Ren

Ren Status i världen: Livskraftig (lc)
Europeisk ren nära Kebnekaise
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Ordning	Partåiga hovdjur Artiodactyla
Familj	Hjortdjur Cervidae
Släkte	Rangifer C. H. Smith, 1827
Art	Ren R. tarandus
Vetenskapligt namn
§ Rangifer tarandus
Auktor	Linné, 1758
Utbredning
Underarter
Flera – se avsnittet Underarter i brödtexten.
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Renen (Rangifer tarandus) är ett arktiskt hjortdjur som förkommer på tundran i norra Eurasien, norra Nordamerika, på Grönland och flera arktiska öar. Tidigare fanns arten även i den tempererade klimatzonen. Renen utgör den enda arten i släktet Rangifer. Den utmärker sig genom att det är det enda hjortdjuret där både hanen och honan har horn som pryder deras huvud. Det är även det enda hjortdjuret som till större delen har blivit domesticerat. I Nordamerika kallas renar för caribou; denna beteckning kommer från det indianska mi'kmaq-folket. Den svenska benämningen på hane respektive hona är rentjur och renko. På lulesamiska heter det sarves, sarvvá respektive vaja. En kastrerad rentjur kallas härk.

Renen är känd för att göra extremt långa färder i sin jakt på grönt bete. Även tamrenen gör detta, och renskötarna följer dem ofta i dess vandringar.

Utseende

Renen är ett medelstort till stort hjortdjur. Kroppslängden är mellan 120 och 230 centimeter, medan vikten varierar beroende på kön, ålder, årstid och levnadsområde; den varierar vanligtvis mellan 60 och 170 kilogram och rentjuren är oftast något större än renkon. Djurets mankhöjd är mellan 90 och 140 centimeter. Pälsen är lång och tät och har oftast en mörk gråbrun färg. Färgen är ibland ljusare, särskild hos domesticerade djur, och under vintern tydligt ljusare än under sommaren. Underarten R. t. pearyi har till exempel under hela året en nästan vit färg. På så sätt får renen ett kamouflage som skyddar djuret mot fiender. Dessutom finns en tät underpäls som skydd mot kylan.

I motsats till andra hjortdjur finns hos renar horn hos bägge könen. Hornen består av förgrenade, asymmetriska stänger. Hos vissa individer förekommer vid hornens spets en skovel. Tidigare antogs att skoveln används för att rensa marken från snö. Hornen är ofta uppdelade i två mindre koncentrerade kronor (se bild). Hannen har oftast den ståtligaste kronan – den blir 50 till 130 centimeter lång och upp till 15 kilogram tung medan honans krona har en storlek av 20 till 50 centimeter. Gamla rentjurar tappar hornen i december, ungtjurar och renkon under våren.

Renens klövar är tvådelade och hårda och gör det möjligt för djuret att röra sig över stenig och lerig mark. Renens tvådelade klövar används också för att gräva fram föda ur snön. Djurets luktsinne är särdeles välutvecklat; med hjälp av det kan renen hitta föda (lavar) under ett tätt snötäcke.

Utbredning

Renens utbredningsområde är huvudsakligen den arktiska tundran och i viss mån taigan. Den förekommer till och med på arktiska ögrupper som Svalbard och Ellesmere Island. Innan vintern vandrar vilda renar till sydligare och varmare trakter. Vinterkvarteren i den nordliga taigan ligger ibland upp till 5 000 kilometer från sommarkvarteren.

I Europa finns söder om norra polcirkeln några isolerade populationer, till exempel på norska Hardangervidda. I Nordamerika sträcker sig utbredningsområdet längre söderut. Under senaste istiden fanns renar även i Centraleuropa och i Nordamerika söderut till bland annat Nevada och Tennessee.

Ett mindre antal renar infördes på öar i södra Atlanten, till exempel på Kerguelen och Sydgeorgien.

I flera regioner på jorden har renen blivit sällsynt på grund av jakt. I dag finns uppskattningsvis fyra miljoner vilda och tre miljoner domesticerade renar. Tre fjärdedelar av de vilda renarna förekommer i Nordamerika och ungefär tre fjärdedelar av de tama i Sibirien.

Underarter

Nordamerikansk ren (caribou, Rangifer t. caribou)

Arten Rangifer tarandus uppdelas i tio till tjugo underarter. Till dessa räknas:

• R. t. tarandus (Linné, 1758) förekommer i Lappland och i norra Ryssland väster om Uralbergen. Den finns i dag nästan uteslutande som domesticerade djur. Den europeiska vildrenen har tidigare haft en vidsträckt utbredning i Sverige, Norge och Finland men har reducerats kraftigt som en följd av jakt och i takt med att renskötselns utveckling utsatte vildrenen för direkta utrotningsförsök. I dag är det bara bestånden i Dovrefjäll-Rondane i Norge som är genetiskt rena vildrenar av den ursprungliga rasen.
• R. t. fennicus, skogsrenen, utrotades i Sverige omkring 1865; den lever vild endast i Karelens barrskogar. Den har något längre ben, större klövar och smalare hornkrona än tamrenen.
• R. t. sibericus finns i norra Sibirien.
• R. t. valentinae förekommer i olika ryska bergsregioner, till exempel i Ural och Altaj.
• R. t. phylarchus förekommer från Manchuriet över östra Sibirien till Kamtjatka och Sachalin.
• R. t. platyrhynchus finns på Svalbard med omkring 11 000 individer.
• R. t. pearsoni förekommer på Novaja Zemlja.
• R. t. groenlandicus (Linné, 1767) finns på Grönland och i Northwest Territories och Nunavut i Kanada.
• R. t. caribou (Gmelin, 1788) förekommer i Kanada från British Columbia till Newfoundland, även i Northwest Territories, Nunavut och Yukon; några flockar når under vandringen även Idaho och Washington.
• R. t. granti (J. A. Allen, 1902) förekommer i Alaska.
• R. t. pearyi (J. A. Allen, 1902) förekommer på arktiska öar i Kanada. Internationella naturvårdsunionen anser den vara en hotad underart.
• R. t. dawsoni fanns på Queen Charlotte Islands vid Kanadas västra kustlinje. Den är utrotad.

Underarterna skiljs huvudsaklig efter pälsens färg och kroppens storlek. Underarten R. t. caribou är till exempel mörkare än underarten R. t. tarandus. De minsta renarna lever på öar. Så är underarten R. t. platyrhynchus i genomsnitt 15 procent mindre än renar på det europeiska fastlandet.

Levnadssätt

Europeisk ren

Renar är ständigt på vandring. Medan vilda renar har särskilda vandringstider utvandrar domesticerade djur aldrig till andra distrikt utan håller sig i ett stort område. Under vandringstiden bildar vilda renar flockar med 100 000 individer eller fler. I Alaska är en flock känd med 500 000 djur. Utanför vandringstiden uppdelas flocken i mindre grupper med tio till hundra individer. Dessa grupper består oftast bara av hannar eller honor. I varje grupp finns en hierarki som rättar sig efter hornens storlek. Ibland förekommer även ritualliknande strider. Vissa amerikanska renar vandrar upp till 5 000 kilometer per år och når hastigheter upp till 80 km/t.

Domesticerade djur bildar efter parningstiden, som inträffar mellan september och oktober, större hjordar. Medan renkorna och deras kalvar som föds april–juni umgås tillsammans i en stor hjord, lämnar hanarna storflocken och grupperar sig i småflockar à tre–fem individer. Brunsten börjar i september, varvid sarvarna samlar ett harem och försöker skrämma bort rivaler. Vajorna kan bli könsmogna som tidigast när de är sex månader gamla, men det normala är vid 1,5 års ålder. Vajorna föder en eller ibland två kalvar om året upp till att de blir 12–14 år. Dräktigheten varar cirka 228 dagar och ungarna väger vid födelsen mellan tre och tolv kilogram.

Den nyfödda kalven är mycket självständig och kan redan en timme efter födelsen gå. Pälsen består av luftfyllda hår som skyddar djuret mot kylan. Under blöta och kalla väderförhållande är dödligheten mycket hög trots att kalven har förmåga att öka sin värmeproduktion fem gånger utöver det normala. Renen blir oftast 12 till 15 år gammal, men det finns individer som blivit 20 år.

Renen är växtätare. Födan är på sommaren mestadels gräs och blad och ibland svampar och olika andra växter som frodas på marken; på vintern äter renar renlav eller andra lavar.

Renen har de naturliga fienderna snöskred och laviner samt rovdjuren varg, järv, lodjur och björn, men även örnar slår ibland renkalvar. Dräktiga renkor har också överlevnadsstrategin att kasta kalven vid fara, till exempel när den jagas av rovdjur. En vanlig parasit hos ren är kormflugan, som orsakar bulor i renens hud.

Ren och människa

Se även Renskötsel.

Rensläde i Ryssland

Renkött		Renskinn

Renskötsel i Sverige.

Uppskattningsvis finns det ungefär tre miljoner tama renar. De används huvudsakligen som boskapsdjur, men även som dragdjur och speciellt i Sibirien som ridrenar.

Förhistoriska europeiska människor livnärde sig troligtvis på renen genom jakt, och tämjandet anses av en del ha startat under medeltiden (1500-talet) för svenskar. Ursprungsbefolkningarna samerna, samojederna, ostjakerna, evenkerna, jukagirerna, tjuktjerna och korjakerna anses ha tämjt renen för flera tusen år sedan. De livnär sig fortfarande på renskötsel i norra Skandinavien och Sibirien. I regioner med mindre tillgång till växter och byggmaterial används nästan varje kroppsdel av renen: till exempel deras hud till läder samt deras ben och horn till verktyg. De ryska samerna och de sibiriska renskötarna har minskat i antal efter Sovjetunionens upplösning och ”förgubbats” (kvinnorna lämnar levnadssättet och landsbygden). Den huvudsakliga inkomsten bland nordskandinaviska renskötare kommer från försäljning av renkött.

På grund av att renar tål låga temperaturer flyttades under 1900-talet domesticerade djur till utvalda regioner i Grönland, Alaska och norra Kanada. Invånarna i dessa områden hade tidigare jagat vilda renar men inte använt dem som husdjur. Även på några subantarktiska öar som Sydgeorgien och Kerguelen används renar för att försörja den huvudsakligen av forskare bestående befolkningen.

Samer och renar

Samer har sysslat med rennäring sedan årtusenden. Storskalig renskötsel utvecklades dock först under 1500- till 1700-talet. Det finns många fackord på samiska som har med renskötsel att göra. Man kan med ett ord beskriva en rens ålder, kön, färg etcetera. Det är behövligt för att snabbt peka ut en ren i en flock.

Den samiska benämningen sarv, eller sarves, sarvvá som det egentligen heter på lulesamiska, betyder rentjur, och härk, eller härgge, betyder kastrerad rentjur.. Vaja eller vátjav, betyder renko. Boatsoj är en ren av obestämd ålder, kön etcetera och ällo är en hel flock. Det förekommer olika stavningar på samiska på grund av att det finns flera olika samiska dialekter/språk.

Det kanske inte ligger så mycket sanning i sägnen om att kastrering i gamla tider utfördes genom att bita sönder sarvens testiklar. Vad man däremot gjorde var att bita av sädesledaren och i egentlig mening inte kastrera den, utan utföra en form av sterilisering.

Renen i Sverige

I Sverige har den något större vildrenen varit utrotad sedan 1800-talet, medan det i Norge fanns små grupper kvar in på 1900-talet. Vildrensstammen i Norge fridlystes mellan åren 1902 och 1906 vilket har bidragit till att den än i dag finns kvar i norra Norge. Vanligtvis skiljer man hos såväl vildren som tamren mellan fjäll- och skogsren, där fjällrenen är något större eller har mörkare päls än skogsrenen. Fjällrenen flyttar upp till kalfjällen eller tundrorna inför sommaren, ungefär då myggen börjar komma, medan skogsrenen vistas i skogarna. I Sverige kontrolleras fjällrenens vandringar av samerna med hjälp av helikoptrar, snöskotrar och terrängfordon. Även längre förflyttningar av stora hjordar ner till kustområderna med lastbil är vanligt. Tamrenar finns i Sverige från Norrbottens län ner till norra Dalarna (Idre Sameby)

Det vilda beståndet av ren, vildrenen, betraktas som utdött i Sverige och är upptaget på Rödlistan: RE (försvunnen). De sista svenska vildrenarna skall ha skjutits i området kring Storhöktanden mellan Särna och Älvdalen i början av 1900-talet. Vildrenar har troligen även uppgått i tamrenbeståndet.

Renen var kraftigt drabbad av nedfallet från kärnkraftverket i Tjernobyl 1986 och fortfarande tas prover för att se hur drabbade djuren är.

Renen i populärkulturen

Se Jultomtens renar (Rudolf med röda mulen).

Se även

• Renkött
• Suovas

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Ren
  Bilder & media