Stenmård
| Stenmård Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
.jpg) stenmård | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Rovdjur Carnivora |
| Familj | Mårddjur Mustelidae |
| Släkte | Mårdar Martes |
| Art | Stenmård M. foina |
| Vetenskapligt namn | |
| § Martes foina | |
| Auktor | Erxleben, 1777 |
| Utbredning | |
 Utbredningskarta, populationens fördelning i centrala Asien är mycket osäker (se text) | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Stenmården (Martes foina) är en art i familjen mårddjur.
Utseende
Djuret har gråvitaktig bottenfäll och mörkbruna stickelhår. Benen är relativt kortare än hos skogsmården. Halsfläcken är rent vit och baktill kluven. Den övre kindtandens ytterrand är konkav. Kroppslängden är omkring 45 centimeter, exklusive svanslängden på omkring 25 centimeter. Vikten är upptill 1,3 kg för honan, 1,7 kg för hanen.[2]
Utbredning
Stenmården förekommer i större delen av södra och i hela mellersta Europa och österut med vissa avbrott till nordvästra Kina, Afghanistan, Pakistan, Indien, Nepal och Bhutan. Den har även relativt nyligen (1998) påträffats i Burma.[1] Den saknas i norra Europa, inklusive Storbritannien, men är vanlig i Danmark. Den håller sig gärna i närheten av människans boplatser (kallas därför även "husmår" på danska).[3] I USA har förrymda pälsdjur etablerat en stam i Wisconsin.[4]
Vanor
Stenmården är i hög grad anpassad till människopåverkade miljöer som jordbruksmark, byar, större samhällen och även i helt uppbyggd stadsmiljö. Den är nattaktiv, och söker sin daglega i övergivna räv-, ekorr- eller större fågelbon, men kan också bebo uthus eller vinden på ett boningshus.[2] Utanför människopåverkade områden föredrar den öppna lövskogar och höglänta klipplandskap, i vilka den sommartid kan gå så högt som 4 000 m.[4]
Stenmården är i mellersta Europa känd för att bita sönder kablar och slangar i bilar. Detta beteende tros höra ihop med revirstrider mellan olika individer.
Föda
Stenmården tar framför allt smågnagare (i synnerhet åkersork) och fåglar. Fåglarna tas helst i samhällen, medan smågnagarna företrädesvis jagas på öppen mark. Dessutom tar arten igelkott, mullvad, hare, ekorre, fågelägg och insekter. I synnerhet på hösten äter den också bär och frukt.[2] I vissa områden kan växtdieten tidvis utgöra merparten av födan.[4]
Tidigare ansågs den som mycket skadlig för människan då den ofta tog fjäderfä, något som emellertid har minskat i och med hönsproduktionens koncentration till större enheter. Dock anses den fortfarande som ett hot för tamduvor och i fågelodlingar. Den kan också orsaka skador på hus.[2]
Fortplantning
Parningssäsongen äger rum i juli till augusti. Likt de flesta mårddjur har den fördröjd fosterutveckling, och de 1-5 (vanligen 2-3) ungarna föds i mars till början av april. De blir könsmogna vid ungefär 1 års ålder.[2] Medellivslängden är omkring 3 år; som högst kan de bli 10 år gamla i frihet, och upp till 20 år i fångenskap.[4]
Referenser
- ^ [a b] Martes foina IUCN (2008). Auktorer: Tikhonov, A. et al. (engelska) Läst 2010-01-16
- ^ [a b c d e] Jensen, Birger (1993). Nordens däggdjur. Stockholm: Norstedts. sid. 233-238. ISBN 91-1-933262-9
- ^ Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 181-182. ISBN 91-46-16576-2
- ^ [a b c d] Kimberlee Carter & Phil Myers, University of Michigan (2004). ”Martes foina” (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Martes_foina.html. Läst 16 januari 2010.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Stenmård.
