Vokativ

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Vokativ är ett kasus som bland annat används i en del av de slaviska språken. Vokativ är däremot utdött i de germanska språken, även om det sporadiskt förekommer i exempelvis älvdalska. Vokativ är en tilltalsform. I svenskan kan vokativ idag hittas i till exempel psalmer (Du bar ditt kors, o Jesu mild, O Kriste, oss benåda samt O Kriste, du som ljuset är[1]). I flera äldre psalmer har dessa former emellertid moderniserats i senare utgåvor av psalmböcker (ex; I Jesu kär, var mig när och Jesu, djupa såren dina har "Jesu" ersatts med "Jesus"). Det är då fråga om lånade former från latin och grekiska. Jämför genitivformerna Kristi och Jesu.

Vokativ hittas idag i de slaviska språken och är även bekant för den som studerar latin, klassisk grekiska eller sanskrit.

Latin[redigera | redigera wikitext]

Substantiv[redigera | redigera wikitext]

Endast de substantiv som böjs enligt andra deklinationens maskulina mönster, det vill säga som i genitiv singularis slutar på -i och i nominativ singularis vanligtvis slutar på -us, får särskilda vokativformer. För övriga substantiv används nominativen som tilltalsform. Den latinska vokativen slutar på -e. En person med namnet Marcus tilltalas således Marce.

Adjektiv[redigera | redigera wikitext]

Adjektiv (inklusive adjektiviska verbformer) som kongruensböjs med substantiv enligt "-us, -a, -um-mönster" får också vokativform. Det gäller alltid där de är beskrivning till maskulina substantiv som "tilltalas", det vill säga även när aktuellt substantiv inte böjs enligt andra deklinationen, och således saknar vokativform. Store kung (tilltal) blir därmed rex magne (Nominativ: rex magnus). Även vissa räkneord har vokativform, vilken då fungerar på samma sätt som adjektivens.

Vokativ i baltiska och slaviska språk[redigera | redigera wikitext]

Litauiskan, tjeckiskan, polskan och serbiskan (dvs även kroatiska mfl) är några av de europeiska språk som har levande vokativform. I litauiskan existerar den i singularis och kan ha följande ändelser: -e, -i, -y, -a, -ie, -au, -iau, -ai,-uk,-enie och -erie. Tjeckiskans vokativformer är oftast -o för feminina substantiv och -e eller -i för maskulina substantiv, exempelvis har namnet ”Martin” vokativformen ”Martine”. Vokativformer för plural eller andra ord än substantiv existerar inte. Serbiskan vokativformer används för substantiv singular, och slutar ofta med "-o", särskilt de som slutar på bokstaven "-a" i nominativ, till exempel "Jelena - Jelenu". Även många andra ändelser används "Petar - Petre".

Tilltal i svenskan[redigera | redigera wikitext]

Svenskan saknar alltså vokativkasus. Värt att nämna kan emellertid vara att tilltal i vissa fall ändå har morfologisk påverkan på svenska nominalfraser: eventuella adjektivattribut får bestämd form, det vill säga a- eller e-suffix även i singularis, trots att substantiven har obestämd form. Ex: kära vän, käre vän, ädle konung, älskade hustru. Förutom i tilltal förekommer detta också efter genitivattribut, till exempel Olles älskade hustru, men inte annorstädes.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svenska kyrkans psalmbok 1986 med tillägg 2003