Nominativ

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Nominativ är det kasus som anger subjektet i en sats. I svensk grammatik benämns ofta substantivens grundform, vilken också används för fler syntaktiska funktioner - inklusive objekt, som nominativ. Om ett av kasusen i ett språk med flera sådana är omarkerat (får ingen ändelse eller motsvarande), brukar det ofta vara nominativ. I vissa språk är det ackusativ.

Nominativ i svenskan[redigera | redigera wikitext]

I nutida svenska märker vi inte längre så mycket av skillnaderna mellan olika kasus, men länge hade vi en mycket mer invecklad grammatik än vad vi har nu. Och ännu i dag har vissa ord slutstavelsen -er, som ursprungligen var en nominativändelse, men som nu ingår i rotmorfemet. Detta är vanligast i adjektiv, som "tapper", "fager", "nykter", "vacker", "munter", "bitter" och "butter". Men det finns även i vissa substantiv, som "dummer", "toker", "slarver", "lever", "tjuder" och "åker". Annars hittar man lättast gamla nominativformer i äldre texter och sånger. I visan "Goder afton, goder afton" finns en redan i titeln, och i "Staffansvisan" finns raden "Ingen dager synes än". Och relativt nyligen använde Alice Tegnér gärna nominativformer i sina visor, som i "Dansa, min docka, medan du är unger, när du blir gammal, blir du så tunger", och i "Sockerbagaren" finns raderna "Och är du snäller, så kan du få, men är du stygger, så får du gå". I filmen Ronja Rövardotter säger också en av rumpnissarna: "Nu blev det kväller". Dessutom finns det ordpar, där både den gamla nominativformen (som har ändelsen -e) och den gamla ackusativformen (som har ändelsen -a) lever vidare i språket, fast ofta med något olika betydelser: ande/anda, bräde/bräda, grädde/grädda, mosse/mossa, timme/timma, ände/ända.

Nominativändelser i olika språk[redigera | redigera wikitext]

(ej komplett för alla listade språk)