Nominativ

Från Wikipedia

Nominativ är det kasus som anger subjektet i en sats. I svensk grammatik benämns ofta substantivens grundform, vilken också används för fler syntaktiska funktioner - inklusive objekt, som nominativ. I äldre stadier hade svenskan en särskild, med ändelse markerad nominativ. Om ett av kasusen i ett språk med flera sådana är omarkerat (får ingen ändelse eller motsvarande), brukar det ofta vara nominativ. I vissa språk är det ackusativ. Slutstavelsen -er i vissa svenska adjektiv, exempelvis fager och tapper, är ursprungligen en nominativändelse, men ingår nu i rotmorfemet.

[redigera] Nominativändelser i olika språk

(ej komplett för alla listade språk)

• Färöiska: -ur
• Fornsvenska: -er
• Isländska: -ur, -a?
• Västgötska: -er
• Latin: -a, -us, -um, -s (singularis); -ae, i, -a, -es, -us (pluralis)
• Litauiska: -as, -is, -ys, -a, -ė, -i, -us, -ius, -uo (singularis); -ai, -iai, -os -ės, -ios, -ys, -ūs (pluralis)
• Ryska: -й, -ь, -ы, -и, -а́, -я́, -o, -e -я, -a, -eна́, -epи
• Urgermanska (rekonstruerat): -az -iz -uz -ōn (singularis) -ōs -ijiz -auz -ōz (pluralis)
• Urindoeuropeiska (rekonstruerat): -s -Ø -m? -os? -om? (singularis) -h₁e -ih₁? -oh₁u? (dualis) -es -(e)h₂ -ōs? -Ø? (pluralis)