Södermanlands runinskrifter 32
Södermanlands runinskrifter 32  | |
 | |
| Signum | Sö 32 |
|---|---|
| RAÄ-nr | Trosa-Vagnhärad 65:1 |
| Område | Södermanland |
| Placering | Skåäng, Vagnhärads socken 58°57′50.49″N 17°25′53.16″Ö / 58.9640250°N 17.4314333°Ö |
| Tillkomsttid | 500-talet och 1000-talet |
| Ristad av | okända |
Skåängsstenen, eller Södermanlands runinskrifter 32, i Trosa är Södermanlands näst äldsta runsten.[1] Stenen i röd granit[1] har två inristningar vilket är mycket ovanligt.[2] Den ena ristningen är med den urnordiska runradens tecken, förmodligen ristad omkring år 500,[1] och den andra ristningen är med vikingatida runor från 1000-talet,[1] det vill säga ett halvt årtusende skiljer de båda ristningarna åt.[2] Ett annat exempel på denna företeelse att använda samma sten två gånger, är Sparlösastenen i Västergötland.[2]
Skåängsstenen är först känd från 1820-talet då den restes efter att ha hittats omkullfallen och nedsjunken i marken "på Skåängs gärde vid landsvägen".[1] Kyrkoherden C. U. Ekström på Mörkö ritade av ormslingan som löper längs stenens kant och år 1830 trycktes teckningen i bokverket Samlingar för Nordens fornälskare.[2] Stenen undersöktes 1867 av Hans Hildebrand som upptäckte att det, mitt på stenen, fanns en inskrift med den urnordiska runraden.[2]
Ornamentiken tillkom på 1000-talet och består av en ormslinga som löper längs stenens kanter.[1] Ormens stjärt och huvud är sammanbundna med ett så kallat iriskt koppel.[1] Ormens huvud är avbildat uppifrån och har en extra dekoration på nosen.[1]
Inskrifterna
Den urnordiska texten lyder:
Translitterering av runraden:
- harija ÷ leugaz[3]
Normalisering till urnordiska:
- Harja, Leugaz[3]
Tolkningen av den urnordiska texten brukar vara att den består av två mansnamn, Harija och Leugar,[1] som hade varit Häre och Ljung i dagens språkdräkt.[2] Om denna tolkning är riktig, så hänger det första namnet samman med (krigs)här, och det andra med det gotiska ordet liugan - "gifta sig".[2] Namnet Harija är urnordiskt och har också återfunnits på en kam i Vimose på Fyn, Danmark, där det stavats Harja.[1] Det tecken som står mellan namnen, påträffas för första gången i urnordisk skrift på denna sten.[1] I det vikingatida runalfabetet är tecknet h-runan.[1] Betydelsen av detta tecken, samt det tecken som ser ut som en 7:a efter namnet Leugar, är av forskare omtvistat.[1]
Den yngre texten börjar vid ormens huvud[4] och lyder:
Translitterering av runraden:
- skanmals auk × olauf × þau × litu × kiara × merki × þausi × eftiR × suain × faþur × sin × kuþ × hialbi salu hans[3]
Normalisering till runsvenska:
- Skammhals ok Olof þau letu gæra mærki þausi æftiR Svæin, faður sinn. Guð hialpi salu hans.[3]
Översättning till nusvenska:
- Skamhals och Olauf de läto göra märken dessa efter Sven, fader sin. Gud hjälpe själen hans.[1]
I den yngre inskriften är Olov ett kvinnonamn,[1] vilket framgår av formen för "de", þau.[2] Den formen används enbart om det är fråga om personer av olika kön, det hade hetat þæiʀ om det varit två män.[2] Under 1000-talet tog alltså de två syskonen Skamhals och Olov en befintlig runsten och ristade minnesrunorna efter sin far.[1]
Källor
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] Rask, Lars. Trosatraktens runstenar. Västerljung: Axplock. sid. 23-26. ISBN 91 86436 60 0
- ^ [a b c d e f g h i] ”Riksantikvarieämbetets sida om Skåängsstenen” (
PDF). Riksantikvarieämbetet. 22 november 2006. https://www.raa.se/app/uploads/2014/11/11.Runstenen-Sk%C3%A5%C3%A4ng.pdf. Läst 6 januari 2009.
- ^ [a b c d] Samnordisk runtextdatabas, Sö 32 $U/V, 2014
- ^ ”Sunds Samfällighetsförening sida om Skåängsstenen” (HTML). Sunds Samfällighetsförening. Arkiverad från originalet den 18 april 2013. https://archive.is/20130418105731/http://trosasund.se/show.php?content=historik&links=. Läst 16 februari 2010.
