Gondor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gondors flagga.

Gondor är ett fiktivt land i J.R.R. Tolkiens värld Midgård, som är känd från böckerna om Härskarringen. Enligt Tolkiens mytologi grundades Gondor år 3320 i andra åldern som exilvälde för Númenor och är det största och mäktigaste människoriket i västra Midgård.

Gondor var ett kungarike grundat av Isildur och Anárion, Elendils söner, efter Númenors fall. Dess systerrike var Arnor i norra Eriador, vilket Isildur senare hade tänkt ha som sitt eget rike; men det var Elendil, hans far, som grundade Arnor. Isildurs planer gick dock om intet sedan han stupade på Glitterfälten när han var på väg dit efter den Sista alliansens krig. Anárions son Meneldil fick herradömet över Gondor, och sålunda skulle enbart Anárions ättlingar bli kungar över Gondor genom många generationer. I början av den tredje åldern expanderades Gondor i storlek och prestige, men sedan började det sjunka under tidsålderns gång och Gondors kungaätt tog sitt slut då den arvlöse kungen Eärnur gick förlorad i Minas Morgul år 2050 i tredje åldern.

Nu skulle Rikshovmästarna av Gondor styra landet och försvara det tills en sann kung skulle återvända. I slutet av den tredje åldern stod Gondor inför Mordors styrkor i strid, och slutligen skulle en kung återvända till sin tron.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Gondor var beläget väster om Mordor, längs Belfalas vik. "Gondor" betyder 'Landet av sten', vilket kan härledas till sindarinskans Gond, 'sten' och dor, 'land'. Troligen fick det detta namn på grund av dess närhet till bergskedjan Ered Nimrais. Både Gondor och Arnor var Dúnedains riken i exil, och skulle kallas som sådant långliga tider sedan rikena grundats. Detta för att de fortfarande längtade efter det som var förlorat, Númenor.

Gondor låg på ungefär samma latitud som dagens Venedig och hade ett tempererat klimat, till skillnad från Arnor i norr. En del spekulerar i att Gondor, redan vid denna tid, hade en större befolkning än Eriador: Det fanns det redan en hamnstad som var väletablerad; Pelargir vid Anduin.

Sedan Elendil kom över havet gick de flesta Númenoraner i exil med på att hamna under dennes välde, men inte i söder. Av dessa skulle en del komma att bli Svarta númenoraner i Saurons tjänst.

Gondorianerna skulle komma att bygga många stora städer och byggnadsverk; i de viktigaste städerna och befästningarna placerades en Palantír. Minas Anor, Solens torn, var Anárions stad. Minas Ithil var Månens torn och tillhörde Isildur, där det Vita trädet planterades. Osgiliath, stjärncitadellet var huvudstaden i Gondor, i vilken Isildurs och Anárions troner stod sida vid sida. Angrenrost byggdes för att kunna vakta Isenvaden, också här placerades en Palantír. Aglarond byggdes på andra sidan Isen men låg dubbelt så långt från Isenvaden och saknade Palantír. Huvudsyftet med Aglarond var att vakta Isenvaden precis som Isengård. Argonath byggdes av kung Rómendacil II runt år 1240, Tredje åldern; statyerna föreställer Isildur och Anárion.

Gondors regioner[redigera | redigera wikitext]

Gondors städer[redigera | redigera wikitext]

Gondors fästningar[redigera | redigera wikitext]

Regering[redigera | redigera wikitext]

Regenten av Gondor var huvudsakligen kungen, som utförde de befogenheter som en absolut monark. Detta ämbete passerades endast av den manliga linjen från skedet för Meneldil till den äldsta överlevande sonen till den avlidne kungen, om det fanns någon, och att arvtagaren oftast "deltog i rikets råd och tog befälet över rikets arméer". En kung var kunnig att befalla Gondors styrkor i väldiga strider, i vilket fall skulle en av hans rättsliga arvtagare bli kvar för att värna kungaätten och att fungera som en bra regent.

Rikshovmästarnas ämbete inrättades av kung Rómendacil I som en försiktighetsinsats mot förlusten av kungliga seder och lärdom. En rikshovmästare utsågs av kungen som en man med stor tillit och visdom, oftast hög i ålder eftersom denne inte var lovlig att gå i krig eller att lämna riket. Med tiden växte ämbetet i betydelse, det fungerade också som en vicekung till riket vid tvångsläge. Under kung Tarondors tid gjordes valet på ämbetet endast ur rikshovmästaren Húrins ätt. En annan mycket sakkunnig ställning visades när kung Narmacil I beviljade sin brorson Minalcar det nya ämbetet och titeln som Carma-cundo ”Hjälm-väktare”, det vill säga ur Gondors termer en regent. Därpå var han så gott som kung, fast han agerat vid Narmacils och Calmacils namn, utom vid krig och försvar vilket han hade fullständig anspråk på.

Efter förlusten av kung Eärnur fortsatte rikshovmästaren Mardil att styra Gondor under kungens namn, trots att Eärnurs död inte ännu var bekräftat. Mardils ättlingar hålls hädanefter till den praxisen. De styrande rikshovmästarna tog därför kungens ämbete, men ingalunda får ta titeln som kung: varje efterföljande rikshovmästare svär en ed på att ge rikets förvaltning tillbaka till konungen, om han någonsin skulle återvända. Men med tidens århundraden så blev denna ed inget mer än en formalitet. Ämbetet hade blivit ärftligt redan med Mardils farfar, och därefter skulle tilldelas till den äldste sonen. Om det inte fanns någon så var arvingen av de nära anhöriga ur Gondors råd. Detta organ fortlevde, åtminstone vid tiden för Ringens krig, av kaptenerna för Gondors styrkor, styrda av rikshovmästaren, som redovisar och diskuterar om huruvida de ska återta staden Osgiliath eller inte. Rådets uppgifter och befogenheter har inte preciserats, men de hade rätten till att exempelvis avvisa Arveduis anspråk på kronan efter Ondohers död och bör möjligt jämställas med "de äldste", vilka sände Boromir till Vattnadal.

Gondors lokala myndigheter skildras om feodalismen. Staden Minas Tirith och dess närmaste omland stadgas direkt av rikshovmästaren, som också tituleras som Stadens Herre. Många av Gondors regioner har sina egna herrar, som alla var skyldiga trohet till rikshovmästaren. En särskild position inom södra delen av riket tillhörde prinsen av Dol Amroth, som styrde över ett område i Belfalas. Senare skulle prinsen bli en förordnad rikshovmästare, om den regerande rikshovmästaren var frånvarande eller oförmögen. En liknande ämbete fick senare Faramir av Aragorn, som blev prins av Ithilien. Av övriga Gondors ämbeten enligt Tolkiens skrifter finns "kronans ministrar engagerade av ”intelligens”, Kapten av värdfolken, buren av den blivande kung Falastur under sin fars regeringstid, och Kapten av Gondor samt generalkapten av Gondor, burna av Faramir respektive Boromir. Med den tidigare titeln också gavs en gång till Eärnur när han befallde Gondors armé i Arthedain innan sin kröning år 2043 i den tredje åldern då hans fader dog.

Kultur och Språk[redigera | redigera wikitext]

De första invånarna av Gondor var Drúedain, som var ett folk som bodde i de Vita bergen och de närbelägna länderna. Efteråt blev detta folk plundrade och rivaliserade av ett nytt folk som kom från östern, vilka var allierade med Sauron. I södra Gondor så fortsatte det att vara obebott, ända tills när númenoreanerna koloniserade den. Kolonisternas språk, Adûnaic, var kraftigt påverkad av det lokala uttalet och ledde till att språket Väströna skapades och en stor del av folken i västra Midgård började tala detta språk.

De flyktingar från Númenor som anlände till Midgård var mycket färre än de lokala folken som bodde där. De största städerna i Midgård befolkades av män av högt ursprung. I slutet av den Tredje åldern fanns dessa män endast i städerna Minas Tirith och Dol Amroth, medan innevånarna i landets södra provinser var färre. I början talade endast överklassen i landet alvspråket sindarin, som en sedvana för de lojala folken till landet Númenor. Men med tiden så bytte man istället till det mera lantliga språket väströna, då under Tredje ålderns slut så talades endast en liten del av Gondors folk överklassens tungomål.

Utöver de språk som Tolkien framställde så skildrade han också en del om Gondors egna kultur. I hans skrifter så redogjorde han dock enbart om landets stabila och mäktiga murverk, deras skickliga sjö- och hantverkskonst samt deras sed om att alltid se ut mot väst i en tystnads ögonblick före måltid och att alltid hälsa varandra med böjt huvud och händerna på bröstet.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den sista alliansen[redigera | redigera wikitext]

Vid slutet av Andra Åldern återvände Sauron till Barad-dûr från Númenor och började förbereda sig för ett sista krig mot alver och människor (i och med att Númenor gått under). Sauron slog till snabbt, till och med för snabbt innan han hunnit återuppbygga sin makt: Först intogs Minas Ithil och det Vita trädet brändes. Men Isildur lyckades fly med ett skott från trädet och reste iväg för att söka Gil-galads och Elendils hjälp. Samtidigt försvarade Anárion Gondor mot ytterligare angrepp från Saurons sida och för en tid lyckades han driva bort Saurons styrkor. Men eftersom man ansåg att om inte Saurons fiender slöt upp och bildade en allians, så skulle Gondor gå under. Därför bildades den Sista alliansen mellan alver och människor. Även om man efter flera år lyckades besegra Sauron, så återuppstod han i en ny form och eggade Gondors fiender till nya attacker.

Sedan Sauron besegrats bestämde sig Gondor för att hålla vakt på Mordor, Barad-dûr revs; men dess grundvalar kunde inte förstöras. Både Elendil och Anárion dog i kriget, och om inte för att Anárion lämnat efter sig en son, Melendil, hade Isildur blivit kung över både Gondor och Arnor(även om han rent tekniskt sett var högste konung över både Arnor och Gondor så var han det inte i praktiken). Istället drog Isildur norrut till Arnor, efter att ha stannat i Gondor i ett år för att återställa ordningen. Med sig hade Isildur ett följe på några hundra man och eftersom Sauron var nedgjord hade han inget att frukta, trodde han. Men i höjd med Glitterfälten blev de överfallna av orcher som lagt sig i bakhåll för Sista alliansens skaror. Inom kort var alla döda, utom 4 stycken, Ohtar, Isildurs väpnare, och hans medhjälpare som flydde med Narsils skärvor. Estelmo bedövades av ett slag och hamnade under en hög lik och antogs därför ha varit död av orcherna; men han överlevde. Isildur själv tog på sig ringen och flydde i riktning mot Anduin. Där blev han sedan dödad av orcher efter att ringen svikit honom och glidit av hans finger. Efter Isildurs död fanns bara hans son Valandil kvar i Vattnadal; Isildurs linje levde alltså vidare. Inte desto mindre kom denna händelse ha oerhört stor betydelse för Gondor och Arnor; bägge rikena blev försvagade och det skulle dröja länge innan de hämtade sig.

I vilket fall hade Gondor fred många år framöver, ända fram tills Östringarnas invasion år 492, tredje åldern. Fienden kunde drivas bort och man vann nytt territorium österut.

Gondors storhetstid[redigera | redigera wikitext]

Gondors gyllene år var under skeppskungarna:

  1. Tarannon Falastur (840-913), hade inga barn.
  2. Eärnil I 913-936
  3. Ciryandil 936-1015
  4. Hyarmendacil I 1015-1149, den sista skeppskungen; Gondor är som störst.

Vid år 1050 hade de gondorianska kungarna expanderat så långt som till floden Gwathló, och så långt söder som till Umbar. I ett stort krig besegrade Gondor under ledning av Hyarmendacil hela Umbar. Efter denna seger blev dock Gondors styrkor besegrade av Harads styrkor och belägrade Umbar, men Hyarmendacils förmådde att förstärkte hela sin armé och flotta och tvingade då Harads kungar att lämna efter sig segern.

Hyarmendacil lämnade efter sig ett enormt rike som sträckte sig ända till Rhûns sjö i öster, Harad i söder, Mörkmården i norr och till Arnor i väst. Mordor var fritt från vilda varelser och bevakades nogsamt av Gondor med hjälp av fästningar.

Så rika var man i Gondor att en del sade: "I Gondor är värdefulla stenar bara kulor för barnen att leka med" ("In Gondor precious stones are but pebbles for the children to play with"). Gondor kom dock att gå igenom en del korta perioder av fred, tack vare sin militära styrka.

Nedgången[redigera | redigera wikitext]

Gondor gick igenom en mycket lång period av dekadens; man prövade inte på något nytt. Gondor sjönk gradvis i prestige, ekonomisk makt, storlek och population i över 2 000 år. Landet hade nu börjat sin nedgång under regeringstiden av flera kommande kungar som levde i lyx och gjorde ingeting för att förvalta arvet efter Hyarmendacil, något som tveklöst observerades av Gondors fiender. Vakten över Mordor försummades helt och hållet och forten började förfalla. Men kung Rómendacil II hämnades sin fars död och besegrade en invasion av östringar år 1248 tredje åldern och förstärkte vänskapliga relationer med Norrmännen från Rhovanion. Hans son, Valacar, sändes till deras land som en ambassadör, men han kom att älska landet och deras folk och han gifte sig med Vidugavias dotter.

Ättefejden[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ättefejden

Detta äktenskap blev katastrofalt för Gondor. När det bekräftades att tronföljaren skulle bli Valacars son, Eldacar, som var av blandat blod, började de sydliga provinserna av riket att göra uppror. Efter Valacars död så krävde flera medlemmar av Anárions hus kungamakten och ett fullskaligt inbördeskrig, kallad ättefejden bröt ut år 1432. Upprorsmakaren var Castamir, av Anárions hus, som belägrade och intog Osgiliath som till stor del föröddes och dess Palantir gick förlorad i floden. Men Eldacar lyckades fly till sitt hemland i Rhovanion; hans äldste son tillfångatogs dock och avrättades. Castamir visade sig vara en mycket grym härskare och brydde sig bara om sin flotta och ämnade att flytta kungens säte till Pelargir. Många Gondorianer började därför sympatisera med Eldacar som kom med ett stort följe genom Anórien. Han hämnades sin son och dräpte Castamir och besegrade hans armé. Men Castamirs söner drog sig tillbaka till Umbar och förklarade sig som självständigt. Det skulle ta flera hundra år innan Gondor besegrat dessa rebeller och deras ättlingar. Men det hat de hade för Gondor levde vidare.

Den stora pesten[redigera | redigera wikitext]

Under Ättefejden och söderns krig hade många av Gondors folk dött, men befolkningen i Gondor minskade ytterligare från Den stora pesten år 1636 tredje åldern. Huvudstaden flyttades från Osgiliath till det mindre drabbade Minas Anor, och befästningarna i Mordor försummades, så att onda varelser började återvända till Gorgoroth. Det sägs att om inte Gondors fiender också drabbats av pesten hade Gondor fallit om det hade blivit angripet. Nästan hela kungahuset dog i samband med pesten, liksom det vita trädet. Men kung Tarandor, den förre kungens brorson, ett skott ifrån det Vita trädet. Pesten nådde så långt som till Fylke och Arnor men den slog inte till lika hårt där.

Invasionen av vagnsryttarna[redigera | redigera wikitext]

Runt 1800 framträdde ett nytt hot: vagnsryttarna från öster åsamkade stor skada i både Gondor och i nordmännens rike. Konflikten började 1856 och kung Narmacil dog i ett stort slag med vagnsryttarna. 1899 hämnades Narmacils son Calimethar sin faders död med en stor seger mot vagnsryttarna vid Dagorlad. För att fira segern byggde han också Vita tornet i Minas Anor. År 1944 invaderade vagnsryttarna igen och närapå utplånade Gondors norra armé under kung Ondohers ledning. De som överlevde slöt upp med Eärnils södra armé, och de stormade vagnsryttarnas läger, mitt under deras firande av sin triumf. Det blev en stor seger för Gondor.

Återföreningen misslyckades[redigera | redigera wikitext]

Efter kung Ondohers död befann sig Gondor i ytterligare en kris. Arthedains kung Arvedui krävde att få bli kung över Gondor. I Gondor beslöt man att inte ge efter, och man hävdade bland annat att man inte längre använde Númenoransk tronföljd, i vilken den äldsta oavsett kön ärver tronen. Dessutom hade Isildur beslutat att bara en av Anárions linje skulle regera över Gondor.

Istället gavs kronan till Eärnil, generalen, en ättling till kung Telumethar Umbardacil. Han var mycket populär, tack vare sina segrar i södra Gondor.

Slutligen kom Arvedui med argumentet att han var Elendils arvinge men fick inget svar, något som inte glömdes av hans efterträdare. Efter det kröntes Eärnil och fick titeln Eärnil II.

Kungarnas linje bryts[redigera | redigera wikitext]

Under slaget vid Fornost ledde Eärnils son Eärnur Gondors styrkor till en stor seger mot Häxmästarens av Angmar styrkor. Även om Eärnur ville strida mot häxmästaren fick han aldrig chansen, eftersom hans häst flydde i skräck. Efter att Glorfindel ridit upp på sin vita springare flydde också häxmästaren. Glorfindel kom med en profetia och sade att häxmästaren inte skulle dödas av en man.

Eärnur blev senare kung över Gondor efter sin fars död. Han regerade från det tidigare Minas Anor, som efter att Nazgûlerna intagit Minas Ithil år 2002 kallades Minas Tirith. Häxmästaren skickade flera utmaningar om envig Eärnur och honom emellan, efter att han tidigare hånat Eärnur vid slaget om Fornost, för att hetsa honom att gå rakt in i fällan. Rikshovsmästaren av Gondor, Mardil, försökte att övertala Eärnur att stanna hemma, men Eärnur ville inte lyssna, och red med ett litet följe till Minas Morgul och de hördes aldrig av mer.

I och med detta blev Eärnur Gondors sista kung (bortsett från Elessar och hans ättlingar). Från och med den tiden regerade rikshovsmästarna "tills konungen kommer åter". De utövade samma makt som kungarna gjorde och hade rätten att använda Palantírerna. Dock var det bara Denethor II som kom att göra det. Detta eftersom tvivlet rörande Ithilstenens öde hindrade de andra rikshovmästarna från att våga använda dem.

Rikshovmästarna[redigera | redigera wikitext]

Rikshovmästarna av Gondor blev, allt sedan Eärnur gått bort år 2050, de med laglig rätt att leda riket. Den äldsta sonen blev näste rikshovmästare och linjen fortsatte obruten århundradena igenom.

De första 400 åren rikshovmästarna styrde rådde det fred, ofta benämnd som den vaksamma freden. Dock så fortsatte dekadensen ytterligare i Gondor, samtidigt som Saurons styrka växte allt mer. Vid den här tiden låstes Orthanc och dess nycklar fördes till Minas Tirith eftersom man inte hade någon användning för tornet.

Men så kom ett överraskningsanfall; år 2475 anföll stora skaror av uruker Ithilien och Osgiliath. Anfallet slogs tillbaka, men många lämnade Ithilien och övergavs utom av de mest härdade. Freden fick därmed ett abrupt slut, och det skulle dröja ända tills Sauron blev besegrad innan det skulle bli fred på nytt.

Cirion och Eorl[redigera | redigera wikitext]

År 2510, tredje åldern, stod Gondor inför ett mycket farligt hot: Östringar kallade Balchoth invaderade Gondor i stor skala. Gondors norra armé marscherade emot dem men de blev avskurna från Minas Tirith. Budbärare skickades därför till éothéod för att be om hjälp. Dessa éothéod bodde långt norrut i Anduins dalar och var vänner med Gondor. Ingen trodde dock att budbärarna skulle nå fram, men en ensam ryttare, Borondir, nådde fram efter många faror. Han var då så utmattad att han knappt kunde framföra sitt budskap. Éothéods ledare Eorl gick dock med på att hjälpa Gondor, och 7 000 ryttare red söderut för att undsätta Gondor. Efter slaget vid Celebrant skulle deras insatser aldrig glömmas; fienden krossades. Gondor var därmed räddat.

Efter slaget gav Cirion, som då var Gondors regerande rikshovmästare, éothéod hela Calenardhons land, vilket bredde ut sig från Rohans gap i väst till Emyn Muil i öst. I söder gränsade det mot Ered Nimrais. I norr gränsade det mot Fangorn. Gondor behöll dock Isengård. I utbyte skulle de komma till Gondors undsättning om det behövdes; motsvarande gällde också för Gondor. Eorl och Cirion svor en ed om att detta skulle gälla för alltid. Eorl blev därmed éothéods första kung. Landet kallades Rohan.

De sentida rikshovmästarna[redigera | redigera wikitext]

Dessa hade fullt upp med att hålla orcher och pirater borta. Till slut blev det för mycket, så när Rohan år 2710 behövde hjälp för att jaga bort dunlänningar från Isengård, kunde inte rikshovmästaren Egalmoth skicka hjälp. År 2758 stod Gondor inför ännu en invasion: fem stora flottor från Umbar som terroriserade Gondors kuster. Det tog ungefär ett år för rikshovsmästaren Beregond att slå tillbaka angreppet. Därefter kunde hjälp sändas till Rohan, som blivit anfallet av både dunlänningar och östringar.

Gondor återhämtade sig snabbt från denna attack, men år 2885 blev Ithilien invaderat av stora styrkor av Haradrim. Turin II var tvungen att be Rohan om hjälp. Slaget vid Poros blev avgörande och fienden drevs tillbaka, men två av Rohans kungs söner blev dräpta och begravdes på platsen.

Eftersom Sauron planerade att återvända till Mordor kunde Gondor inte utnyttja denna seger. 2901 blev attackerna för häftiga, så Ithilien övergavs nästan helt av den civila befolkningen. Túrin II byggde Henneth Annûn, ett hemligt gömställe och fäste, som utbygdsjägarna i Ithilien sedan kom att ha stor nytta av. Detta fäste upptäcktes aldrig av Sauron, eftersom det var så väl dolt i terrängen.

År 2954 flydde de sista ur den civila befolkningen från Ithilien efter att Domedagsberget vaknat till liv igen.

Ecthelion II försökte förstärka Gondor genom att rekrytera legosoldater. Thorongil var den främste av dessa, och år 2980 ledde han en överraskningsattack mot Umbar. Resultatet blev att fiendens flotta förstördes och många pirer brändes. En stor belöning väntade Thorongil i Minas Tirith, men han drog bort och saknades sedan av många. Hans gärningar gjorde så att Ecthelions son Denethor II kunde fokusera på hotet från Mordor.

Ringens Krig[redigera | redigera wikitext]

År 3019, tredje åldern, blev riket och huvudstaden Minas Tirith hotad av en väldig attack från Mordor och Umbar. Aragorn, Isildurs förlorade arvtagare, kallade på "De dödas armé" för att förinta Umbars styrkor som ansatte södra Gondor. Därefter skulle han komma till huvudstadens hjälp vid slaget vid Pelennors fält. Gondor var nästan besegrat under slaget, men tack vare undsättning från Rohan och en mindre styrka ledd av Aragorn, kunde de dock vinna en stor seger mot Mordors arméer, om än efter svåra förluster. En armé bestående av västerns styrkor tog kampen mot Sauron mot hans eget rike, vid slaget vid den Svarta porten, som en skenmanöver för att distrahera Saurons vaksamhet från Frodo Bagger så att hoben kunde fullfölja sitt uppdrag att förstöra Härskarringen i Domedagsberget, vilket leder till Saurons slutgiltiga fall och en avgörande seger för Midgårds folk.

Efter att Sauron besegrades för alltid blev kungamakten restaurerad, i och med Konungens återkomst. Aragorn blev krönt till kung i Minas Tirith; han blev därmed kung över både Gondor och Arnor, eftersom han var Isildurs arvinge. Dessutom bar han det återsmidda Narsil, Elendils svärd, som ett tecken på att han också var dennes arvinge.

Faramir, den siste av de regerande rikshovsmästarna, fick tillbaka sitt ämbete (men blev inte regerande rikshovsmästare) och blev furste av Ithilien, som återtagits från Mordor.

Det återförenade kungadömet[redigera | redigera wikitext]

Under Aragorns regeringstid expanderades Gondor genom att återta alla territorier som ursprungligen hade tillhört landet och även landet Arnor . Eden mellan Gondor och Rohan förnyades, och flera gemensamma fälttåg utkämpades i öster och söder.

Gondor återtog landets södra provinser, återställde dominansen över Rhovanion och Rhûnsjön samt återerövrade staden Umbar. Alla tidigare territorier som tillhört landet vanns tillbaka under de följande århundradena, och dess makt och rikedom återställdes. En stor del av Harad besegrades och blev splittrade stater.

Aragorn hölls också att vara beskyddare till stadsstaten Dal (som inkluderar staden Esgaroth), och dvärgstaden Erebor, även om dessa allierade behöll sitt eget styre och kungar. Aragorn antas också ha återuppbyggt Annúminas, Arnors forna huvudstad.

Det sägs att Aragorns son Eldarion skulle härska över ett väldigt rike, och att hans ätt skulle kvarstå i hundra generationer och härska över många riken.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]