Stumfilm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Charlie Chaplin var en framstående filmskapare under stumfilmstiden.

En stumfilm är en film enbart berättad med rörliga bilder och textskyltar, utan ljudspår. Teknologin för att med ett flertal tät följd tagna fotografier åstadkomma en film uppfanns redan omkring 1860, men filmen i egentlig mening blev inte möjlig förrän man kommit på att exponera celluloidrullar och därmed kunde framställa film i egentlig mening omkring 1880 - 1900.

Idén att kombinera filmer med inspelat ljud är nästan lika gammal som filmen själv, men på grund av tekniska svårigheter är de flesta filmer före det sena 1920-talet stumfilmer. Dock var frånvaron av talad dialog en fördel, eftersom det gjorde stumfilmen universell genom ett gemensamt bildspråk. Endast textskyltarna behövde översättas.

Filmförevisningarna av stumfilm var dock nästan aldrig tysta; oftast framfördes levande musikbion för att fånga och förstärka filmens stämningar. Med levande musik menas att musiken spelades av musiker på plats.

Filmen Jazzsångaren från 1927 brukar räknas som den första "riktiga" ljudfilmen. Ordet "stumfilm" började användas först efter att ljudfilm blev vanlig - det är alltså en retronym.

Stumfilmseran kallas ibland för "Age of the Silver Screen" ("Den vita dukens epok").

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Filmens historia

Åren innan ljud introducerades i filmer har benämningen stumfilmseran bland filmvetare och filmhistoriker. Filmkonsten blommade upp innan stumfilmerna ersattes av ljudfilm och flera filmentusiaster anser att den estetiska kvaliteten bland filmer sjönk i flera år efter att det nya mediet ljud anpassades till filmerna. Den visuella kvaliteten bland stumfilmer (speciellt bland de som producerades under 1920-talet) var ofta väldigt hög.

Senare visningar på tv av dåliga, andra eller till och med tredje generationens kopior gjorda av redan skadade och bortglömda lagrade rullar (som ofta spelades tillbaka i fel hastighet och med olämplig musik) ledde dock till den breda missuppfattningen om att dessa filmer är primitiva och knappt sebara efter modern standard.

Textskyltar[redigera | redigera wikitext]

Textskyltar användes för att kommunicera dialog eller som i det här fallet förtydliga vad som sker.

Eftersom stumfilmer inte hade något synkroniserat ljud för dialog användes textskyltar för att berätta viktiga händelser och dialoger för biopubliken. "Skylttextaren" blev en viktig person i stumfilmer och var ofta separerad från "scenarioförfattaren" som skrev handlingen. Textskyltar blev ofta grafiska element i sig själva, med illustrationer eller abstrakta dekorationer som kommenterade handlingen eller förhöjde atmosfären.

Levande musik och ljud[redigera | redigera wikitext]

Visningar av stumfilm inkluderade nästan alltid levande musik, från och med pianisten vid den första publikvisningen av film av bröderna Lumière den 28 december 1895 i Paris. Redan från början erkändes musiken som en viktig del i filmen, då den bidrog till atmosfären och gav publiken väsentliga känslostunder (musiker spelade ibland vid filminspelningar för liknande skäl). Biografer i småstäder och grannskap hade ofta en pianist. Biografer i stora städer brukade ha organister eller hela orkestrar. Massiva biograforglar som den berömda "Mäktige Wurlitzer" kunde simulera orkesterljud och ett flertal ljudeffekter.

Filmmusiken för stumfilmer var ofta mer eller mindre improviserade i det tidiga stadiet av mediets historia. När långfilmer blev vanliga sammanställdes dock musik av pianisten, organisten, orkesterdirigenten eller av filmstudion och sändes senare ut som notblad tillsammans med filmen. Det startade med det till större delen nykomponerade filmmusiken av Joseph Carl Breil för D W Griffiths banbrytande Nationens födelse och det blev senare alltmer vanligt för filmer att distribueras till biograferna med specialkomponerad musik.

När stumfilmen var på sin höjdpunkt var biografer den enskilt största inkomstkällan för instrumentalmusiker i USA. Ljudfilmens genombrott, som sammanföll med Den stora depressionen, blev förödande för kåren.

Filmindustrin i andra länder hittade på andra sätt att ge ljud åt stumfilmer. Den tidiga filmindustrin i Brasilien hade fitas cantatas; filmade operetter med sångare som sjöng till bilderna bakom scenen. I Japan hade filmer inte bara levande musik, utan även en benshi, en berättare som kommenterade och gav röst åt karaktärerna. Benshin blev en central person i japansk filmkonst och översatte dessutom utländska (främst amerikanska) filmer. Deras popularitet var ett av skälen till att stumfilmer fanns kvar i Japan långt in på 1930-talet.

Kompositörer som Carl Davis har specialiserat sig på att skriva nya orkesterstycken för stumfilmsklassiker. Det finns många stumfilmskompositörer som arbetar idag, vilka skapar och framför musikstycken på piano eller orgel under filmvisningar. Här märks bland andra Ben Model, Neil Brand, Phillip C Carli, Jon Mirsalis och Donald Sosin.

Skådespelartekniker[redigera | redigera wikitext]

Stumfilmerna krävde en större betoning på kroppsspråk och mimik för att publiken bättre skulle förstå vad skådespelaren kände och framförde på vita duken. Gestikulerandet i stumfilmer kan te sig simpla eller löjeväckande för dagens publik. På grund av detta brukar stumfilmskomedier vara mer populära än stumfilmsdramer idag, eftersom överspelet är mer naturligt i komedier. Några stumfilmer hade dock subtilt agerande, beroende på regissören och hur duktiga skådespelarna var. Överagerande i stumfilmer var ibland en vana aktörerna tog med sig från teatern. Regissörer som förstod det nya mediet motarbetade det.

Många filmstjärnor, inte minst utländska skådespelare som talade med stark brytning, hade svårt att klara övergången till ljudfilm.

Projektorhastighet[redigera | redigera wikitext]

Fram till runt 1925 spelades stumfilmer in med 16 till 23 bilder per sekund (beroende på år och studio). Ljudfilmens satte en standard som gäller än idag: 24 bilder/sekund. Om filmerna inte spelas upp i originalhastighet kan de verka onaturligt snabba och ryckiga. Vid samma tid vevades dock några scener avsiktligt in långsammare (färre rutor/sekund) under inspelning för att vid den färdiga föreställningen skynda på handlingen, speciellt i slapstickkomedier och dörrspringarfarser.

Den avsedda hastigheten i en stumfilm kan vara oklar och eftersom de ofta var handvevade kan det finnas variationer inom en film. Filmhastighet är ofta en infekterad fråga mellan filmvetare och filmentusiaster när stumfilmer presenteras idag. Inte minst när det handlar om DVD-premiärer av återställda filmer; 2002 års restaurering av Metropolis är ett av de mest omdebatterade exemplen på detta.

Projektorskötare visade ofta stumfilmer i hastigheter som var något snabbare än den hastighet de hade spelats in med. De flesta filmer verkar ha visats med 18 bilder/sekund eller snabbare, några visades till och med snabbare än ljudfilmshastighet (24 bilder/sekund). Även om filmen hade spelats in med 16 bilder per sekund (ofta kallas "stumfilmshastighet") var den långsamma hastigheten en avsevärt stor brandrisk vid projektion av en nitratbaserad 35mm film. Ofta fick projektorskötare instruktioner från distributörerna om hur snabbt en viss rulle eller scen skulle visas på dirigentens notblad. Biografer varierade ibland projektionshastigheten beroende på tiden på dygnet eller populariteten av en film för att maximera vinsten.

Färg och tintning[redigera | redigera wikitext]

Sepiatintad scen från Broken Blossoms (1919).

Färgfilm hade inte fått något genombrott under stumfilmstiden så filmerna var i regel svartvita. Det var dock vanligt förekommande att använda sig av tintning, infärgning. I samma film kunde olika scener ha olika färger, ofta beroende på var scenerna utspelade sig, såsom blått för nattscener, gult för utomhusscener i dagsljus, etc.

Det förekom även att filmer färglades för hand, ibland bara enskilda scener, som i Fantomen på Stora operan (1925) och även i kortfilmer, såsom några av Georges Méliès.

Förlorade filmer[redigera | redigera wikitext]

Se även: förlorad film
Cleopatra (1917) har såvitt man vet gått förlorad.

Tusentals stumfilmer gjordes under åren före introduktionen av ljud men några historiker uppskattar att mellan 80 och 90 procent av dem har förlorats för alltid. Filmer från första halvan av 1900-talet filmades på instabila, brandfarliga nitratrullar som krävde varsamt bevarande för att förhindra dem från att vittra sönder. De flesta av dessa filmer ansågs inte ha något kommersiellt värde efter att ha visats i biografer och blev vårdslöst bevarade, om ens det. Under årtionden vittrade huvuddelen av stumfilmerna sönder eller självantände och brann upp. Resultatet blev att filmbevarande av stumfilmer har blivit högsta prioritet bland filmhistoriker.

Stora stumfilmer som tros vara förlorade[redigera | redigera wikitext]

Senare hyllningar[redigera | redigera wikitext]

Flera filmskapare har hyllat komedierna under stumfilmseran, däribland Jacques Tati och Semestersabotören (1953), Mel Brooks och Det våras för stumfilmen (1976) och indie-filmskaparen Eric Bruno Borgman (född 1970) med filmen The Deserter (2004). Taiwanesiske regissören Hou Hsiao-Hsiens kritikerrosade drama Three Times (2005) är under mittdelen en stumfilm, komplett med textskyltar; Stanley Tuccis The Impostors öppnar i samma stil som de tidiga stumfilmskomedierna.

Stilen får även eko i den tyska filmen Tuvalu (1999). Guy Maddin vann priser för sin hyllning till Sovjetunionens stumfilmer i sin kortfilm The Heart of the World. Shadow of the Vampire (2000) är en fiktiv berättelse av inspelningen av Friedrich Wilhelm Murnaus stumfilmsklassiker Nosferatu (1922). Werner Herzog hyllade samma film med sin egen version, Nosferatu - nattens vampyr 1979. Några filmer drar direkta kopplingar mellan stum- och ljudfilmseran. Sunset Boulevard visar den avbrutna förbindelsen mellan de två perioderna genom rollfiguren Norma Desmond, spelad av stumfilmsstjärnan Gloria Swanson.

Några kända stumfilmer[redigera | redigera wikitext]

Shejken (1921).

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]