litar dock inte på honom, däribland Galadriel, Elrond och Gil-galad. Följaktligen släpps han inte in i deras riken. Alverna i Eregion bryr sig dock inte om deras varningar.

Med Saurons hjälp kan alvsmederna i Eregion uttänka och forma Maktens ringar, som ger mycket kraft till envar som bär dem, proportionellt till individens egen styrka. Men utan deras vetskap smider Sauron en egen ring i Domedagsberget.

Denna ring har kraften att dominera alla andra ringar och de som bär dem och böja dem efter Saurons vilja. Dock är ringarna oerhört kraftiga och för att kunna dominera dem är Sauron tvungen att ingjuta mycket av sin egen kraft i Härskarringen. Personer med tillräcklig styrka som även har Härskarringen har alltså även en stor del av Saurons kraft till sitt förfogande. När Härskarringen förstörs blir Sauron därför bara en skugga av sitt forna jag.

När Sauron tar på sig Härskarringen, för att dominera alverna, blir de varse honom. I ilska och rädsla tar de därför av sig sina ringar. Sauron svarar med att förklara krig mot dem eftersom han menar att ringarna skall ges till honom eftersom de inte kunnat skapa dem utan hans vägledning. Han invaderar Eriador, och alvsmedernas stad Ost-in-Edhil läggs i ruiner.

Celebrimbor, den främste smeden, torteras till döds eftersom han inte vill avslöja var de tre alvringarna finns. Eftersom de tre alvringarna smitts av Celebrimbor själv har Saurons korrumperande inflytande inte drabbat dem. Dock står de ändå under Den enda ringens makt. Celebrimbor avslöjar dock var dvärgarnas ringar finns. Även människornas nio ringar blir tagna. Dessa har Sauron sedan stor nytta av.

Vid denna tid är alvernas makt svag gentemot Saurons. Därför kan han driva Elronds styrkor norrut samtidigt som han kan kriga mot Moria och Lórien. Dessutom driver han Gil-galads styrkor mot havet i väster och de är mycket hårt ansatta. Men alverna slår tillbaka och med hjälp av en enorm númenoransk flotta under ledning av amiral Ciryatur krossar de Saurons styrkor. Sauron själv är nära att bli tillfångatagen, men han flyr genom Rohans gap med spillrorna av hans en gång så mäktiga armé. Han tvingas att återvända till Mordor, förödmjukad och slagen, och han svär att hämnas på númenoranerna.

Vid denna tid har númenoranerna anlagt i Eriador, däribland Lond Daer (på samma ställe som Aldarions Vinyalondë), vilket underlättar landstigningen betydligt i kriget mot Sauron. Númenor är det i särklass mäktigaste kungariket. Dess invånare härstammar från de edain som hjälpte alverna i krigen mot Morgoth under första åldern.

Från och med denna tid är Sauron känd som Mordors mörke herre. Han reser Barad-dûr år 1600, inte långtifrån Domedagsberget (som han använder som smedja och för att skicka askmoln mot sina fiender). Han fördelar sex av ringarna till dvärgarna (den första har Durin III fått av Celebrimbor själv) och de nio till människorna, men dvärgarna visar sig stå emot ringarnas makt i en omfattning Sauron inte hade tänkt sig. De kan inte styras, men en del får ett begär för guld och andra rikedomar, vilket stämmer väl överens med Saurons önskan.

Människorna däremot ger efter och böjs efter hans vilja och de blir nazgûl, hans mest fruktade tjänare. Sauron återtar kontrollen över alla onda varelser som fanns kvar efter Morgoths tid, såsom orcher och troll; både sådana som levde under och ovanpå jorden. Han får också makten över de flesta människorna som lever i söder och öster. Vid slutet av andra åldern antar Sauron titeln "Jordens herre", vilket fyller Númenors konung Ar-Pharazôn med vrede. Pharazôn bestämmer sig för att själv göra anspråk på den titeln, och tvinga Sauron att bli hans vasall och tjänare.

År 3261, kommer Ar-Pharazôn, den siste och mäktigaste av Númenors kungar, till Midgård. Han kommer med en så stor armé att Sauron själv förödmjukas, och ber om nåd. Sauron låtsas gå med på Ar-Pharazôns krav på ett motvilligt sett, men hemlighet gläds han, då han förstår att våld är meningslöst i denna situation och att enda sättet att bringa undergången över Númenor är att förstöra det inifrån.

Men Ar-Pharazôn låt sig inte bedras så lätt och för Sauron till Númenor som fånge. Sauron är dock alltför kraftfull för att kontrolleras på ett sådant vis, och snart har han kungens sinne under kontroll och han går snabbt ifrån att vara en fånge till kungens närmsta rådgivare.

(Tolkien skrev senare i Letter #211 att Ar-Pharazôn inte känner till Härskarringen och den därför blir kvar i Saurons besittning.)

Snart blir han också en präst som dyrkar Morgoth, och ett stort tempel byggs åt honom på Númenor. Vid detta tempel är inte människooffer ovanliga: Detta för att blidka denna mörkrets herre som skulle ge människorna evigt liv, för i många generationer har Númenors folk avundats alverna för deras odödlighets skull, och menar att det inte är rättvist att ett högt och ädelt släkte som deras alltjämt är dödligt. Detta utnyttjar Sauron till fullo och han övertalar Ar-Pharazôn att attackera Valinor, med motiveringen att de som besitter "det odödliga landet" också skulle bli odödliga. I själva verket vet Sauron på förhand att de aldrig kan besegra valar, men hoppas att Númenor får ett svidande nederlag. Dessutom är han väl medveten om att det inte var Valinors land som ger odödlighet.

Till slut, efter många års förberedelser, seglar den största armadan någonsin mot Valinors kuster (år 3319). Trettionio dagar efter avfärden, precis då Ar-Pharazôn kliver iland i Valinor, förändrar Eru världen: Númenor sänks under vågorna och Númenors flotta förstörs. Saurons kropp förstördes också, men på en mörk vind färdas hans ande tillbaka till Midgård (och Härskarringen med honom). Med tiden lyckas han också anta en ny fysisk form, denna gång som en skräckinjagande mörk herre, men han kan inte längre anta en vacker form som tidigare. Vid hemkomsten upptäcker han att Gil-Galads makt vuxit mycket under hans tid på Númenor. Och när han sedan får reda på att den han hatade mest på Númenor, Elendil, undflytt katastrofen fylls han av vrede. Han förbereder sig därför för ett sista krig mot alver och människor.

Men de som är trogna valar reser till Midgård under Elendils ledning och räddas undan katastrofen. De grundar Gondor i söder och Arnor i norr, och de välkomnas av invånarna där som ofta är helt eller delvis släkt med dem. Redan tidigare har många númenoraner byggt kolonier längs Midgårds kuster, vilket innebär att befolkningen är stor tidigt i de både rikenas historia. Gondorianerna, under Elendils och hans söners ledning, har en nyckelroll i den Sista alliansen. De vinner en stor seger på Dagorlads slagfält, och belägrar Barad-dûr i sju år. Under belägringen dödas Anárion, en av Elendils söner, av en sten som kastades från tornet. Till slut är Sauron själv tvungen att träda fram, eftersom belägringen är så intensiv. Han besegras till slut av Elendil och Gil-galad (båda två dör när de utförde dådet; Gil-galad dör av hettan i Saurons hand). Elendils svärd Narsil brister under dennes tyngd då han faller. Sedan hugger Isildur av Saurons finger där Härskarringen satt, men behåller ringen för sig själv (mot Elronds och Círdans inrådan). I och med förlusten av Härskarringen blir Sauron kraftigt försvagad och hans ande lämnar sin kropp. Han besegras därmed, för tillfället, och växer inte i styrka förrän långt senare.

Tredje åldern[redigera | redigera wikitext]

Efter förlusten av Ringen döljer sig Sauron i östern i flera hundra år, och Gondor har fred en längre tid innan östringarna börjar röra på sig. Gondor och västern i övrigt drabbas av flera "olyckor" orsakade av Sauron. Han koordinerar angreppen mot Gondor från flera fronter. 1636 kommer en pest med vinden österifrån. Pesten utplånar nästan Gondors kungahus och en betydande del av befolkningen.

I efterhand står det också klart att Sauron har fått reda på hur Isildur dog eftersom han efter drygt ett årtusende slog sig ned i Mörkmården på Amon Lanc (detta för att ha en bas varifrån han letar efter Ringen). Vid det läget är det ingen som misstänker att det är Sauron, istället tror man att det rörde sig om en nazgûl. Gandalf tar sig in där år 2063. Sauron flyr för honom och döljer sig i östern. Men 2460 har han vuxit så pass i styrka att han vågar återvända dit. År 2850 har Saurons onda inflytande vuxit ytterligare och Gandalf tar sig in där ännu en gång och hans misstankar bekräftades. De Visa (främst Saruman) vill dock inte gå med på hans vädjanden om att angripa Dol-Guldur, så Sauron lämnas i fred fram till 2941.

Men Sauron har länge planerat vad han skulle göra när de Visa angriper honom. Han överger Dol-Guldur och beger sig till Mordor som länge varit förberett för hans återkomst. Nazgûl har redan befäst viktiga nyckelpunkter (till exempel Morannon och Minas Morgul). Tio år senare visar han öppet på sin existens, samtidigt som han börjar återbygga Barad-dûr. Saurons öga, som ser ut över Midgård med hjälp av Minas Ithils palantir, blir det emblem hans arméer bär, och det blir en symbol för fruktan och förtryck. Sauron förbereder sig för ett sista krig mot alver och människor, som är mycket svagare än tidigare, och föder upp otaliga orcher och troll. Dessutom skickar han emissarier österut och söderut, och många av dessa folk sluter upp med honom i sitt hat mot väst.

Härskarringen[redigera | redigera wikitext]

Vid början av Sagan om ringen, upptäcker Gandalf att Härskarringen blivit funnen. Han beger sig därmed till Isengård för att be Saruman, Vita rådets ledare, om råd sedan han blivit kallad dit av Radagast. Men han upptäcker att Saruman i hemlighet planerar att använda Ringen för egen vinning, eller göra sig en egen ring. Gandalf är en tid fången ovanpå Orthanc eftersom han vägrar avslöja var Ringen finns, men till slut lyckades han fly med hjälp av Gwaihir, örnen.

Ett par månader tidigare har Sauron, efter att ha torterat Gollum, fått reda på att ringen finns i ett land kallat Fylke och att en hob vid namn Bagger har den i sin ägo. Sauron sänder därför sina nio ringvålnader för att hämta Ringen (efter viss tvekan eftersom de Visa skulle kunna gissa sig till deras uppdrag). Men eftersom Sauron tror att Gollum syftar på det område han själv härstammar från, just norr om Glitterfälten, beger sig nazgûl dit istället. Väl på plats i Fylke upptäckte Nazgûl att både Bilbo och Frodo, som ärvt ringen, gett sig iväg.

Gandalf råder Frodo att resa till alvernas fäste Vattnadal, där ett råd hålls om Ringens framtid. Elrond, rådets ledare, samlar där representanter för flera folkslag och det beslutas, efter mycket debatterande, att Ringen skall tas till Domedagsberget och förstöras. Ringens brödraskap utgörs av Frodo, Sam, Merry, Pippin, Gandalf, Aragorn, Legolas, Gimli och Boromir. Dessa färdas söderut och igenom Moria där Gandalf lämnar de övriga för att strida mot balrogen. Resten fortsätter söderut till Lothlorien där Galadriel och Celeborn tar emot dem.

Vid samma tid låtsas Saruman vara en bundsförvant till Sauron, när han i själva verket inte vill annat än att ha ringen för sig själv. Han avlar fram en stor armé av Uruk-Hai och invaderar Rohan.

När Saurons och Sarumans orcher anfaller Ringens brödraskap vid Amon Hen splittras det och Frodo och Sam för att beger sig till Mordor. Sarumans Uruk-hai lyckas tillfångata Merry och Pippin, som räddas av Rohirrim som ger dem tid att fly i mörkret iklädda sina alvkappor. På så sätt gäckas både Sauron och Saruman i sina förhoppningar och Ringen förblir dold.

Tack vare att Merry och Pippin möter Lavskägge kan de bringa nyheter om Sarumans förräderi och med hjälp av enterna förstörs sedan Isengård (endast Orthanc står kvar), samtidigt som andra Huorner bistod Rohan vid Slaget vid Hornborgen. Saurons kanske mäktigaste tjänare, Saruman blir därmed instängd i Orthanc och spelar ingen större roll framöver.

Efter att Sarumans styrkor besegrats vid slaget vid Hornborgen, reser Gandalf med följe till Isengård för att konfrontera Saruman. Väl där försöker Saruman omvända Théoden. Men de genomskådar Sarumans trollkonster och trots att han har möjlighet att gottgöra sig avböjer Saruman. Som en följd av detta utesluter Gandalf Saruman ur trollkarlsorden och han fråntas mycket av sin makt. I samband med detta kommer Orthancs palantir i Gandalfs besittning, sedan Ormstunga kastat ned den i ett misslyckat försök att skada antingen Gandalf eller Saruman. Palantiren ges sedan till Aragorn, dess rättmätige ägare. Stenen används sedan av honom, med vilken han lyckas få Sauron att tro att han snart skall ha Ringen i sin ägo. Detta, sägs det, bidrar starkt till att Sauron anfaller Gondor innan han är helt redo. Aragorn hoppas också på att tömma Saurons länder på fiender så att Frodo och Sam skall kunna färdas där obemärkt.

Sauron attackerar Gondor snabbare än vad man hade trott att han skulle göra (säkerligen i rädsla över att någon mäktig person kunde tänkas få Ringen i sin ägo). Han sänder sin mest fruktade tjänare, Häxmästaren av Angmar, för att leda sina trupper till seger vid Slaget vid Pelennors fält. Han menar att om han bara slog till hårt och snabbt skulle han inte behöva slå mer. Därför var han inte helt förberedd när han angrep Minas Tirith.

Även om Häxmästaren sedan stupar i slaget tillsammans med sina trupper från Minas Morgul, Harad, östern och så vidare, har Sauron stora styrkor i reserv, tillräckligt många för att vinna förlängningen av kriget utan problem. Men Sauron luras att tro att dennes fiender försökte anfalla Mordor när de tågade mot Morannon. I själva verket är planen att ge Frodo och Sam tid att förstöra Ringen i Domedagsberget, även om hela armén skulle gå under i försöket, ty Saurons trupper är mer än 10 gånger fler. Planen lyckas: Frodo och Sam når Domedagsberget. Men precis när Frodo skall förstöra Ringen kan han inte motstå dess kraft, utan tar den som sin egen och sätter den på sitt finger. När han gjorde det känner Sauron att ringen finns i Domedagsberget, och han blir så rädd att han glömmer bort sina arméer på slagfältet. Dessa blir helt viljelösa emedan Sauron fokuserar all sin vilja och kraft på Domedagsberget, och han skickar sina Nazgûler dit i ett desperat försök att återta ringen. Men då kommer Gollum slår omkull Sam, som blir liggande halvt avsvimmad, samtidigt som Gollum kämpade med Frodo om Ringen. Gollum biter till slut av Frodos finger, och i sin lycka över att ha återfått Ringen i sin ägo, snubblar han och faller ned i lavan (tack vare Erus intervention, se Letter #192) och Ringen förstörs därmed.

Efter att Ringen förstörts bryts Saurons makt helt: Barad-dûr rasade samman och likaså Svarta porten. Saurons själ färdas som ett svart moln över Västerns styrkor, men löses upp av en stark vind från väst. Sauron är därmed besegrad för alltid och reser sig aldrig igen. I fortsättningen är han bara en skugga av sitt forna jag och kan aldrig mera ta form, eftersom han förlorat merparten av sin kraft.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]