Medelhavet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karta med de olika länderna utmärkta.
Karta med de olika länderna utmärkta.
Yta 2 500 000 km²
Medeldjup 1 500 meter
Maxdjup 5 267 meter
Flöden
Tillflödesländer Algeriet, Albanien, Bosnien och Hercegovina, Cypern, Egypten, Frankrike, Grekland, Kroatien, Italien, Libyen, Malta, Marocko, Monaco, Montenegro, Palestina, Slovenien, Spanien, Tunisien, Turkiet, Libanon, Israel, Syrien
Övrigt
Öar +3 300 stycken
35°N 18°Ö / 35°N 18°Ö / 35; 18Koordinater: 35°N 18°Ö / 35°N 18°Ö / 35; 18
Medelhavsområdet i nutid.
Kusten mot medelhavet i Bosnien och Hercegovina.

Medelhavet är ett hav som ligger mellan de tre kontinenterna Europa, Afrika och Asien med en yta på 2 620 254 km² (2 967 570 med Svarta havet och Azovska sjön inberäknat) med ett medeldjup på knappt 1 500 m. Från Gibraltar sund till Syriens kust är det 3 860 km, mellan Trieste och Stora Syrten 1 665 km och mellan Mindre Asiens sydkust och Nilens delta 460 km. Kustlängden är omkring 24 100 km och havets volym ungefär 4 250 000 km3.

Djup[redigera | redigera wikitext]

Västra Medelhavet[redigera | redigera wikitext]

Gibraltar sund, som är Medelhavets enda förbindelse med Atlanten, är inte grundast på sitt smalaste ställe 14,3 km öster om Tarifa utan den egentliga tröskeln mellan haven ligger betydligt längre västerut, nordväst om Kap Spartel där djupet är 320 m. Öster därom ökar djupet snabbt till omkring 700 m vid Tarifa, 1 000 m söder om Gibraltar och 1 400 m ytterligare längre österut. En sekundär tröskel på mindre än 1 000 m går över ön Alboran från den marockanska kusten till den spanska. Därefter följer Baleariska bäckenet där botten är jämnare med mycket branta kanter. Djupet är 2 400-2 900 m, endast öster om Menorca och väster om Sardinien överskrider djupet 3 000 m. Balearerna är förenade med Spanien genom en tröskel med ett maximalt djup på 825 m. Korsika och Sardinien åtskiljs av det mycket grunda Bonifaciosundet och de båda öarna är förbundna med Toscana via en tröskel vid öarna Capraia och Elba med ett maximalt djup på 400-500 m.

En bred, ungefär 1 900 m djup tröskel sträcker sig mellan Sardinien och Tunisien och skiljer det Baleariska havet från Tyrrenska havet som når ned till ca 3 000 m, vid Pontinska öarna ända till 3 700 m. Det djupa och smala Messinasundet korsas mellan Sant' Agata och Punta del Pezzo av en tröskel på 105 m. Mellan Sicilien och Tunisien går gränsen mellan Medelhavets västra och östra huvudbäcken. Här ligger öarna Pantelleria, Lampedusa och ögruppen Malta ovanpå bankarna Adventurebanken, Skerkibanken och den ryktbara Grahamsbanken med sista återstoden av den plötsligt uppdykande och hastigt försvunna ön Ferdinandea.

Östra Medelhavet[redigera | redigera wikitext]

Det östra s.k. Orientaliska eller Levantiska bäckenet omfattar hela Medelhavet öster om Malta och bort till Syriens kust. Joniska havet har ett maximalt djup på över 4 400 m men i övrigt överstiger djupet i östra medelhavet sällan 3 000 m. Utanför Rhodos har man uppmätt drygt 3 800 m. Djupet mellan Cypern och det asiatiska fastlandet understiger 1 000 m. Se vidare Adriatiska havet och Egeiska havet.

Länder[redigera | redigera wikitext]

Satellitbild över Medelhavet.

Länderna som gränsar till Medelhavet är från Gibraltar och medurs med namngivna kuststräckor och vikar:

  1. Storbritannien
    1. Gibraltar
  2. Spanien
    1. Costa del Sol
    2. Costa Tropical
    3. Golfo de Almerea
    4. Costa Calida
    5. Costa Blanca
    6. Costa del Azahar
    7. Costa Dorada
    8. Costa Brava
  3. Frankrike
    1. Étang de Leucate
    2. Golfe de Lion
    3. Rivieran
    4. Côte d'Azur
  4. Monaco
  5. Italien
    1. Liguriska havet
      1. Riviera di Ponente
      2. Riviera di Levante
    2. Tyrrenska havet
      1. Golfo di Gaeta
      2. Golfo di Salerno
      3. Golfo di Policastro
      4. Stretto di Messina
      5. Golfo di Castellammare
    3. Canale di Sicilia
    4. Golfo di Squillace
    5. Golfo di Taranto
    6. Adriatiska havet
      1. Golfo di Manfredonia
  6. Malta
    1. Canale di Malta
  7. Slovenien
  8. Kroatien
    1. Kvarnerbukten
    2. Makarskas riviera
  9. Bosnien och Hercegovina
  10. Montenegro
    1. Kotorbukten
  11. Albanien
  12. Grekland
    1. Joniska havet
      1. Korintiska viken
      2. Kyparissiska bukten (Arkadiabukten)
      3. Ambrakiska viken (Artaviken)
        sydkusten
      4. Argoliska viken (Naupliaviken)
      5. Lakoniska viken (Marathonisiviken) och
      6. Messeniska viken (Koronviken)
    2. Egeiska havet
      1. Saroniska bukten (Eginabukten)
      2. Pagaseiska viken (Voloviken)
      3. Maliska viken
  13. Turkiet
  14. Cypern
  15. Syrien
  16. Libanon
  17. Israel
  18. Egypten
  19. Libyen
    1. Stora Syrten (Sidra)
  20. Tunisien
    1. Lilla Syrten (Gabèsbukten)
  21. Algeriet
  22. Marocko

Städer[redigera | redigera wikitext]

Nedan följer en lista med de huvudstäder hos suveräna stater och de större städer som har en befolkning på mer än 200 000 personer som ligger vid Medelhavet.

Länder Städer
Spanien Barcelona, Alicante, Cartagena, Málaga, Palma de Mallorca, Valencia
Frankrike Marseille, Nice
Monaco Monaco
Italien Bari, Catania, Genua, Messina, Neapel, Palermo, Rom, Taranto, Trieste, Venedig
Malta Valletta
Kroatien Split
Albanien Durrës
Grekland Aten, Patras, Thessaloniki
Cypern Limassol
Turkiet Adana, Antalya, Istanbul, Izmir, Mersin, Tarsus
Syrien Latakia, Tartus , Baniyas , Jablah
Libanon Beirut, Tripoli
Israel Ashdod, Haifa, Tel Aviv
Palestinska områdena Gaza
Egypten Alexandria, Damietta, Port Said
Libyen Benghazi, Tripoli
Tunisien Sfax, Tunis
Algeriet Alger, Annaba, Oran

Öar[redigera | redigera wikitext]

De tio största öarna i Medelhavet upptar en yta på omkring 100 000 km².

Flagga Namn Area i km² Folkmängd
 Italien Sicilien 25 460 5 048 995
 Italien Sardinien 24 090 1 672 804
 Cypern Cypern 9 251 1 088 503
 Frankrike Korsika 8 680 299 209
 Grekland Kreta 8 336 623 666
 Grekland Euboia 3 655 218 000
 Spanien Mallorca 3 640 869 067
 Grekland Lesbos 1 632 90 643
 Grekland Rhodos 1 400 117 007
 Grekland Chios 842 51 936
Relief Map of Mediterranean Sea.png
Red pog.svg
Sicilien
Red pog.svg
Sardinien
Red pog.svg
Cypern
Red pog.svg
Korsika
Red pog.svg
Kreta
Red pog.svg
Euboia
Red pog.svg

Mallorca
Red pog.svg
Lesbos
Red pog.svg
Rhodos
Red pog.svg
Chios
Medelhavets tio största öar.

Floder[redigera | redigera wikitext]

Många av Medelhavets egendomligheter beror på dess ställning till oceanen och dess ringa tillflöden. Den enda afrikanska floden av betydelse är Nilen och från den asiatiska kusten endast mindre kustfloder. Det är alltså i huvudsak från Europa som havet får sitt sötvattentillflöde. Efter Nilen, och bortsett från det starka tillflödet från Svarta havet, är det Po och därefter Rhône som står för tillflödet. Avdunstningen är till följd av det varma klimatet så stark att minst dubbelt så mycket vatten avdunstar som floderna tillför. Denna förlust motvägs av tillflödet av atlantvatten genom Gibraltarsund som, beroende på tidvattnet, varierar mellan +- 3,7-5,5 km/h. Medelhavet har alltså betydligt saltare vatten än oceanen, och salthalten är betydligt högre i östra Medelhavet än i västra; salthalten vid ytan i östra Medelhavet är den samma som bottenvattnet i de västra delarna. Medelhavets djupblå färg och transparenta vatten beror på dess höga salthalt och bristen på tillförseln av flodsediment.

Eftersom Medelhavsvattnet är betydligt tyngre än det i Atlanten skapas vid Gibraltar en stark underström på ungefär 200 m djup av utgående salt vatten under vattentillflödet från Atlanten. Detta frånflöde är dock betydligt mindre än tillflödet. Ungefär samma förhållandet råder mellan Medelhavet och Svarta havet vid Bosporen. De centrala delarna av Medelhavet ligger lägre än oceanen men vid kuststräckorna kan det omvända förhållandet råda. Tröskeln vid Gibraltarsundet gör att temperaturen i Medelhavet förblir konstant vid ca 12°-13 °C ända ned till botten, där Atlantens vatten håller en temperatur ungefär 3° på 1 800 m och 2 °C på 4 000 m.

I oceanen innehåller det djupare vattnet en viss halt syre, som möjliggör ett rikt djurliv även på de största djupen. Detta syre kommer med djuphavsströmmarna från polartrakterna där syret tillförts vid ytan. In i Medelhavet når inte detta vatten på grund av Gibraltartröskeln. Medelhavet har därför ett mycket fattigt djurliv i de djupaste delarna. Att det förekommer något liv alls tyder på att någon blandning mellan yt- och djupvatten ändå sker.

Tidvattnet är föga märkbart i Medelhavet. Oceanens kraftiga ebb och flod försvinner snart öster om Gibraltarsund och det tidvatten som bildas inom Medelhavet självt är så svagt att det knappast märks. Mer iögonfallande än tidvattnet är strömmarna som uppstår i de trånga sunden. Det händer att flodvågor delas av öar och att dess båda delar inte möts samtidigt på öns andra sida. Följden kan då bli att det råder ebb på öns ena sida och flod på dess andra vilket kan orsaka våldsamma strömmar i vattnet. I Messinasundet kallas dessa tidvattenströmmar för Scylla och Charybdis. Även seichefenomenet uppträder i Euripossundet utanför den grekiska staden Chalkis. I övrigt kan inga stora regelbundna strömmar uppstå i ett så litet hav som Medelhavet.

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Medelhavsklimat kännetecknas av heta, torra somrar, och svala, fuktiga vintrar. Detta har dock inte främst med Medelhavets utformning att göra - liknande klimat finns på andra kontinenters västkust på samma breddgrader. Några regioner med medelhavsklimat är Kalifornien, mellersta Chile, Sydafrika och södra Australien.

Historia[redigera | redigera wikitext]

En portolankarta av Medelhavet ritad av Diogo Homem 1563.

Medelhavet kallades av den romerske historikern Sallustius Mare intestinum och av Pomponius Mela och Plinius den äldre för Mare Internum även Mare Nostrum, och först av senare författare för Mare mediterraneum, det vill säga ett medelhav. I Bibeln kallas Medelhavet för Stora Havet med flera namn.

Medelhavet har genom hela historien varit en förmedlande länk mellan de tre kontinenter det fysiskt skiljer. Dess stränder utgjorde världens centrum under hela antiken och både långt dessförinnan och långt därefter. Först i.o.m. upptäckten av sjövägen till Indien och Amerika vid 1400-talets slut började fartygen ta andra vägar. Med öppnandet av Suezkanalen återvände en del av världens sjöfart till Medelhavet.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Turquetastranden på den spanska ön Menorca.

Som ett resultat av uttorkningen av havet under den messiniska saliniteskrisen,[1] är den marina floran och faunan främst hämtad från Atlanten. Nordatlanten är betydligt kallare och mer näringsrik än Medelhavet och det marina livet i Medelhavet måste anpassa sig till dess olika förhållanden i de fyra miljoner år sedan bassängen återfylldes.

Alboránsjön är en övergångszon mellan de två haven, innehåller en mix av Medelhavets och Atlantens arter. Alboránsjön har den största beståndet av tumlare i västra Medelhavet, är hem för det sista beståndet av vanlig tumlare i hela Medelhavet och är de viktigaste utfodringsmarkerna för oäkta karettsköldpaddor. Alboránsjön innehåller även viktiga kommersiella fiskerier, inkluderande sardiner och svärdfisk. År 2003 uttryckte World Wildlife Foundation sin oro över de utbredda drivnäten som främst hotar bestånd av delfiner, men även sköldpaddor och andra marina djur.[2]

Höjning av havsnivån[redigera | redigera wikitext]

Fram till för 3000 år B.P. steg havsnivån kraftigt i Medelhavet. Därefter minskade stigningen.[3] Havsnivån i Medelhavet har varierat under århundradena men har inte överstigit ± 0,25 meter från 2 000 till 100 år före 2000-talet.[4] De senaste två årtusendena har stigningen inte varit mer än 0,2 millimeter per år och den stigning på omkring 2 millimeter per år som skett under 1900-talet är alltså en ny företeelse. Även om stigningen alltså även skett tidigare accelereras den av den globala uppvärmningen då vattnet utvidgar sig av värmen och istäcken smälter.[5] [6] Medelhavet hade före 1960 en höjning på cirka 1,2 millimeter per år men mellan 1960 och 1994 sjönk havsnivån. Under 1990-talet ökade dock havsnivån i östra Medelhavet med upp till 20 millimeter per år, vilket berodde på en ökade temperatur på havsytan.[7] Höjningen är dock inte jämn över hela ytan och i västra Medelhavet har havsnivån ökat med mer än 10 millimeter per år.[8]

Höjningen av havsnivån i Medelhavet riskerar att leda till erosion av kusten, förlust av våtmarker och inträngning av saltvatten i kustområdena. Effekten på våtmarkerna blir speciellt stor eftersom Medelhavets vattennivå inte skiljer sig så mycket vid ebb och flod och områdets förmåga att hantera större skillnader på havsnivån är därför sämre.[9] Bortsett från Adriatiska havet (där skillnader på upp till 200 centimeter kan förekomma) och Gibraltar sund är de extrema skillnaderna i havsnivå inte högre än 60 centimeter i Medelhavet, vilket kan jämföras med 250 centimeter längst Atlantens kuster.[10] Medelhavet kan bli ett av de områden som kommer att drabbas hårdast av den fortsatta landhöjningen och då befolkning till stor del är koncentrerad runt våtmarker och deltan kommer stora mängder människor att påverkas av en höjning av havsnivån, speciellt i södra Medelhavet där befolkningen är samlad på ännu mindre ytor som är lågt belägna och där länderna är fattiga.[11] Då en stor del av de omgivande ländernas ekonomi är direkt eller indirekt bunden till aktiviteter som sker på stränderna får höjningen av havsnivån speciellt stora effekter i Medelhavet.[12] Alla deltan är dock högriskområden,[13] men Europa kan komma att bli mindre påverkade av en höjning av havsnivån än många av de utvecklingsländer som omger haven. Exempelvis beräknas mellan 24-59 procent av den östra delen av Marockos kust, ett område som är mycket viktigt för landets turism och ekologi, bli översvämmat.[14]

De ekosystem som finns vid kusterna tycks dock vara hotade vid en höjning av havsnivån. Detta gäller speciellt runt inneslutna hav såsom Medelhavet, Östersjön och Svarta havet. I alla dessa hav rör sig organismerna huvudsakligen från öst till väst och områdena där organismerna kan göra detta är små. Detta kan begränsa organismernas möjligheter att flytta om sig norrut.[15] Enligt FN:s klimatpanel kommer vattennivån att stiga med mellan 8-88 centimeter över den nuvarande havsnivån vid slutet av århundradet.[12]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hsu K.J., "When the Mediterranean Dried Up" Scientific American, Vol. 227, december 1972, s. 32
  2. ^ http://www.worldwildlife.org/who/media/press/2003/WWFPresitem667.html
  3. ^ John Church, Philip L. Woodworth, T. Aarup, S. Wilson (2010). ”4.5.2 The Mediterranean Sea”. i John A. Church, Philip L. Woodworth, T. Aarup, S. Wilson (på Engelska). Understanding Sea-level Rise and Variability. John Wiley and Sons. Sid. 94. ISBN 1444334514. http://www.google.com/books?hl=sv&lr=&id=K8S9_71pbDIC&oi=fnd&pg=PA17&dq=Sea-level+rise+mediterranean+accelerated+global+warming&ots=5gAr7ghfTX&sig=iwbwdJjVSYLKPR1RV806oSWNij4#v=onepage&q=mediterranean%20&f=false. Läst 29 juli 2011 
  4. ^ Aslak Grinsted; J. C. Moore; och S. Jevrejeva (2010). ”Reconstructing sea level from paleo and projected temperatures 200 to 2100 AD” (på Engelska) (PDF). Climate Dynamics (Heidelberg: Springer Berlin) "34" (4): sid. 464. doi:10.1007/s00382-008-0507-2. http://www.springerlink.com/content/527178062596k202/fulltext.pdf. Läst 29 juli 2011. 
  5. ^ Bruce C. Douglas, Michael S. Kearney, Stephen P. Leatherman (2000). ”3”. i Bruce C. Douglas, Michael S. Kearney, Stephen P. Leatherman (på Engelska). Sea level rise: history and consequences, Volym 1; Volym 75 av International geophysics series. Academic Press. Sid. 38. ISBN 0122213459. http://www.google.com/books?hl=sv&lr=&id=DcXZF9vogtkC&oi=fnd&pg=PP2&dq=Sea-level+rise+mediterranean&ots=Yhci5anDpO&sig=vJXCXCpFlpI0C7kx9JRtv0Dt6to#v=onepage&q=20th%20century&f=false. Läst 29 juli 2011 
  6. ^ Robert J. Nicholls; Nobuo Mimura (1998). ”Regional issues raised by sea-level rise and their policy implications” (på Engelska) (PDF). Climate Research "11": sid. 5. http://www.teamfortheworld.org/docs/articles/sealevel.pdf. Läst 28 juli 2011. 
  7. ^ M.N. Tsimplis; och M. Rixen (2002). ”Sea level in the Mediterranean Sea: The contribution of temperature and salinity changes.” (på Engelska) (PDF). Geophysical Research Letters "29": sid. 2137. http://modb.oce.ulg.ac.be/backup/mare/grlrixen2.pdf. 
  8. ^ Tetjana Ross; Chris Garrett; och Pierre‐Yves Le Traon (2000). ”Western Mediterranean sea‐level rise: Changing exchange flow through the Strait of Gibraltar” (på Engelska). Geophysical Research Letters "27" (18): sid. 2949-2952. doi:10.1029/2000GL011653. http://www.agu.org/journals/ABS/2000/2000GL011653.shtml. Läst 28 juli 2011. 
  9. ^ John W. Day; Didier Pont; Philippe F. Hensel och Carlès Ibañez (1995). ”Impacts of sea-level rise on deltas in the Gulf of Mexico and the Mediterranean: The importance of pulsing events to sustainability” (på engelska). Estuaries and Coasts "18" (4): sid. 637 samt 645. doi:10.2307/1352382. http://www.springerlink.com/content/n3689m65217v5jh4/fulltext.pdf. Läst 27 juli 2011. 
  10. ^ Marta Marcos; Michael N. Tsimplis; och Andrew G. P. Shaw (2009). ”Sea level extremes in southern Europe” (på Engelska). Journal of Geophysical Research "114". doi:10.1029/2008JC004912. http://www.agu.org/journals/ABS/2009/2008JC004912.shtml. Läst 29 juli 2011. 
  11. ^ Robert J. Nicholls; Frank M. J. Hoozemans; och Marcel Marchand (1999). ”Increasing flood risk and wetland losses due to global sea-level rise: regional and global analyses” (på engelska) (PDF). Global Environmental Change 9 (Elsevier Science Ltd.) "9, Supplement 1": sid. S69. doi:10.1016/S0959-3780(99)00019-9. http://www.sciencedirect.com/science?_ob=MImg&_imagekey=B6VFV-3XR2V33-6-1F&_cdi=6020&_user=1234512&_pii=S0959378099000199&_origin=&_coverDate=10%2F31%2F1999&_sk=999909999.8998&view=c&wchp=dGLzVlb-zSkWW&md5=0ca9f73c3d9ee8c6f3322d29ebde555d&ie=/sdarticle.pdf. Läst 28 juli 2011. 
  12. ^ [a b] Damià Gomis; Simón Ruiz; Marcos G. Sotillo; Enrique Álvarez-Fanjul; och Jaume Terradas (2008). ”Low frequency Mediterranean sea level variability: The contribution of atmospheric pressure and wind” (på Engelska) (PDF). Global and Planetary Change "63": sid. 215. doi:10.1016/j.gloplacha.2008.06.005. http://www.sciencedirect.com/science?_ob=MImg&_imagekey=B6VF0-4SWN0PP-1-W&_cdi=5996&_user=1234512&_pii=S0921818108000672&_origin=&_coverDate=09%2F30%2F2008&_sk=999369997&view=c&wchp=dGLbVlz-zSkWz&_valck=1&md5=3828a36420e8d864c0f25ce1ab873f49&ie=/sdarticle.pdf. Läst 30 juli 2011. 
  13. ^ Robert J. Nicholls och Anne C. de la Vega-Leinert (2008). ”Implications of Sea-Level Rise for Europe's Coasts: An Introduction” (på Engelska). Journal of Coastal Research "24" (2): sid. 285. doi:10.2112/07A-0002.1. http://www.jcronline.org/doi/pdf/10.2112/07A-0002.1. Läst 29 juli 2011. 
  14. ^ Maria Snoussi, Tachfine Ouchani, Saïda Niazi (2008). ”Vulnerability assessment of the impact of sea-level rise and flooding on the Moroccan coast: The case of the Mediterranean eastern zone” (på Engelska). Estuarine, Coastal and Shelf Science "77" (2): sid. 206-213. doi:10.1016/j.ecss.2007.09.024. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0272771407004404. Läst 29 september 2011. 
  15. ^ Nicholls, R.J.; Klein,R.J.T. (2005). Climate change and coastal management on Europe's coast, in: Vermaat, J.E. et al. (Ed.) (2005). Managing European coasts: past, present and future. ss. 199-226.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]