Admiral Lazarev (1987)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra fartyg med samma namn, se Admiral Lazarev.
Naval Ensign of Russia.svg Admiral Lazarev
Frunze 1986
Frunze 1986
Allmänt
Tidigare namn Frunze
Typ Robotkryssare
Klass Orlan-klass
Operatör  Rysslands flotta
 Sovjetunionens flotta
Namne Michail Lazarev
Michail Frunze
Historik
Kölsträckt 27 juli 1978
Sjösatt 26 maj 1981
I tjänst 31 oktober 1984
Utrangerad 1999
Öde Ligger avrustad
Tekniska data
Längd ö.a. 252 meter
Längd i kvl 230 meter
Största bredd 28,5 meter
Bredd i kvl 24 meter
Djupgående 9,1-10,3 meter
Deplacement 24 300 ton (standard)
28 000 ton (full)
Maskin 2 × GT3A-688 ångturbiner
140 000 shp[1]
Framdrivning CONAS
Kraftkälla 2 × KN-3 tryckvattenreaktorer
2 × ångpannor
Fart 32 knop
20 knop (enbart atomkraft)
Räckvidd 1 000 NM vid 30 knop
obegränsad vid 20 knop
Besättning 727
Bestyckning 20 × P-700 Granit sjömålsrobotar
96 × S-300F luftvärnsrobotar
128 × 9K311 Tor luftvärnsrobotar
44 × 9K33M Osa-M luftvärnsrobotar
2 × RBU-1000 305 mm antiubåtsraketkastare
2 × RBU-12000 254 mm antiubåtsraketkastare
1 dubbel AK-130 130 mm allmålskanon
10 × 533 mm torpedtuber
8 × AK-630
Helikoptrar 3 × Kamov Ka-27PL eller Kamov Ka-25Ts

Admiral Lazarev (ryska: Адмирал Лазарев) är en rysk robotkryssare av Orlan-klass. Den togs i bruk 1984 under sovjetisk flagg, då under namnet Frunze. Den övertogs av den ryska flottan 1992 strax efter Sovjetunionens upplösning då namnbytet till Admiral Lazarev även skedde.

Den har sedan 1999 befunnit sig i torrdocka vid Severomorsk. År 2004 meddelades att fartyget skulle tas i bruk i den ryska Stillahavsflottan så fort pengar kunde lokaliseras till projektet. I början av 2007 hade fartyget ännu inte tagits åter i tjänst.

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

Fartyget är 252 meter långt över allt och har en största bredd på 28,5 meter, det maximala deplacementet är 28 000 ton. Fartyget har en ovanlig maskinanläggning med två tryckvattenreaktorer och två oljeeldade ångpannor som förser de två ångturbinerna med ånga. Varje reaktor ger en termisk effekt på 300 MW[2] och laddas med runt 300 kg höganrikat uran.[3] Fartyget kan drivas enbart med ånga från kärnreaktorerna vilket ger en hastighet på 20 knop men med i stort sett obegränsad räckvidd. Om oljepannorna används så ökar den maximala hastigheten till 32 knop. De två kärnreaktorerna har en beräknad livslängd på 50 år.

Beväpning[redigera | redigera wikitext]

Admiral Lazarev är tungt bestyckad med både tunga sjömålsrobotar, luftvärnsrobotar, luftvärnskanoner och artilleri. Först och främst finns tolv sexställiga B-203A vertikallavettage (totalt 96 S-300F Fort (SA-N-6 Grumble) robotar med en räckvidd mot inkommande robotar på 25 meters höjd av 25 kilometer; mål på 2000 meters höjd och högre kan bekämpas ut till 90 kilometer), och sedan ett dubbeltorn med 130-millimeters 70-kalibrig AK-130 allmålskanon med 840 granater och en eldhastighet av 60 (AR-32 zonrör eller DVM-60M brinntidrör) granater per minut och eldrör. Maximal räckvidd mot ytmål är 28 kilometer, mot luftmål avsevärt kortare.

Kortdistansluftförsvarssystemen består dels av 16 åttaställiga 3K95 Kinzhal (SA-N-9 Gauntlet) luftvärnsrobotsystem (totalt 128 robotar med en räckvidd av 1 till 12 kilometer och möjlighet att insättas mot mål på en höjd från 9 till 6000 meter) och åtta AK-630 30-millimeters Gatlingkanoner (totalt 24 000 granater) med en eldhastighet av 2 500 granater per minut och eldrör och en räckvidd på mellan 500 och 1500 meter och med en topphöjd på 3000 meter.

Fartyget har som huvudbestyckning 20 stycken P-700 Granit (SS-N-19 Shipwreck). Roboten har en räckvidd på 625 km och kan förses med vanlig stridsspets på 750 kg eller en kärnladdning på 500 kiloton. Eftersom robotbeväpningen hade en sådan lång räckvidd hade fartygen själva liten möjlighet att upptäcka målen på sådana långa avstånd. Eldledningshelikoptrar av typen Kamov Ka-25Ts kan med sin kraftiga radarn Uspech (framgång) upptäcka mål på betydligt längre avstånd än vad fartygets egen radar kan se.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Janes.com
  2. ^ ”Russia: Naval Propulsion Reactor Design”. Arkiverad från originalet den 11 november 2011. https://web.archive.org/web/20101111011912/http://www.nti.org/db/nisprofs/russia/naval/technol/reactab.htm. Läst 23 juli 2017. 
  3. ^ ”Russia: Naval Reactor Technology”. Arkiverad från originalet den 8 november 2010. https://web.archive.org/web/20101108052903/http://www.nti.org/db/nisprofs/russia/naval/technol/reactors.htm. Läst 23 juli 2017.