Dvärgskarv

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dvärgskarv
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Dvärgskarv i Ungern fotograferad i juni.
Dvärgskarv i Ungern fotograferad i juni.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Suliformes
Familj Skarvar
Phalacrocoracidae
Släkte Skarvsläktet
Phalacrocorax
Art Dvärgskarv
P. pygmeus
Vetenskapligt namn
§ Phalacrocorax pygmeus
Auktor Pallas, 1773
Synonymer
Halietor pygmeus (Collar & Andrew, 1988)
Microcarbo pygmeus
Pelecanus pygmeus (Pallas, 1773)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Dvärgskarv (Phalacrocorax pygmeus) är en art inom familjen skarvar.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Skarvarnas taxonomi är mycket omdiskuterad. Traditionellt placeras gruppen i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes) men de har även placerats i ordningen storkfåglar (Ciconiiformes). Alla tillgängliga data tyder på att skarvarna är nära besläktade med ormhalsfåglarna (Anhingidae) och sulorna (Sulidae), men kanske även pelikanerna och/eller pingvinerna, än några andra av dagens fåglar.[2][3]. Molekulära och morfologiska studier har visat att ordningen pelikanfåglar är parafyletisk.[4]. Förslagsvis har därför skarvarna flyttats till den nya ordningen Suliformes tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar.[5]

Dvärgskarven beskrevs taxonomisk första gången 1773 av Pallas. Typspecimentet härstammar från Kaspiska havet och Pallas pacerade arten i släktet Pelecanus. Ibland har den asiatiska arten småskarv (Phalacrocorax niger) behandlats som en underart till dvärgskarv. Den har vid flera olika tillfällen placerats i släktena Halietor och Microcarbo. Dvärgskarven är monotypisk.[6]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Dvärgskarven skiljer sig ifrån sina större släktingar genom sin proportionellt långa stjärt och korta näbb. Den är annars, som sina släktingar, tecknad i svart med mörkgrön och brun glans och i adult häckningsdräkt har den vita prickar på huvud och hals. Icke-häckande fåglar saknar de vita prickarna och har ett ljusare bruntonat bröst. Juveniler är mattare och brunare i färgen. Den är förhållandevis liten med en längd på 45-55 centimeter[7] och ett vingspann på 75-90 centimeter.[7]

Eftersom arten saknar hakar på fjäderpennorna blir fågeln vid dykning genomblöt, för att pressa ut all luft som kan dra upp fågeln mot ytan. På land ser man därför ofta fågeln torka sina vingar.[8]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Den häckar på spridda platser i sydöstra Europa och så långt österut som till Kazakstan, och söderut till Iran och Irak. Den Nordafrikanska populationen är utdöd. I Europa häckar den exempelvis i Ungern, Bosnien och Hercegovina, Serbien, Makedonien, Rumänien, Bulgarien, Albanien, Grekland, Moldavien, Ukraina och Ryssland. I Asien häckar den i de sydvästra delarna i exempelvis Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkiet, Armenien, Azerbajdzjan, Irak och Iran. Vissa delar av populationen är flyttfåglar och medan andra är stannfåglar. Den övervintrar i exempelvis Kroatien, Österrike och Israel. Dvärgskarv har ett antal gånger påträffats utanför sitt huvudsakliga utbredningsområde. Bland annat i mellanöstern i Afghanistan, Kuwait och Pakistan, och i centrala och norra Europa som Tjeckien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Polen.[1] 1913 sköts en hane utanför Ljungbyholm i Småland dock blev detta exemplar först känt bland ornitologer 1946.[9]

Vid en utgrävning av en befästning i centrala Spanien hittade man fyra ben från en dvärgskarv som härstammar från sen medeltid vilket indikerar att arten häckade i dessa områden vid denna tiden.[10]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Dvärgskarven häckar i kolonier vid våtmarker, vid floddeltan och vid sjöar med mycket vegetation. Den bygger sitt rede av gräs och grenar i ett lågt träd eller liknande där den lägger tre till sex ägg. Båda föräldrarna ruvar äggen i 27 till 30 dagar. Ungarna klarar sig själva efter cirka 70 dagar.

Status[redigera | redigera wikitext]

På grund av utdikning och dylikt har dvärgskarven länge varit hotad eftersom dess häckningsbiotoper minskat kraftigt. 1996 uppskattades den europeiska populationen, som utgör 75-94% av världspopulationen, uppgå till 13,000 par, och arten ansågs utrotningshotad.[1] Idag är läget stabilare och världspopulationen ökar, främst i Azerbaijan and Rumänien, och den europeiska populationen uppskattas idag till 28,000-39,000 par.[1] Dock fortsatte arten att minska i ett fåtal länder även under perioden 1990-2000.[1] Arten förekom tidigare i Afrika men den norafrikanska häckningspopulationen som förekom i Algeriet och Jordanien är utdöd.[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] BirdLife International 2012 Phalacrocorax pygmeus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Kennedy et al. (2000)
  3. ^ Mayr (2005)
  4. ^ Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning
  5. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, & C. L. Wood (2010) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.5 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2011-01-15
  6. ^ Pygmy Cormorant (Phalacrocorax pygmaeus) - The Internet Bird Collection
  7. ^ [a b] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 28-29. ISBN 91-34-51038-9 
  8. ^ Östling, Brutus; Åkesson, Susanne. Att överleva dagen. Stockholm: Östlins Bokförlag Symposion AB. sid. 15. ISBN 978-91-7139-840-6 
  9. ^ Bister (2008) Dvärgskarven i Ljungbyholm, Roadrunner, vol.16, nr.1, sid:24
  10. ^ Hemandez-Carrasquilla F., T. Tyrberg & A. von den Driesch (1999) Arecord of Pygmy Cormorant (Microcarbo pygmaeus) from Medieval Spain. Ardea, 87(2): 285-288. (pdf)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]