S-300

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
S-300
ZRS S-300PS 2005 G1.jpg
Typ Luftvärnsrobotsystem
Ursprungsplats Sovjetunionen Sovjetunionen
Ryssland Ryssland
Tjänstehistoria
I tjänst 1978-idag
Använts av Ett flertal länder
Produktionshistoria
Designer Almaz-Antei
Designad 1967-2005
Tillverkare MZiK
Producerad 1978-2011
Varianter Se: Versioner

S-300 Favorit (ryska: С-300 Фаворит, Nato-rapporteringsnamn SA-10 Grumble) är en familj av luftvärnsrobotsystem med lång räckvidd utvecklade av försvarskoncernen Almaz-Antei, främst dotterföretaget NPO Almaz, som alla baseras på det ursprungliga S-300P-systemet. S-300 utvecklades för att användas av de sovjetiska luftförsvarsstyrkorna för att försvara större mål mot flygplan och kryssningsrobotar. Senare versioner har även fått förmågan att bekämpa ballistiska robotar. S-300 har även producerats tillsammans med Samsung i Sydkorea från 1993.

S-300-systemet togs i tjänst av Sovjetunionen år 1979 för försvar av större industriella och administrativa installationer samt militära baser. Största användarna idag är Ryssland och Ukraina.

Versioner[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
S-300-familjen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
S-300V
 
 
 
 
 
 
S-300P
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
S-300F
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
S-300V1
 
S-300V2
 
S-300PT
 
 
 
 
S-300PS
 
 
 
 
Fort
 
Rif
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
S-300VM
 
 
 
S-300PT-1
 
S-300PM
 
 
 
 
S-300PMU
 
Fort-M
 
Rif-M
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Favorit-S
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
S-300VM1
 
S-300VM2
 
S-300PT-1A
 
S-300PM1
 
 
 
S-300PMU1
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Antey 2500
 
 
 
 
 
 
 
S-300PM2
 
 
 
 
S-300PMU2
 
 
För ryskt bruk
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Favorit
 
 
 
 
 
För export
 
 
 
 
S-300VMD
 
 
 
 
 
 
 
S-400
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

S-300P[redigera | redigera wikitext]

Eldenhet 5P85-1 för S-300P

S-300P (ryska: С-300П, NATO-rapporteringsnamn SA-10 Grumble) var den ursprungliga versionen som togs i tjänst 1978. 1987 fanns 80 stycken batterier aktiva, huvudsakligen kring Moskva. P i beteckningen står för PVO Strany vilka var den huvudsakliga användaren. Batterierna var semipermanenta och bestod av en central spaningsradar 36D6 (Nato-rapporteringsnamn TIN SHIELD), en 30N6 (FLAP LID) eldledningsradar och ett flertal 5P85-1 eldenheter. Eldenheterna var byggda som en semitrailer som bar fyra robottuber var, som eleverades till vertikal position i eldställning, eldenheterna drogs av en KrAZ-260V dragbil Eldledningsradarn 30N6 hade en plan 2,75 kvadratmeter stor fasstyrd antenn.[1]

S-300PS[redigera | redigera wikitext]

Två stycken S-300PM eldenheter och en Flap Lid-radar

Växande NATO-kapacitet för elektronisk krigföring och SEAD, genom plan som EF-111A Raven och F-4G Wild Weasel V, sporrade utvecklingen av en mer mobil variant av S-300 systemet. 1982 introducerades S-300PS (ryska: С-300ПC, NATO-rapporteringsnamn SA-10B Grumble). Eldenheten med sina fyra robottuber bars numera av 8x8 MAZ-7910 lastbil utvecklad från MAZ-543, samma lastbil användes även till eldledningsradarn 30N6. Detta möjliggjorde att eldenheterna och eldledningsradarn kunde gruppera för eldgivning på 5 minuter och snabbt omgruppera efter eldgivning för att på så sätt undvika bekämpning. Två förbättrade varianter av den ursprungliga roboten 5V55K introducerades, 5V55KD med räckvidd på 90 kilometer och 5V55R med Track-via-missile målsökare.[2]

S-300PMU var den första exportversionen av S-300 systemet och började säljas 1989. Systemet motsvarade i stort sett det sovjetiska S-300PS systemet.[2]

S-300PM[redigera | redigera wikitext]

S-300PM (ryska: С-300ПМ, NATO-rapporteringsnamn SA-20 Gargoyle) var en omfattande modernisering som introducerades 1993 och erbjöds till exportmarknaden under beteckningen S-300PMU-1. Eldledningsradaren uppdaterades till 30N6-1 (TOMB STONE). Spaningsradarn byttes ut till den fasstyrda 64N6 (BIG BIRD) som bärs på en semitrailer dragen av en 8x8 MAZ-74106 lastbil. Den större och snabbare roboten 48N6 introducerades som har kapacitet att bekämpa även medeldistansrobotar.[2]

S-400[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: S-400 Triumf

S-400 (ryska: С-400 «Триумф», GRAU-index 9К81, NATO-rapporteringsnamn SA-21 Growler).


S-300F[redigera | redigera wikitext]

Atlant-klasskryssaren Marskalk Ustinov med åtta luftvärnsbatterier av typ S-300F

S-300F (ryska: С-300Ф Форт, NATO-rapporteringsnamn SA-N-6 Grumble) var en marin version installerad på kryssarna Projekt 1164 Atlant och Projekt 1144 Orlan.

S-300V[redigera | redigera wikitext]

Eldenhet 9А83 till S-300V

S-300V (ryska: С-300В Антей-300, GRAU-index 9К81, NATO-rapporteringsnamn SA-12 Gladiator/Giant). Hade inget släktskap med tidigare S-300 system då det utvecklades av Antei istället för den ursprungliga utvecklaren Almaz. S-300V utvecklades som ett mobilt luftvärnssystem som skulle skydda Röda Arméns offensiva förband på kår och armé-nivå, det skulle ersätta det äldre 2K11 Krug-systemet. Till skillnad från 2K11 Krug skulle S-300V inte bara kunna bekämpa flygplan på långt håll utan även kunna bekämpa amerikanska medeldistansrobotar som MGM-52 Lance, MGM-31 Pershing och Pershing II, attackrobotar som AGM-69 SRAM och kryssningsrobotar som BGM-109G Gryphon för att skydda marktrupperna från insatser med kärnvapen. Detta ställde krav på att systemet skulle kunna upptäcka, följa och bekämpa mål med mycket liten radarmålyta på både mycket höga och låga höjder.[3]

Alla komponenter av S-300V systemet bärs på det bandgående GM-830-chassit som väger mellan 44 och 47 ton beroende på konfiguration. Totalt omfattar systemet åtta olika fordon: 9S457 mobil ledningscentral, 9S15 (Bill Board) spaningsradar, 9S19 (High Screen) varningsradar för ballistiska mål, 9S32 (Grill Pan) eldledningsradar, 9A82 och 9A83 eldenheter med radar samt 9A84 och 9A85 eldenheter utan radar.[3]


S-300VM[redigera | redigera wikitext]

S-300VM (NATO-rapporteringsnamn SA-23 Gladiator/Giant)

Robotar[redigera | redigera wikitext]

Två robottyper ur S-300 familjen. Överst långdistansroboten 48N6E2 och nedanför kortdistansroboten 9M96E.

Ett flertal olika robotar används av det olika versionerna av systemet.

5V55[redigera | redigera wikitext]

5V55K var den ursprungliga roboten till S-300P systemet som använde kommandostyrning.

48N6[redigera | redigera wikitext]

48N6 var den första roboten med Track-via-missile målsökare och introducerades med S-300PM systemet.

9M82[redigera | redigera wikitext]

9M82 var en långdistansrobot med semiaktiv radarmålsökare som introducerades med S-300V systemet.

9M83[redigera | redigera wikitext]

9M83 var en kortdistansrobot med semiaktiv radarmålsökare som introducerades med S-300V systemet.

9M96[redigera | redigera wikitext]

9M96E1 var en kortdistansrobot med aktiv radarmålsökare som introducerades med S-400 systemet.

40N6[redigera | redigera wikitext]

40N6 var en långdistansrobot med aktiv radarmålsökare som introducerades med S-400 systemet.

Brukare[redigera | redigera wikitext]

Den eventuella försäljningen av S-300-enheter till Iran har varit ett av argumenten för att sälja F-35 Lightning II, som skall ha tillräcklig smygteknik för att undgå systemet, till Israel.[4][5]

År 2005 hölls militärövningen Trial Hammer 05 av Nato i Frankrike och Tyskland då slovakiska flygvapnet bidrog med S-300-enheter ärvda från Tjeckoslovakien vilket skapade ett unikt tillfälle för Nato att öva mot luftvärnssystemet.[6]


Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”S-300PMU”. http://fas.org/nuke/guide/russia/airdef/s-300pmu.htm. Läst 1 juni 2015. 
  2. ^ [a b c] Kopp, Carlo (2006-12-22). Almaz S-300P/PT/PS/PMU/PMU1/PMU2 / Almaz-Antey S-400 Triumf / SA-10/20/21 Grumble / Gargoyle. sid. 1–1. https://www.ausairpower.net/APA-Grumble-Gargoyle.html. Läst 18 juli 2019. 
  3. ^ [a b] Kopp, Carlo (2006-12-23). 9K81/9K81-1/9K81M / /SA-12/SA-23 Giant/Gladiator / Cамоходный Зенитный Ракетный Комплекс 9К81/9К81-1/9К81М / Антей 2500. sid. 1–1. https://www.ausairpower.net/APA-Giant-Gladiator.html. Läst 19 juli 2019. 
  4. ^ ”Israel 'close to deal on F-35'”. Upi.com. 24 juni 2009. http://www.upi.com/Business_News/Security-Industry/2009/06/24/Israel-close-to-deal-on-F-35/UPI-59031245853651/. Läst 14 november 2011. 
  5. ^ ”Israel orders U.S. stealth planes to counter Iran, Syria threat”. En.rian.ru. http://en.rian.ru/mlitary_news/20090710/155491203.html. Läst 14 november 2011. 
  6. ^ Gyürösi, Miroslav (11 mars 2005). ”Exclusive – NATO Aircraft Will ‘Hunt’ Russian Missile Systems During Defence-suppression Exercise”. Jane's Information Group. The Internet Archive Wayback Machine. Arkiverad från originalet den 10 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070610012817/http://www.janes.com/press/articles/pc050317_1.shtml. Läst 9 december 2010. ”...the participants of Trial Hammer ‘05, particularly France, Germany, the UK and the US, were keen to have the Slovak Air Force S-300PMU system take part in the exercise...”