Pingviner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Se även pingvin (olika betydelser).
Pingviner
Åsnepingvin
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Underklass Neognathae
Ordning Pingvinfåglar
Sphenisciformes
Sharpe, 1891
Familj Pingviner
Spheniscidae
Vetenskapligt namn
§ Spheniscidae
Auktor Bonaparte, 1831
Hitta fler artiklar om fåglar med

Pingviner (Spheniscidae) är den enda familjen inom ordningen pingvinfåglar (Sphenisciformes) som omfattar ett antal arter som alla lever på södra halvklotet (med undantag för galapagospingvinen), huvudsakligen i södra polarområdet (Antarktis). Pingvinerna skiljer sig anatomiskt markant från andra fåglar, bland annat kännetecknas de av att de inte kan flyga och istället använder de sina bakåtbildade vingar när de simmar och dyker. Familjen omfattar sex släkten, sjutton arter och ett antal underarter. Den största pingvinarten som är känd från fossil är An­thro­por­nis nor­den­skjoel­di som mätte dryga 165 centimeter och levde för cirka 40 miljoner år sedan.[1]

Anatomi[redigera | redigera wikitext]

Pingviner skiljer sig anatomiskt från andra fåglar. De saknar vingpennor, och kan inte flyga. Vingarna liknar snarare sälfenor, och används i första hand för att simma. Fjäderdräkten påminner också om sälpäls, då den är mer hårlik än andra fåglars fjäderdräkter. Huden är fet och avsöndrar en olja som fettar in fjädrarna, vilket utgör ett gott skydd mot kylan både i vattnet och på land. Skelettets konstruktion utmärks av lång bål och korta lårben. Lårbenen sitter längre bakåt än hos de flesta fåglar precis som hos lommar, och pingvinens ryggrad är mycket rörlig.

De har platta skelettdelar i armar och händer, vilkas leder bara kan röra sig uppåt och nedåt, och inte i sidled. Det ulnara handlovsbenet är mycket stort, och fingrarna består av en till två falanger och de saknar tumme. Mellanfoten utgörs av tre ben som växer samman först i vuxen ålder. Baktån sitter samman med de andra tårna med hud. Jättepingvinernas luftstrupar är delade på längden med en skiljevägg. Stjärten är antingen mycket kort, och består av tjugo eller fler fjädrar, eller mycket lång och bestående av tolv till sexton fjädrar.

De har mycket god hörsel. Synen är anpassad till att fungera under vatten, varför de på land är närsynta.

Värmereglering[redigera | redigera wikitext]

Pingviner håller en kroppstemperatur på 38 °C och de är regionalt heteroterma då de har en annan temperatur i ben och vingar än i resten av kroppen. Blodkärl i ben och vingar fungerar som värmeväxlare och håller kvar värmen i kroppen och detta gör benen och vingarna kalla. Fotens hudtemperatur på en pingvin som står på isen kan vara så låg som 0 °C. De är isolerade av ett rejält späcklager under hudens yta men även deras fjäderdräkt, där fjädrarna är stela, kapslar in luft som fungerar som isolering. Denna luft är så väl inkapslad i fjäderdräkten att den finns kvar när fågeln simmar under vatten.

Ett annat sätt de har för att hålla värmen är att de står tätt ihop i stora klungor. De fåglar som finns i mitten värms då upp och slipper vinden. Efter ett tag byter de plats så att de som stått längst ut får komma längre in i klungan.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Hakremspingvin med ungar

Storleken hos de olika arterna skiljer sig åt. Kejsarpingvinen kan bli bortåt 1,40 meter, medan dvärgpingvinen bara blir ungefär 40 centimeter. De större arterna finns i kallare klimat, och de mindre i varmare, ett förhållande som beror på att de större klarar av att bevara kroppsvärmen bättre. Små pingviner kan finnas i tropiska områden.

Samtliga arter har svart rygg och vit mage. Färgen fungerar som kamouflage i vattnet. Det finns däremot andra skillnader i teckningen hos de olika arterna. Alla arter har kägelformade kroppar, har små huvuden, och långa näbbar. Det är mycket svårt att könsbestämma pingviner. Honor och hannar ser likadana ut, och de saknar yttre könsorgan.

Beteende, föda och häckning[redigera | redigera wikitext]

Pingvinfåglarna är samtliga anpassade till ett liv i havet. De är mycket skickliga simmare, och kan dyka i de värsta stormar. Benen används som roder. De brukar dyka i 6-12 km/h, fastän det förekommer att de uppnår en hastighet på 27 km/h. Små pingviner dyker inte så djupt, men kejsarpingvinen kan befinna sig under vattenytan i över 20 minuter och komma ner på ett djup över 550 meter.[2] På land har det ett mycket särpräglat rörelsemönster. De går vickande från ena sidan till den andra, och helt upprätt. När de färdas på land kan de även glida på magen, eller kravla sig fram med fenorna och fötterna.

De flesta arter lever på en diet av krill, små bläckfiskar och småfisk, vissa arter äter även skal- och blötdjur. De kan dricka saltvatten, då de har en körtel vid ögonen som filtrerar saltet från blodomloppet. Saltet lämnar kroppen genom näsan i en koncentrerad vätska.

En stor del av året går åt till fortplantning. De samlas årligen på samma häckningsplats för detta ändamål. Skarorna pingviner kan uppgå till flera tusental. Detta djur är ett av de få, där honorna slåss om hannarna, vilket är en följd av att det är färre hannar. De får vanligen ett ägg per år, men vissa arter får fler. Vissa arter gräver hålor för äggen, medan andra håller dem på fötterna gömda under späcket under hela ruvningen. Det förekommer att de stjäl varandras ägg, och när äggen är kläckta, att de även stjäl varandras ungar. Ungarna är ulliga och grå. Honor och hannar tar båda hand om ungarna. De matas med krävmjölk, och kan inte bege sig ut på egen fiskjakt förrän fjäderdräkten blivit ruggats till adult fjäderdräkt. De når könsmognad vid ungefär fyra års ålder. Pingviner är antingen evigt monogama, eller seriellt monogama och byter partner varje år efter att ungarna blivit stora.

Pingvinerna har få fiender bortsett från människan.

Sömn[redigera | redigera wikitext]

Pingviner sover, liksom de flesta andra djur och alla studerade fåglar. De sover mellan 9,5 och 10,5 timmar per dygn, och man har identifierat fyra olika medvetandetillstånd hos pingviner utifrån EEG, nämligen vakenhet, dåsighet/slummer, djupsömn och REM-sömn. Pingviner sover stående med huvudet bakåt och ena ögat vänt inåt. Det öga de har vänt utåt är slutet. Liksom många andra fåglar sover de sin REM-sömn i korta epoker, bara några sekunder åt gången. Under de perioder då de inte får så mycket mat, till exempel medan de ruvar och partnern är ute och jagar, ökar mängden djupsömn på bekostnad av framför allt vakenhet. De har anpassat sig till att sova i flock där vissa individer är vakna medan andra sover, bland annat genom att sovande pingviner är relativt sett mer svårväckta av känselintryck från övre delen av ryggen (dvs där de kan bli stötta av andra pingviner som går och stöter emot dem av misstag) än vid känselintryck från foten (där de kan ha sina ungar eller ägg).[3][4][5]

Evolution[redigera | redigera wikitext]

Illustration av Huxley av de ofullständiga fossila ankelben han beskrev 1859. Den vänstra figuren visar benet sett framifrån; och den högra, bakifrån
Illustration av ben från en utdöd pingvin ur en artikel av James Hector om fossila pingviner från 1872

Pingviner är en fågelart som funnits väldigt länge. Dock är dess evolutionära historia dåligt känd, eftersom fossila lämningar av pingviner är få. 1859 beskrev den brittiske paleontologen T.H. Huxley det första fossila fyndet av en pingvin. Fyndet hade hittats i slutet av 1848 av Walter Mantell i Kakanui, vid kusten i norra OtagoNya Zeeland. Fyndet skickades till T.H. Huxley i Storbritannien för analys och hans slutsatser publicerades i Quarterly Journal of the Geological Society i mars 1859. Fossilet som bestod av ett inkomplett ankelben kom från en stor pingvinart, klart mycket större än de arter av pingvin som finns idag och i artikeln namnade han denna utdöda art till Palaeeudyptes antarcticus.[6]

Det äldsta fossila pingvinsläkte man funnit kallas waimanu och levde under den tidiga paleocen-perioden på Nya Zeeland för cirka 62 till 65 miljoner år sedan. Denna art var inte lika väl anpassad till ett liv i havet som dagens pingviner som först började uppstå under eocen-perioden för cirka 40 miljoner år sedan. Waimanu var en flygoförmögen, lomliknande fågel med korta vingar anpassade för dykning. Fynden visar att arterna inom detta förhistoriska pingvinsläkte redan var flygoförmögna och havslevande vilket skulle indikera att pingvinens evolutionära historia sträcker sig ännu längre tillbaka än de 65 miljoner år som dessa fossil dateras till, det vill säga tiden före dinosauriernas försvinnande. Vissa forskare (Mayr, 2005) anser att de pingvinliknande förhistoriska fågelfamiljen Plotopteridae som vanligtvis kategoriseras som nära släkt med familjerna skarvar (Phalacrocoracidae) och ormhalsfåglar (Anhingidae) kanske är en tidig systergrupp till pingvinerna och detta i sin tur skulle innebära att pingvinerna ursprungligen har en gemensam förfader tillsammans med ordningen Pelikanfåglar (Pelecaniformes).

Palaeeudyptines[redigera | redigera wikitext]

Traditionellt har de flesta utdöda arter av pingviner placerats i den parafyletiska underfamiljen som kallas Palaeeudyptinae. Senare forskning gör dock gällande att det åtminstone funnits två utdöda huvudgrupper av ättlingar, en eller två närbesläktade från Patagonien och åtminstone en med arktisk utbredning.

Kladogram över familjen pingviner[redigera | redigera wikitext]

Pingvin (Spheniscidae)
|--Pygoscelis
'--N. N.
   |--Jättepingviner (Aptenodytes)
   '--N. N.
      |--N. N.
      |  |--Eudyptes
      |  '--Megadyptes
      |
      '--N. N.
         |--Dvärgpingviner (Eudyptula)
         '--Sphenicus

Släkten och arter[redigera | redigera wikitext]

  • Jättepingviner (Aptenodytes) har lång och graderad stjärt. Munkanterna löper parallellt med undernäbbens kant.
  • Pygoscelis liknar Megadyptes, bortsett från stjärten, som i detta släkte är lång och graderad. Näbben är mera ihoptryckt, och deras skårkanter är uppåtböjda. De förekommer från antarktiska fastlandet till Sydgeorgien och Falklandsöarna.
  • Eudyptes, kallades förr Catarrhactes och kallas ibland tofspingviner, är långstjärtadade pingviner som påminner om Pygoscelis. De har gula ögonstrimmor, och långa fjädrar på huvudet. Sidorna på övernäbben är uppsvällda.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Det finns olika teorier varifrån namnet pingvin härstammar. En teori hävdar att ordet härstammar från de två keltiska orden "pen" och "gwyn" vilket betyder den vithuvade. Detta uttryck ska ursprungligen ha använts om den utdöda garfågeln. En indikation på att denna teori stämmer är att garfågel och tordmule på franska heter grand- och petit pingouin. En annan teori gör gällande att namnet härstammar från det latinska ordet "pinguis" vilket betyder fet.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Piotr Jadwiszczak (2009) Penguin past: The current state of knowledge (pdf), Polish polar research, vol.30, nr.1 sid:3-38
  2. ^ How deep can they dive?, Australian Antarctic Division, läst 2008-11-25
  3. ^ Dewasmes G, Telliez F: Tactile arousal threshold of sleeping king pengiuns in a breeding colony; Journal of Sleep research 2000;9(3):255-259
  4. ^ Dewasmes G, Buchet C, Geloen A, Le Maho Y: Sleep changes in emperor penguins during fasting; American Journal of Physiology 1989;256(2:2):R476-R480
  5. ^ Buchet C, Dewasmes G, Le Maho Y: An electrophysiological and behavioral study of sleep in emperor penguins under natural ambient conditions; Physiology and Behavior 1986;38(3):331-335
  6. ^ The first fossil penguin

Källor[redigera | redigera wikitext]

Källor till avsnittet om sömn

I princip helt kopierat från Wikipedia:Faktafrågor i svenskspråkiga Wikipedia (historik fram till 16 april 2008, då informationen lästes, permanent länk till den version som lästes, historik), läst 16 april 2008, under GNU FDL, där användaren Nitramus skrivit just denna text.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]