Späckhuggare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För båttypen, se Späckhuggare (segelbåt).
Späckhuggare
Status i världen: Sårbar[1]
Späckhuggare (Orcinus orca)
Späckhuggare (Orcinus orca)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Valar
Cetacea
Underordning Tandvalar
Odontoceti
Familj Delfiner
Delphinidae
Släkte Orcinus
Art Späckhuggare
O. orca
Vetenskapligt namn
§ Orcinus orca
Auktor Linné, 1758
Hitta fler artiklar om djur med

Späckhuggare (Orcinus orca) är den största arten i delfinfamiljen och en välkänd tandval. Späckhuggare förs ibland till en separat familj, Globicephalidae, späckhuggare och grindvalar.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Hannar av späckhuggare blir vanligen 8,5 meter långa och stora individer har uppmäts med 9,8 meter längd. Honor är med en genomsnittlig längd av 7,0 meter och en maximal längd av 8,5 meter (enligt andra källor endast 7,7 m[2]) avsevärd mindre.[3] Vikten ligger vanligen mellan tre och fyra ton.[3] Beroende på avhandling anges den maximala vikten för hannar med 6,6[2] eller 9,0 ton.[4] Honor kan väga upp till 5,5 ton.[4]

Späckhuggaren har en mycket karakteristisk färgteckning, svart med vit buk, en vit fläck på sidan och en bakom och ovanför ögat. Mönstret och ryggfenans utseende varierar mellan individerna och de kan på så sätt skiljas från varandra. Ryggfenan är karakteristisk, hos hannar når den omkring 1,8 meter upp och hos honor är den cirka en meter hög.[4]

Kalven väger vid födelsen omkring 180 kilo och mäter ungefär 2,1 till 2,4 meter.[4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Carta marina (1539), späckhuggare angriper en val. Olaus Magnus hade nog aldrig sett vare sig bardvalar eller späckhuggare, men han hade nog hört talas om spruthålet på deras huvud.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Namnet sägs komma av att späckhuggaren attackerar större valar för att äta späcket, eller angripa fångade valar när kropparna flöt längs med valfångstfartyg. Normalt lever späckhuggaren av fisk, företrädesvis stimfisk som den jagar i flock med stor målmedvetenhet, och vattendäggdjur som sälar. Säljakt kan innebära att späckhuggaren spanar över vattnet efter sälar på isflak, och ibland aktivt bryter is för att tvinga ner sälen i vattnet. Späckhuggaren anfaller också sälkolonier och kan då attackera djur i vattenbrynet. Späckhuggare äter också andra delfinarter, andra större valar inklusive så stora som unga blåvalar, samt fågel och bläckfisk. Olika populationer av späckhuggare är ofta specialiserade på en viss typ av födokälla.

Socialt beteende[redigera | redigera wikitext]

Späckhuggare bildar separata populationer i närliggande områden, med olika rörelsemönster och födovanor, eventuellt med skilda fysiska kännetecken. Undersökningar av späckhuggarna utanför amerikanska nordvästkusten har identifierat tre huvudpopulationer, som normalt inte beblandar sig med varandra och har helt olika födovanor. De kustnära (kallade residents, stationära - benämningen kommer av att dessa populationer årligen återvänder till samma plats) håller sig nära kusten och lever huvudsakligen av fisk. Det finns också grupper som i princip är helt pelagiska, det vill säga lever längre ut till havs. Mellan dessa två rör sig de vandrande grupperna, transients, vilka också har en helt annan jaktvana än de mer bofasta grupperna - de jagar i mycket högre utsträckning än de andra grupperna havsdäggdjur som valar och sälar. De tre grupperna uppvisar många särdrag - deras ljud är olika (så pass att man tror säldjuren längs kusten lärt sig skilja de ofarliga kustgrupperna från de farliga transients), till och med ryggfenans form är något olika i de olika populationerna. Skillnaderna mellan grupperna kan vara en inledning på uppdelning i raser eller arter, och kan också visa förekomst av olika kulturer i olika populationer. Analyser av DNA visar genetiska skillnader mellan populationerna.

Späckhuggaren har inga naturliga fiender. Naturliga habitat är framförallt ishaven, men valen förekommer i flera vatten, bl. a. tidvis i Medelhavet. Den föredrar kustnära, kalla vatten. Det kan ta uppemot 40 år för en späckhuggare att lära sig tekniken att stranda och genom det fånga sitt byte.

Flocken omfattar normalt 5-25 djur, men djuren uppträder tillfälligt i grupper om upp till 150. Gruppen leds av en hona.

Späckhuggare och människor[redigera | redigera wikitext]

Späckhuggarens enorma uppenbarelse tillsammans med dess relativt stora intelligens och lämplighet som uppvisningsdjur har gjort den mycket populär i delfinarier, men antalet delfinarier som är stora nog att hålla arten är mycket litet. 2010 dödades tränaren Dawn Brancheau av späckhuggaren TilikumSeaWorld i Orlando, Florida.[5]

Viss betydelse har arten som objekt för valskådning, bland annat i Lofoten.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Orcinus orcaIUCN:s rödlista, auktor: Taylor, B.L. et. al. (2008), besökt 12 januari 2009.
  2. ^ [a b] Sigurjónsson J. (1994) sid. 434-455
  3. ^ [a b] Heyning, J. M. (1988-01-15). Orcinus orca (på engelska). Mammalian Species. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-304-01-0001.pdf. Läst 15 maj 2012. Okänd parameter medförfattare
  4. ^ [a b c d] Richard Edwards (2010). ”Orca”. ARKive. http://www.arkive.org/orca/orcinus-orca/#text=All. Läst 15 maj 2012. 
  5. ^ Carina Bergfeldt och Jessica Balksjö (24 februari 2010). ”Skötare dödad av späckhuggare”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12193092.ab. Läst 1 november 2013. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Sigurjónsson J. 1994. Orcinus orca (Linnaeus, 1758) - Schwertwal, Großer Schwertwal. In: Handbuch der Säugetiere Europas. Band 6: Meeressäuger. Teil I: Wale und Delphine - Cetacea. Teil IA: Einführung, Monodontidae, Phocoenidae, Delphinidae (eds. Robineau D, Duguy R, Klima M), 433–468. AULA-Verlag, Wiesbaden. ISBN 3-89104-559-X.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]