Sagan om ringen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Sagan om ringen (olika betydelser).
Sagan om ringen
Härskarringen
Ringarnas herre
Den enda ringen, den mäktigaste av ringarna i Tolkiens fantasyberättelse.
Den enda ringen, den mäktigaste av ringarna i Tolkiens fantasyberättelse.
Författare J.R.R. Tolkien
Originaltitel The Lord of the Rings
Originalspråk Engelska
Översättare Åke Ohlmarks,
Erik Andersson
Land Storbritannien
Genre Heroisk fantasy, Äventyrsroman
Förlag Norstedts
Utgivningsår 19541955
Utgiven på
svenska
1959–1961
Huvudpersoner Frodo, Gandalf, Sam, Aragorn, Merry, Pippin
Del i serie
Föregås av Bilbo – En hobbits äventyr
Efterföljs av Silmarillion

Sagan om ringen eller Härskarringen, i nyöversättning Ringarnas herre (originaltitel The Lord of the Rings), är en fantasyroman av J.R.R. Tolkien. Den utgavs på engelska för första gången 19541955 uppdelad i tre volymer med titlarna The Fellowship of the Ring, The Two Towers och The Return of the King. Tolkien hade redan 1937 i Bilbo, en hobbits äventyr, introducerat både härskarringen, och flera av huvudfigurerna i trilogin.

Handlingen kretsar kring kampen mellan gott och ont. I centrum står den magiska härskarringen, som en gång för länge sedan smiddes av mörkrets herre Sauron för att härska över de andra ringar som han hade skänkt till sina fiender. Men Sauron blev avslöjad och ett krig bröt ut mellan honom och de fria folken. Sedan Sauron besegrats dödades kung Isildur, ringens nye ägare, i ett bakhåll, och ringen försvann och var borta i tusentals år. Ringen ger stor makt, men är ond och utnyttjar sin ägares krafter för sitt eget mål – att återvända till Sauron. Till sist hittades ringen igen av Gollum men togs av hoben Bilbo, som i början av boken överlåter den till sin skyddsling Frodo. Boken handlar sedan om hur ringen förs tillbaka till Domedagsberget i Mordor – vulkanen där ringen en gång smiddes och den enda platsen där den kan förstöras – av ringens brödraskap bestående av hoberna Frodo, Sam, Merry och Pippin, trollkarlen Gandalf, människorna Aragorn och Boromir, alven Legolas och dvärgen Gimli.

Berättelsen utspelar sig år 3018–3019 i tredje åldern – sex tusen år efter händelserna i Silmarillion (1977) som berättar om världens skapelse och tidiga historia och 76 år efter Bilbo – En hobbits äventyr (1937) som berättar om hur Bilbo tar ringen från Gollum.

Den mest framgångsrika filmatiseringen av böckerna har gjorts av Peter Jackson, vars tre filmer Sagan om ringen, Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst hade biopremiär 2001–2003.

Idén om en härskarring som kan avgöra världens framtid förekommer även i Richard Wagners fyra operor om Nibelungens ring. Båda författarna har låtit sig inspireras av samma gamla sagor, bl.a. Völsungasagan och Eddan.

Den första svenska utgåvan kom 1959–1961 i översättning av Åke Ohlmarks. Med tiden kom verket som helhet att benämnas med titeln på den första delen, Sagan om ringen, även om översättaren och förlaget namngav det Härskarringen. 2004–2005 publicerades en ny översättning av Erik Andersson under samlingstiteln Ringarnas herre. Romanens första del har på svenska fått titlarna Sagan om ringen respektive Ringens brödraskap; de två senare heter i den nyare översättningen De två tornen och Konungens återkomst, medan den äldre översättningen har "Sagan om" i början av dessa namn. Den äldre översättningen har även, i själva boken eller på omslaget, benämnts Härskarringen, Trilogin om härskarringen och Ringarnas ring.[1]

Uppbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Verket omnämns ofta som en trilogi men är egentligen ett sammanhängande verk, som förlaget av kostnadsskäl delades upp i tre volymer. Varje volym består i sin tur av två böcker, som var och en behandlar en mer eller mindre tematiskt sammanhållen del av berättelsen.

Rollfigurer[redigera | redigera wikitext]

De goda:

De onda:

  • Sauron, mörkrets herre och ringarnas herre, en fallen halvgud och häxmästare som hjälpte alverna smida Maktens ringar för länge sedan. Han skapade därvid en egen ring i hemlighet för att kontrollera alla andra ringarna. Sauron beskrivs mer detaljerat i Silmarillion.
  • Nazgûl eller ringvålnaderna, Saurons nio skräckinjagande tjänare.
  • Häxmästaren av Angmar, ringvålnadernas ledare och Saurons mäktigaste tjänare, samt befälhavare för Saurons armé.
  • Saruman, en bedräglig trollkarl som söker den enda ringen för sig själv.
  • Gollum, tidigare hette han Sméagol, en varelse som en gång var nästan som en hob och som tidigare ägt den enda ringen, vilken förvrängde honom till en nästan helt ondskefull individ och gav honom en onaturligt lång livslevnad.
  • Gríma även kallad ormstunga, Sarumans tjänare.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Sagan om ringen (Ringens brödraskap)[redigera | redigera wikitext]

Första boken[redigera | redigera wikitext]

Handlingen har nära samband med en rad historiska händelser i Midgård. I dessa historier, som har skett långt innan handlingen i boken utspelar sig, så har Mörkrets Herre Sauron smidit en mäktig ring i Domedagsberget i Mordor. Isildur skär av Saurons ringfinger, tar ringen och hävdar att det är han som har rätt att äga den. Isildur blev senare dödad av onda orcher och Ringen tappas i floden Anduin. Över 2000 år senare så finner den hobliknande varelsen Déagol ringen när han är ute och fiskar med sin kusin Sméagol (vanligtvis kallad Gollum). Gollum dödar sedan Déagol för ringen och håller den i sitt förvar i nästan 500 år innan han förlorar den, varpå Bilbo Bagger finner den. Samtidigt så återvänder Sauron igen. Gollum ger sig flera år senare ut på jakt efter Ringen, men blir infångad nära Mordor och torteras av Sauron, som därmed får kännedom om att ringen har hittats av en hob och får ut orden Fylke och Bagger ur Gollum. Gollum befrias sedan för att fortsätta jakten, men blir infångad av Aragorn, Isildurs arvinge och fängslas av alverna i Mörkmården. Samtidigt sänder Sauron ut sina skräckinjagande tjänare, Ringvålnaderna,(Nazgûler)för att ta Ringen som Sauron vill återfå till varje pris.

Bokens främsta huvudperson är Frodo – en hob från Fylke. Han ärver en magisk ring av sin farbror Bilbo som oväntat lämnat honom. Sjutton år senare kommer trollkarlen Gandalf på besök, och under en sommarnatt får Frodo veta att ringen en gång hade tillhört den onde Sauron. Gandalf säger att Frodo ska ta med sig Sam som straff för Sam som hade tjuvlyssnat på Frodo och Gandalf. Till en början ske de bege sig till Bree och träffa Gandalf på den Stegrande ponnyn. På vägen dit stöter de på saurons Nazgûler.

Några månader senare, den 22 september, lämnar Frodo, Sam och Peregrin Took (Pippin) Baggershus och beger sig mot Krikdala. Frodo berättar inte för dem om sitt syfte att lämna Fylke, och inte heller om Ringen. De stöter på en Nazgûl (Ringvålnad) utsänd av Sauron, men lyckas undkomma när ett följe med alver ledda av Gildor Inglorion dyker upp. De fortsätter sedan resan och gör ett stopp hos bonden Maggot innan de till slut når Krikdala. Efter en natt där så bestäms det att Meriadoc Vinbock (Merry) slår följe med dem. De reser tillsammans in i Gamla skogen där de träffar på Tom Bombadill, en förbryllande person som bor i skogen. På Kummelåsarna tillfångatas de av en kummelgast, men Tom befriar dem. De når staden Bri där de träffar på utbygdsjägaren Aragorn, som också kallas Vidstige. Han leder dem vidare genom obygden, men trots hans hjälp så kommer denna del av resan ha fler bekymmer. Vid Väderklint blir de överfallna av fem Nazgûler. Där blir Frodo knivhuggen av deras ledare, den fruktade Häxmästaren av Angmar, som skadade Frodo och gjorde honom mycket sjuk. De lyckas undkomma och får hjälp av alvädlingen Glorfindel för att komma fram den sista biten till Vattnadal. Vid det sista vadstället anfaller Nazgûlerna på nytt, men med hjälp av Elrond, Vattnadals herre, misslyckades deras anfall tack vare hans magi. Frodo förs medvetslös till Vattnadal.

Andra boken[redigera | redigera wikitext]

Elrond läker Frodos sår. När han tillfrisknar så får han träffa Gandalf, Bilbo och hans vänner igen. En tid senare så hålls ett råd där ringens framtid diskuteras. Med på rådet fanns bland andra dvärgarna Glóin och Gimli, skogsalven Legolas, människorna Aragorn och Boromir, kapten av Gondor, hoberna Frodo och Bilbo, Gandalf, och alverna Elrond, Glorfindel och Erestor. Elrond berättar för dem historien om Saurons ring, om Den sista alliansens krig och om hur Ringen förlorades. Gandalf fullföljer berättelsen, och berättar om hur ringen hittades av Gollum. Bilbo och Frodo berättar om sina egna äventyr om Ringens upptäckt och om Frodos resa till Vattnadal. Boromir ser hellre att Ringen utnyttjas som ett vapen i det kommande kriget mot Sauron. Men Gandalf och Elrond sätter sig dock emot detta, för att ringens vilja är så stark och så ondskefull. Gandalf förklarar varför han inte kunde följa med Frodo från Fylke. Han hade nämligen styrt kosan till Isengård, där den mäktiga trollkarlen Saruman bor, för att hos denne söka hjälp och råd. Saruman var ledare för det Vita rådet och den största av Istari. Han hade länge studerat om Sauron och fått uppgifter om Härskarringen. Saruman har dock vänt sig mot de fria folken vilket Gandalf bestört får veta. Saruman fängslar Gandalf i sitt torn, Orthanc, men han lyckas fly. Gandalf sprider budskapet om att Saruman nu är en fiende. Elrond föreslår en plan som går ut på att kasta ringen i Domedagsbergets eldar i Mordor. Om man lyckas så kommer det att förstöra Ringen och göra slut på Saurons makt en gång för alla.

Frodo blir vald att vara ringbärare och åtta följeslagare utses att resa med honom : Människorna Aragorn och Boromir, skogsalven Legolas, trollkarlen Gandalf, dvärgen Gimli och hoberna Sam, Pippin och Merry. Dessa nio vandrare (kallad Ringens Brödraskap) beger sig ut för att representera alla de fria folken i Midgård. Men innan resan börjar så ger Bilbo Frodo hans ovärderliga Mithrilbrynja och Sting, ett magiskt svärd. Brödraskapet försökte passera berget Caradhras, men de stoppas av Sarumans trolldom. De tvingas resa genom Morias hemsökta gruvor. Där blir de överfallna av orcher, men lyckas fly. Men en Balrog hotar dem och Gandalf slåss mot denne. Men när balrogen faller ner i en djup avgrund drar den med sig Gandalf i fallet. Brödraskapet tar sin tillflykt till alvlandet Lothlórien som styrs av Celeborn och Galadriel. Efter en tids vila där fortsätter de per båt nerför floden Anduin. Den fortsatta vägen är osäker, och när brödraskapet gör uppehåll vid Raurosfallen blir Frodo överfallen av Boromir, som med våld försöker ta ringen, Frodo flyr tillsammans med Sam och de fortsätter ensamma mot Mordor. Brödraskapet blev således splittrat.

Sagan om de två tornen (De två tornen)[redigera | redigera wikitext]

Tredje boken[redigera | redigera wikitext]

Perrott's Folly i Birmingham, tillsammans med det närliggande vattentornet Edgbaston Water Works, tros ha inspirerat Tolkien till tornen i hans bok. Tolkien bodde under sin barndom i närheten

En trupp av orcher anfaller plötsligt Merry och Pippin, när de letar efter Frodo; Boromir blir nedskjuten av orcher och dör innan han kan avslöja för Aragorn att Merry och Pippin har tillfångatagits av orcher trots hans försök att beskydda dem. Inte heller hinner han berätta om att han ångrar sitt angrepp mot Frodo som gjorde att denne tog till flykten. Aragorn, Legolas och Gimli reser över Rohans slätter för att rädda Merry och Pippin från Isengårds orcher och Uruk-haier, men Rohans ryttare under ledning av marskalk Éomer hinner före. Dessa dödar alla orcher och uruk-haier, och i tumultet som uppstår flyr Merry och Pippin in i Fangornskogen där de träffar enten Lavskägge. Enterna har många likheter med träd genom att de kan se, prata och även röra sig. Dessa väktare i skogen, som hålls vanligtvis för sig själva, hade ett långt möte om huruvida hoberna var vänner eller fiender. Men Lavskägge talade om för dem att hoberna var vänner. Lavskägge får veta att Sarumans hantlangare har huggit ned många träd i skogen för att driva de eldstäder som behövs för att tillverka vapen till sin armé. Så Lavskägge, hoberna och enterna bestämmer sig för att störta Saruman innan han hugger ner hela skogen.

Aragorn, Legolas och Gimli försöker följa efter Merry och Pippin, men i skogen träffar de på Gandalf (nu som Gandalf den vite) som återvänt från de döda. Han berättar för dem om sitt fall ner i avgrunden, sin kamp på liv och död med Balrogen, sin uppståndelse och sin förstärkta kraft. Han och de andra reser nu till Rohans huvudstad, Edoras och där befriar Gandalf Théoden, Rohans konung från rådgivaren Gríma Ormstungas förgiftande ord. Saruman i Isengård, planerar ett anfall mot Rohan och det bestäms att Edoras befolkning skall evakueras till Helms klyfta, där ett av nyckelslagen i ringens krig skall avgöra Rohans framtid. Gandalf rider bort innan drabbningen börjar. Slaget går först dåligt för Rohan, men en mirakulös återkomst av Gandalf gör så att Rohan till slut vinner den.

De beger sig mot Isengård, där de träffar på Merry och Pippin. Enterna har nämligen intagit Isengård, då Rohans fästning var i belägring, och Saruman hålls instängd i sitt torn, Orthanc. Gandalf och Théoden för ett samtal med Saruman, men han vägrar ge upp. Men detta svar så utesluter Gandalf honom ur trollkarlsorden Vita rådet. Sarumans rådgivare Gríma slänger någonting från ett av Orthancs fönster som nästan träffade Gandalf, och det tas upp av Pippin. Detta föremål visar sig vara en Palantír (seende-sten). De fortsätter tillbaka mot Helms klyfta. Under en natt så grips Pippin av en längtan att få titta i Palantíren, och får därmed kontakt med den onde Sauron. En Nazgûl dyker upp, vilket gör att Gandalf och Pippin genast måste rida mot Gondors huvudstad Minas Tirith medan de andra fortsätter mot Helms klyfta.

Fjärde boken[redigera | redigera wikitext]

Frodo och Sam är på väg mot Mordor för att förstöra ringen en gång för alla. De reser över Emyn Muils bergiga landskap där de även träffar på kreaturet Gollum. Frodo och Sam lyckas tämja Gollum och han visar vägen till Svarta porten, huvudingången till Mordor. Väl där (efter att ha rest över Döda träsken) så uppdagas det att portarna är stängda, och de blir tvungna att hitta en annan väg in i landet. Gollum berättar om ett hemligt pass som heter Cirith Ungol och att det är den säkraste vägen in till Mordors land. De reser genom Ithiliens gröna skogar, och där träffar de kapten Faramir, son till Denethor, rikshovmästare i Minas Tirith och även bror till Boromir. Faramir överväger att ta ringen, men lyckas motstå frestelsen och hjälper hoberna istället. När Frodo och Sam når vägkorset tar de vägen mot öster och mot Minas Morgul, Häxmästarens fästning. Väl där tar de vägen uppför bergstrappan vid Cirith Ungol och därefter in i Honmonstrets håla. Här visar det sig att Gollum i hemlighet ända sedan de var vid Svarta porten har haft en plan för att tillskansa sig ringen. Han tänkte låta Honmonstret döda Frodo och Sam för att han sedan, när hon kastat bort deras tomma kläder, ska kunna ta ringen. Frodo och Sam lyckas komma undan, men Frodo blir stucken av Honmonstret när de kommer till Ephel Dúath. Sam, som tror att Frodo är död, tar hans ring, och förbereder sig på att ensam gå mot Domedagsberget. Frodo är emellertid bara medvetslös. I detta tillstånd upptäcks Frodo av orcher, som för honom till tornet Cirith Ungol. Sam följer efter sin husbonde för att rädda honom och får veta att Frodo ännu lever.

Sagan om konungens återkomst (Konungens återkomst)[redigera | redigera wikitext]

Femte boken[redigera | redigera wikitext]

Gandalf och Pippin anländer till Minas Tirith, där de träffar rikshovmästaren Denethor. Pippin tar värvning som citadellvakt, och träffar soldaten Beregond. Faramir och några av hans män anländer till staden, jagade av nazgûler som nu rider på Vingbestar. Som tur är, jagar Gandalf iväg nazgûlerna och Faramir förs till Denethor. Gandalf får nu veta av honom att Frodo och Sam kort innan varit på väg till Cirith Ungol. De följande dagarna fylls staden med flyktingar och styrkor från övriga delar av Gondor, och Faramir får i uppdrag att stoppa fienden längre ut på Pelennors fält. Men antalet fiender är för stort och de tvingas retirera. Imrahil, fursten av Dol Amroth, finner Faramir på slagfältet och för honom tillbaka till staden, Faramir har skadats svårt av en svart pil, och Denethor vakar vid hans sida. Gandalf leder försvaret av staden och Denethor bestämmer sig för att ta både sitt eget och Faramirs liv på ett bål.

Mordors styrkor, ledda av den fruktade Häxmästaren av Angmar, efter en lång strid mot stadens försvarare, lyckades komma in i staden när orcherna lyckas krossa den yttre stadsporten med hjälp av Grond, en varglik murbräcka. Men Gandalf möter honom, och han försvinner ut igen. Gandalf får bud om Denethors galenskap och lyckas rädda Faramirs liv, men Denethor tar sitt eget liv.

Aragorn, Legolas, Gimli samt kung Théoden återvänder till Helms klyfta. På vägen träffar de på Elronds söner Elladan och Elrohir samt trettio utbygdsjägare som de slår följe med. I Helms klyfta bestäms det att Aragorn, Legolas, Gimli, Elladan, Elrohir och utbygdsjägarna via Edoras och Dune harv skall ta sig till Gondor via Dödens stig. De skall med hjälp från edsbrytarna, odöda människor, besegra Umbars kapare vid Pelargir. Merry följer med Théoden och hans följe som istället rider för att samla Rohans trupper på 6000 man vid Dune harv. Där träffar de Éowyn, kungens brorsdotter. Bud kommer från Gondor om att Rohan skall komma till undsättning. Trupperna beger sig först till Edoras. Théoden vill att Merry skall stanna i Edoras, men han får följa med soldaten Dernhelm och rida med denne. Truppen fortsätter mot Gondor, när de kommer till Drúadanskogen träffar de på vildmän som berättar att ett stort antal orcher bevakar vägen. De får hjälp från vildmännen i Drúadanskogen att på hemliga stigar undkomma orcherna och de fortsätter oskadda mot Minas Tirith.

I den följande Slaget vid Pelennors fält går striden bra, stadens försvarare med furst Imrahil i ledning, marscherar ut ur staden och stöder Théoden och hans styrkor. Men plötsligt anländer Häxmästaren ridande på en vingbest och sätter skräck på alla. Théoden blir sedan liggandes under sin häst då denne träffas av en pil och Häxmästaren kommer mot honom. Soldaten Dernhelm vågar utmana Nazgûlen. Det visar sig att Dernhelm är Éowyn förklädd. Éowyn och Merry lyckas ta död på Nazgûlen. Slaget får även sällskap av en svart flotta med svarta segel. Mordors styrkor gläds först vid ankomsten och sedan blir förskräckta då de får se Gondors standar på flaggskeppet. Gondors folk, som först var slavar på flottan, transporteras beväpna från Pelargir till Minas tirith tillsammans med Aragorn, Legolas, Gimli, Elladan, Elrohir och utbygdsjägarna för att kämpa mot Mordors styrkor. Således blev belägringen bruten, men till ett högt pris: många krigare från Gondor och Rohan är döda, bland dem kung Théoden, som avled på grund av sina skador.

Aragorn läker Merry och Éowyn, som båda blivit skadade av Häxmästaren innan han föll. Aragorn och Gandalf vet att det bara är en tidsfråga innan Sauron skaffar nya friska styrkor för ytterligare ett anfall. Som en skenmanöver så bestämmer Aragorn och Gandalf att en armé skall gå mot Mordor och Den svarta porten. Tanken är att en sådan skenmanöver kan ge Frodo och Sam en chans att nå Domedagsberget och förstöra Härskarringen.

Sjätte boken[redigera | redigera wikitext]

Sam tar på sig Ringen och frestas ett ögonblick av dess makt. Han hittar huvudingången till fästet, och upptäcker att orcherna nästan har slagit ihjäl varandra i kampen om Frodos dyrbara mithrilbrynja. Till slut lyckas Sam få ut Frodo från Cirith Ungol. De tar på sig orchkläder och börjar på nytt sin färd mot Domedagsberget. De går norrut genom Morgais dalar, och vid Isengapet blir de upptäckta av marscherande orcher. De lyckas dock komma undan med blotta förskräckelsen och fortsätter mot Domedagsberget.

De plågas av både törst och hunger. Den sista biten mot Domedagsberget får Sam bära Frodo på sin rygg. Vid bergets fot hittar de en stig som leder uppåt, mot Sammath Naur, Domedagsbergets och också Mordors hjärta. Men plötsligt blir de överfallna av Gollum som följt efter dem hela vägen. Tillsammans övermannar de Gollum, och Frodo beger sig ensam in i Sammath Naur med ringens börda. Sam låter Gollum gå, mot löfte om att ge sig av och aldrig komma tillbaka mer. När Sam går in i berget hör han Frodo deklarera att han överger sitt uppdrag och tänker ta Ringen som sin egen; Frodo tar på sig ringen och blir osynlig. Sauron blir med ens varse om vad som händer inne i hans eget land, och insåg den dödliga fara han svävade i och vilken skör tråd hans öde nu hängde på. Plötsligt dyker Gollum återigen upp och överfaller den osynlige Frodo. En våldsam strid uppstår mellan de två och Gollum lyckas bita av Frodos ringfinger och tar Ringen i sin hand. I sitt glädjerus tar han ett snedsteg och faller ner i magman och Ringen förstörs till slut. Detta leder till att Sauron (och därmed Mordor) störtas samman helt och hållet, och ger en fullständig seger för alla de fria folken i Midgård.

Frodo och Sam räddas av Gandalf och Gwaihir som för dem bort från Domedagsberget till Cormallens fält där Aragorn och hans armé och vänner samlas för att fira deras seger och för att hylla hoberna för deras stordåd.

Aragorn krönts till Gondors konung på Pelennors fält. Faramir utses till Gondors nya rikshovmästare och Aragorn gifter sig med Arwen, dotter till Elrond. Efter många avsked till de fyra Hoberna från många olika platser så återvänder de till slut hem, men de upptäcker att Fylke har förändrats. Dess invånare tyranniseras nu av Lotho (Vanligen kallad "Översten") som egentligen kontrolleras av en skugglik figur som kallas "Farsan". Farsan har tagit full kontroll över Fylke och använder sig av usla män för att börja fälla träd i en lönlöst plan att industrialisera landet (som faktiskt producerar ingenting utom förstörelse och elände för folket). Merry, Pippin, Frodo och Sam gör tillsammans upp planer för att ställa saker till rätta igen. De leder ett uppror mot dessa män och segrar vid Slaget vid Åby, vilket befriar Fylke från deras tyranni. På tröskeln till Baggershus, Frodos gamla hem, så försöker de att finna Farsan, som nu visar sig vara den onda trollkarlen Saruman, tillsammans med hans tjänare Gríma. Saruman berättar för hoberna att Gríma hade dödat Lotho. Grima blir arg och svarar med att skära av strupen på Saruman. Gríma blir själv dödad av hobbågskyttar då han försöker fly.

Med tiden återställdes Fylke. De många träd som Sarumans män högg ner återplanteras, hus byggs upp och friden återställs. Sam gifter sig med Rosa Kattun, som han länge varit förtjust i. Frodo kan dock inte undgå smärtan i sina sår, som han fått efter att ha både blivit knivhuggen av Häxmästaren vid Väderklint och förgiftad av Honmonstret i Ephel Duath. Så småningom reser han till Grå hamnarna där han med båt skall resa till alvlandet Valinor tillsammans med Gandalf, Bilbo och många Alver. Sam blir nu arvinge till alla Frodos ägodelar tillsammans med fru Rosa och hans dotter Elanor. På sista raden i boken så säger Sam till Rosa: "Då var man hemma igen".

För en mer detaljerad information om handlingen i böckerna via datum: se "De Stora Åren" inom tredje åldern.

Epilog till Sagan om ringen[redigera | redigera wikitext]

Det var från början inte meningen att boken skulle sluta på det sätt som den nu gör. I boken The end of the third age, redigerad av Christopher Tolkien återges ett sista kapitel. Tolkien skrev några olika versioner av den som skiljer sig åt i detaljer. Epilogen utspelar drygt 15 år senare hemma hos Sam Gamgi som för sina barn berättar lite om vad som hände några av huvudpersonerna i boken; dessutom har han fått ett brev från kung Elessar (Aragorn) som han läser upp.

Epilogen tros ha skrivits cirka 1951.[2]I ett brev Tolkien skrev den 25 april 1954 framgår att han avråtts från att ha med epilogen i boken.[3]I ett ytterligare brev skrivet den 24 oktober 1955 framgår att han gärna ville se någon slags epilog i boken.[4]

Inspirationskällor[redigera | redigera wikitext]

Tolkien inspirerades av ett flertal källor vid skrivandet. Mycket av arbetet med världen var redan gjort när han skrev Sagan om ringen: från börjat var det ämnat som en mytisk engelsk förhistoria, men det hela utvecklades under tiden. Inspiration till just historien i Sagan om ringen kom från flera klassiska verk som Paradise Lost och konstsagor som Andrew Langs sagosamlingar. Speciellt uppmärksammat har dock likheterna med Richard Wagners fyra operor om Nibelungens ring blivit, trots att Tolkien själv upprördes av sådana liknelser. Ytterst bygger detta material på Völsungacykeln, även om just iden om en maktens ring är Wagners tillägg.[5] En liknande berättelse finns dock redan hos Platon i form av Gyges ring.

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Peter Jackson gjorde tre spelfilmer, Sagan om ringen (2001), Sagan om de två tornen (2002) och Sagan om konungens återkomst (2003). Betydande roller hade Elijah Wood (Frodo), Ian McKellen (Gandalf) och Viggo Mortensen (Aragorn). Alla tre filmer var stora succéer, både publikmässigt och bland kritiker, och vann totalt 17 Oscarsstatyetter – trots att de ansågs omöjliga att filmatisera från första början. Filmerna följer boken ganska nära, men några skillnader är att Tom Bombadill, Glorfindel, Elladan och Elrohir, och Sarumans plundring av Fylke inte finns med. Filmen lade också till ett kompani alver vid Slaget om Hornborgen, de dödas armé (edsbrytarna) i Slaget vid Pelennors fält och Faramirs roll är delvis ändrad.

Även tidigare har boken filmatiserats. Först ut var Ralph Bakshi med sin tecknade Sagan om ringen (1978), som täcker första halvan av verket men som aldrig fick en uppföljare. Efter denna kom Sagan om konungens återkomst, som inte direkt är en uppföljare till Ralph Bakshis Sagan om ringen, av Rankin / Bass och Topcraft.

Översättningar[redigera | redigera wikitext]

De första översättningarna var till nederländska och svenska. Tolkien var dock missnöjd med dessa och publicerade en vägledning för kommande översättare. Bland annat ville han att engelskinfluerade namn skulle översättas och inte låta engelska.

Många översättningar av Sagan om ringen gjordes i samband med filmerna. Nu finns boken tillgänglig på 30–40 språk.

Översättningar till svenska[redigera | redigera wikitext]

Översättningarna av Sagan om ringen till svenska har varit omdebatterade dels på grund av vad som av vissa uppfattats som brister[källa behövs] i Åke Ohlmarks översättning – eller som förbättringar av andra, dels på grund av existensen (sedan 2005) av två översättningar med inbördes skillnader. Kritikerna av Ohlmarks översättning har pekat på dels rena felöversättningar, dels på att han ändrat stilen i prosan, medan förespråkarna uppskattar det mer målande språket och hänvisar till Ohlmarks egen förklaring; att det rörde sig om en tolkning av verket, och inte en ren översättning.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Tolkiens Arda”. http://www.tolkiensarda.se/new/ardangole/namnl_lrrhhr.html. Läst 18 november 2007. 
  2. ^ The end of the third age, s. 129
  3. ^ The end of the third age, s. 132
  4. ^ The end of the third age, s.133
  5. ^ Arvidsson (2007), sid. 147-148

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Arvidsson, Stefan (2007). Draksjukan: mytiska fantasier hos Tolkien, Wagner och de Vries. Vägar till Midgård, 1650-5905 ; 11. Lund: Nordic Academic Press. Libris 10622004. ISBN 978-91-89116-93-1 
  • Tolkien, J.R.R. (1998). The end of the third age. Edited by Christopher Tolkien. HarperCollinsPublishers. ISBN 0-261-10380-6 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]