Sockenlapp

Sockenlappar (ibland anakronistiskt kallade sockensamer) var sydsamer som var boende i bondebefolkningens socknar i södra Norrland och Dalarna, det vill säga kring sydsamiskt område, samt i Uppland och eventuellt fler landskap i Mellansverige. Sådana sydliga samer är kända i historiska källor från mitten av 1600-talet till mitten av 1800-talet, då de blev helt assimilerade i den svenska bondebefolkningen.

Sockenlapparna försörjde sig som renägare och hantverkare i liten skala, och framför allt som jägare och fiskare, samt som anställda av bönder som slaktare av häst och hund, för att kastrera hästar och för skinnberedning – arbetsuppgifter som var tabubelagda bland den svenska bondebefolkningen. De kunde även hjälpa till med rovdjursjakt och förse bönderna med rotslöjd. Sockenlapparna var en sociokulturell grupp som bodde i socknar utanför lappmarken, och som kännetecknades av avvikande yrkesspecialisering och giftermål företrädesvis inom de egna leden. De tvingades av myndigheterna att leva som bofasta, till skillnad från de "kringstrykande lappar" och "tiggarlappar" som saknade laga försvar, och de renskötande "flyttlappar" som levde nomadiskt i lappmarkerna och kunde bege sig till norra Norrlands kustland för vinterbete. Sockenlapparna flyttade inte omkring för att finna bete för sina fåtaliga renar, men kunde förflytta sig för att få avsättning för produkterna och för att få uppdrag som hantverkare.

Begreppet sockenlapp liknar men är inte helt synonymt med norskans bygdesame, bufinn eller liknande. En sockenlapp i Sverige var en same som hade anställning av socknen, och utförde uppgifter som ansågs smutsiga för lön eller annan typ av ersättning och som rackare utförde i andra delar av landet. På 1730-40-talen blev det vanligt att landsortsförsamlingar (socknar) i södra Norrland och Mellansverige höll en egen sockenlapp för dylika arbetsuppgifter.

Historia

Skogssamer sågs som konkurrenter om jakten och kyrkan hade svårt att få grepp över ständigt flyttande "kringstrykande" samer som levde i socknarna. Från och med år 1645 genomfördes statliga kampanjer för att driva bort samer från Mellansveriges bondebebyggelse till fjällområdet. Detta ledde bland annat till gripandet av 13 samer som fördes till slottsarresten i Gävle 1729, men protesterade.

Efter misslyckade försök att förvisa skogssamer och andra nomadiserande samer till lappmarkerna på 1600- och 1700-talen,, och efter vädjanden från bönder i Dalarna som behövde samernas hjälp, började staten på 1750-talet en assimileringspolitik som gick ut på att sockenlapparna omfattades av kyrkogångsplikt och tvång att bli bofasta. Kung Fredrik I samtyckte till att låta samerna leva kvar längst upp i Dalarna – med förbehållet att de inte ägnade sig åt jakt och fortsatte att förse bönderna med hantverk och slakta hästar. Sockenlapparna fick ofta disponera en mindre allmänning i socknen, i utkanten av bebyggelsen. Omkring år 1830 upphörde sockenlapparna i princip helt med renskötseln. Så småningom uppgick sockenlapparna i den svenska befolkningen.

Samtliga kända fall av sockenlappar i södra Dalarna härstammade från familjer som hade levt som skogssamer i mellersta Sverige sedan åtminstone den första halvan av 1600-talet. Kusttrakternas sockenlappar rekryterades bland sjö- och kustskogssamer.

Utbredning

Hur långt söderut de levde finns olika uppgifter om. Strax efter år 1800 levde de i Jämtland, Dalarna, Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, Gästrikland och norra Uppland. Samer levde även i Västmanland,, Södermanland och Värmland.

Var de har verkat kan leva kvar såsom ortnamn och personnamn med "lapp" i kartor respektive kyrkböcker. I Västmanland har ett trettiotal ortsnamn där lapp ingår identifierats och i kyrkböckerna dyker samer upp med jämna mellanrum sedan 1600-talets första hälft.

Se även

• Assimilation (sociologi)
• Rackare
• Skogssame