Övärlden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Övärlden (originaltitel på engelska: Earthsea) är en samling fantasyböcker skrivna av den amerikanska författaren Ursula K. Le Guin. Böckerna handlar om trollkarlar, magi och drakar, innehåller inte så mycket action och har enkla miljö- och historieskildringar. De behandlar istället människans psykologiska aspekter som identitet, det goda och onda inom oss, verklighetsflykt och vilka effekter våra handlingar för med sig.

Serien består av sex böcker där de tre första brukar kallas för trilogin medan de tre sista böckerna skrevs långt senare. Hela serien är således en hexalogi.

Om Övärlden[redigera | redigera wikitext]

Romanerna utspelar sig i en fantasy-värld, kallad just Övärlden. Världen är lik vår och befolkad av människor. Dock är skillnaderna många: Världen består av större och mindre öar, snarare än egentliga kontinenter, teknologin är på sen medeltida nivå, magi fungerar och sagoväsen, i synnerhet drakar, existerar. Magin består till väsentliga delar av att kunna sakers "sanna namn". Det gäller även människor; i Övärlden håller människor sina riktiga namn hemliga, vilket är en tydlig influens från de indiankulturer författarens far, Alfred Kroeber, studerade.

Om böckernas stil[redigera | redigera wikitext]

De första tre böckerna följer typiska sagomönster, där det är män som handlar och kvinnor mest förekommer just såsom kvinnor. Detta kommenteras eller ändras på först i den fjärde boken av cykeln; LeGuin har själv sagt att det är märkligt att det tog mycket längre tid att lära sig inte skriva som en man, än att inte skriva som en vit. Övärldens befolkning är nämligen färgad, till skillnad från människorna på några avlägsna öar. I de sista böckerna beskrivs i viss mån Övärldens historia, och relationerna mellan manligt och kvinnligt inte minst i förhållande till den i Övärlden så centrala magin klargörs.

Titlarna i bokserien[redigera | redigera wikitext]

  • 1968Trollkarlen från Övärlden (A Wizard of Earthsea)
  • 1970Gravkamrarna i Atuan (The Tombs of Atuan)
  • 1972Den yttersta stranden (The Farthest Shore)
  • 1990Tehanu (Tehanu)
  • 2001Berättelser från Övärlden (Tales from Earthsea)
  • 2001Burna av en annan vind (The Other Wind)

Trollkarlen från Övärlden[redigera | redigera wikitext]

Trollkarlen från Övärlden är den första romanen i den romancykel som på svenska brukar kallas Övärlden-cykeln. Boken handlar om pojken Ged, hur hans magiska anlag upptäcks, och hur han får studera till riktig trollkarl i trollkarlsskolan på ön Roke.

Till en början är Ged en av de bästa eleverna på trollkarlsskolan. Genom ungdomligt högmod släpper Ged lös en ond kraft i världen, som skadar honom och när han kan återuppta studierna är han inte längre samma stjärnelev som tidigare, men har också en större ödmjukhet inför rollen som trollkarl, vilket egentligen gör honom ännu bättre. Den onda kraften får han sedan ägna sin tid och kraft åt att bekämpa. Bokens karaktärer är psykologiskt noggrant utmejslade, och olika samhällen skildras från sociologiskt perspektiv.

Trollkarlsskolan i Harry Potter antas vara inspirerad av den i Trollkarlen från Övärlden.

Gravkamrarna i Atuan[redigera | redigera wikitext]

Gravkamrarna i Atuan är den andra romanen i romancykeln, ursprungligen en trilogi. Att LeGuin är influerad av taoismens dualism märks tydligt i romanen: ingen människa är alltigenom ond.

Gravkamrarna i Atuan handlar om prästinnan Arha (den uppätna) i Atuan, ett tempelkomplex i Kargad, ett avlägset hörn av Övärlden, där trolldom i motsats till övriga Övärlden inte utövas. Arha, som föddes som Tenar anses vara prästinnan reinkarnerad, och förs från sitt föräldrahem i späd ålder, och genomgår en rituell symbolisk avrättning, som stoppas precis innan bilan hugger av hennes huvud. Detta symboliserar att hon inte längre har någon självständig existens, hon har blivit uppäten av de uråldriga namnlösa makter vars prästinna hon är. Nominellt sett är prästinnan Arha av högst rang bland prästinnorna i komplexet, men i realitetet styr och ställer prästinnor för nyare, av de regerande kungarna mer favoriserade gudar.

Till tempelkomplexet i Atuan kommer trollkarlen Ged, på jakt efter Erreth-Akbes ring, som han tror kan finnas i skattkammaren i labyrinten under tempelkomplexet. Under letandet stänger Tenar in honom i labyrinten, först av nyfikenhet, men även av medkänsla. De börjar tala med varandra och Ged visar henne att hon inte blott är en prästinna, utan också Tenar. Tillsammans flyr de gravkamrarna, med Erreth-Akbes ring, som mycket riktigt fanns i skattkammaren. De namnlösa makterna vredgas och försöker begrava dem genom att rasa gravkamrarna över dem, men Geds magi är för stark, han lyckas hålla jordmassorna undan tills de kommit ut.

Den yttersta stranden[redigera | redigera wikitext]

I Den yttersta stranden återfinner vi trollkarlen Ged, nu som ärkemagiker på Roke. Det är en dyster tid för Övärlden: Magin, som är en integrerad del av samhället, börjar förlora sin styrka. Den unge prins Arren av Enlad, kronprins till furstendömet Morred, kommer till trollkarlsskolan för att söka ärkemagikerns hjälp mot detta, och mot apatin som följer på magins försvinnande. Tillsammans ger sig Ged och Arren på en lång resa för att återställa magin, en resa som kommer att ta dem inte bara till Övärldens yttersta öar, utan också genom dödsriket. I sin mission får Ged hjälp av draken Kalessin.

Än en gång bevisas författarens taoism-inspirerade tes, att allt har två sidor: Ingenting är enbart ont. Döden, i en av LeGuins mera kryptiska passager, är inte enbart död.

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Av de två första böckerna har man gjort en miniserie för TV, Historien om Övärlden (Legend of Earthsea), men tyvärr hamnar filmmanuset mycket långt från LeGuins originalberättelse och gör inte böckerna rättvisa.

Japanska Studio Ghibli har även producerat en animerad version av berättelserna, regisserad av Gorō Miyazaki, son till Hayao Miyazaki. Även denna filmatisering – Legender från Övärlden – har Le Guin haft vissa invändningar emot.[1]

Bakgrunden till filmversionen är att Hayao Miyazaki i början av 1980-talet bad Le Guin om tillåtelse att få animera berättelserna om Övärlden. Le Guin, som på den här tiden var obekant med Miyazaki och med anime rent generellt, tackade nej till förfrågan. Långt senare, efter att Le Guin fått se Min granne Totoro, ändrade hon uppfattning och ansåg att om någon skulle få tillåtelse att regissera en Övärlden-film, skulle det vara Hayao Miyazaki.[2] Den tredje och fjärde av böckerna användes som utgångspunkt för den animerade Legender från Övärlden. Filmen gjordes vid en tid när Hayao Miyazaki var upptagen med att producera Det levande slottet, så han kunde då inte ställa upp som regissör. Istället hamnade Hayaos son Gorō, också han djupt fascinerad av Le Guins sagovärld, i regissörstolen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.ursulakleguin.com/GedoSenkiResponse.html
  2. ^ http://www.ghibli.jp/20special/000357.html