Skarvar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Skarv (olika betydelser)
Skarvar
Storskarv av underarten P. c. lucidus som ibland behandlas som den egna arten vitbröstad skarv.
Storskarv av underarten P. c. lucidus som ibland behandlas som den egna arten vitbröstad skarv.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Sulfåglar
Suliformes
Familj Skarvar
Phalacrocoracidae
Reichenbach, 1850
Släkte Phalacrocorax se text
Brisson, 1760
Synonymer

Australocorax Lambrecht, 1931
Compsohalieus B. Brewer & Ridgway, 1884
Cormoranus Baillon, 1834
Dilophalieus Coues, 1903
Ecmeles Gistel, 1848
Euleucocarbo Voisin, 1973
Halietor Heine, 1860
Hydrocorax Vieillot, 1819 (non Brisson, 1760: upptagen)
Hypoleucus Reichenbach, 1852
Leucocarbo Bonaparte, 1857
Microcarbo Bonaparte, 1856
Miocorax Lambrecht, 1933
Nannopterum Sharpe, 1899
Nesocarbo Voisin, 1973
Notocarbo Siegel-Causey, 1988
Pallasicarbo Coues, 1903
Paracorax Lambrecht, 1933
Poikilocarbo Boetticher, 1935
Pliocarbo Tugarinov, 1940
Stictocarbo Bonaparte, 1855

Viguacarbo Coues, 1903
Hitta fler artiklar om fåglar med

Skarvar (Phalacrocoracidae) är en familj med sjöfåglar vars taxonomi är omdiskuterad men som traditionellt placeras i ordningen pelikanfåglar inom släktet Phalacrocorax som omfattar cirka 40 arter. Skarvar benämndes tidigare även kormoraner.

Skarvar har avlång kropp, relativt lång hals och näbb och deras fjäderdräkt går främst i mörka färger. De har simhud mellan tårna. De lever i skärgårdar och vid kuster. Skarvar är skickliga dykare och lever uteslutande av fisk. Utmärkande är att de sitter upprätt med utsträckta vingar för att torka efter att de har dykt efter fisk.

I Sverige häckar storskarv och på västkusten även sällsynt toppskarv.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Skarvarnas taxonomi är mycket omdiskuterad. Traditionellt placeras gruppen i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes) men de har även placerats i ordningen storkfåglar (Ciconiiformes). Alla tillgängliga data tyder på att skarvarna är nära besläktade med ormhalsfåglarna (Anhingidae) och sulorna (Sulidae), men kanske även pelikanerna och/eller pingvinerna, än några andra av dagens fåglar.[1][2]. Molekulära och morfologiska studier har visat att ordningen pelikanfåglar är parafyletisk.[3]. Förslagsvis har därför skarvarna flyttats till den nya ordningen sulfåglar tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar.[4]

Det förekommer främst tre olika förklaringsmodeller över skarvarna inbördes släktskap. Antingen placeras de i det enda släktet Phalacrocorax, eller också placerar man vissa arter, som atriceps-komplexet, och kanske även Galapagosskarven, i släktet Leucocarbo. Alternativt delas arterna upp i en rad olika släkten, och i extremfall ingår bara storskarv, vitbröstad skarv och japansk skarv i släktet Phalacrocorax.[1][5][6]

Vingtorkning[redigera | redigera wikitext]

En storskarv som torkar fjäderdräkten genom att breda ut vingarna.

Skarvarna har en fjäderdräkt som delvis inte är vattenavstötande som hos många andra vattenlevande fåglar, som änder och gäss. Visserligen har skarvarna ett undre skikt av fjäderdräkten som är vattentätt och isolerande men den yttre fjäderbeklädnaden tar in vatten.[7] Detta gör att fågeln tyngs ned vilket gör det enklare att dyka.[7] För att torka det yttre vattenindränkta fjäderskiktet ställer sig skarvarna med utbredda vingar. Detta har dock aldrig observerats hos antarktisskarv (Phalacrocorax bransfieldensis).[7] Det har även lagts fram teorier om att skarven sitter och värmer sig med utbredda vingar för att värma upp den kalla fisken som den ätit, men en forskningsstudie motbevisar detta.[7] Dock breder skarvar ibland ut sina vingar även när de inte är blöta, vilket tyder på att de utbredda vingarna även kan ha andra funktioner.[7]

Skarvfiske[redigera | redigera wikitext]

En kinesisk fiskare med sin skarv på sjön Erhai vid Dali, Yunnan.
Keisai Eisen's tryck av Gōdo-juku, del av hans svit med Hiroshige, De 69 Stationerna på Kiso Kaidō

Tama skarvar har i Sydostasien använts vid fiske under århundraden. En snara knyts kring fågelns hals som endast tillåter att skarven sväljer mindre fiskar som den fångar. När fågeln fångar en stor fisk fastnar den i halsen som fiskaren sedan kan avlägsna ur skarvens hals. I Kina och Japan förekommer fortfarande denna fiskemetod men den är ovanlig bland yrkesfiskare.

Arter i taxonomisk ordning[redigera | redigera wikitext]

Denna taxonomi följer Handbook of Birds of the World från 1992

Koloni av storskarv i Stockholms skärgård.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Kennedy et al. (2000)
  2. ^ Mayr (2005)
  3. ^ Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning
  4. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, & C. L. Wood (2010) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.5 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2011-01-15
  5. ^ Siegel-Causey (1988)
  6. ^ Orta (1992)
  7. ^ [a b c d e] White et al 2008

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Kennedy, M.; Gray, R.D. & Spencer H.G. (2000): The Phylogenetic Relationships of the Shags and Cormorants: Can Sequence Data Resolve a Disagreement between Behavior and Morphology? Molecular Phylogenetics and Evolution 17(3): 345-359. doi:10.1006/mpev.2000.0840 PDF fulltext
  • Larsson, Lars (2001) Birds of the World, cd-rom
  • Mayr, Gerald (2005): Tertiary plotopterids (Aves, Plotopteridae) and a novel hypothesis on the phylogenetic relationships of penguins (Spheniscidae). Journal of Zoological Systematics 43(1): 67-71. PDF fulltext
  • Orta, Jaume (1992): Family Phalacrocoracidae. In: del Hoyo, Josep; Elliott, Andrew & Sargatal, Jordi (eds.): Handbook of Birds of the World, Volume 1 (Ostrich to Ducks): 326-353, plates 22-23. Lynx Edicions, Barcelona. ISBN 84-87334-10-5
  • White, Craig.; Martin, Graham.; Butler, Partick (2008) Wingspreading, wing-drying and food-warming in great cormorants Phalacorocorax carbo., Journal of Avian Biology, vol.39, sid:576-578

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]