Skelört

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Skelört
Chelidonium majus bgiu.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Ranunkelordningen
Ranunculales
Familj Vallmoväxter
Papaveraceae
Släkte Skelörter
Chelidonium
Art Skelört
C. majus
Vetenskapligt namn
§ Chelidonium majus
Auktor L.
Hitta fler artiklar om växter med

Skelört (Chelidonium majus L.) är en flerårig växt som tillhör familjen vallmoväxter.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Skelörten blir mellan 25 och 85 cm hög och blommar från maj till augusti, med gula blommor, sittande i flocklika ställningar. Stjälken är upprätt och ihålig, nertill med utstående hår. Mjölksaften är orange och giftig[1]. Bladen är 2- till 3-pariga med en ren grön kal ovansida, medan undersidan är blågrön och glest hårig. Fröna är 1,4 mm stora, äggrunda och sprids av myror.

Den är ganska vanlig och trivs i näringsrik mark. Den kan påträffas på exempelvis gårdar, byar, stenmurar, lövskogshällar, kyrkogårdar och myrstackar. Dess utbredning i Norden sträcker sig till södra Finland, Sverige, små områden i södra Norge och i hela Danmark.

I botaniska böcker från 1800-talet angavs Allmän Kelidon som artens svenska namn, med regionala namnformerna Svalört och Sönnerdönnes.[2].

Medicinsk användning[redigera | redigera wikitext]

Skelörten har en kramplösande verkan på glatt muskulatur, särskilt på gallväggarna, men även i mag-tarmkanalen. Försök med skelört för behandling av migrän har visat sig ge symptomlindring. För utvärtes bruk används den som bot mot vårtor. Använd växtdel är hela växten ovanjord när den är i blom.[3]

Inga kända biverkningar föreligger upp till 5 g enligt Kommission E. Måttlig överdosering kan ge muntorrhet, diarré, illamående och kräkning. Vid kraftigare överdosering kan mag- och tarmkramper, yrsel och medvetanderubbning uppstå. [3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. Sid. 76. ISBN 91-20-04445-3 
  2. ^ J.W.Palmstruch, Svensk Botanik, första bandet, andra upplagan, Stockholm 1815. Tillgänglig på Archive.org
  3. ^ [a b] Raimo Heino, Våra läkande växter – En naturlig väg till ett friskare liv, PRISMA 2001.

Externa länkar och källor[redigera | redigera wikitext]

Fyrtalig blomma hos skelört