Alfågel
- Inte att förväxla med alkfågel.
| Alfågel Status i världen: Sårbar[1] | |
 Alfågel, adult hane fotograferad den 15 februari vid Hokkaido i Japan. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Andfåglar Anseriformes |
| Familj | Änder Anatidae |
| Underfamilj | Merginae |
| Släkte | Clangula Leach, 1819 |
| Art | Alfågel C. hyemalis |
| Vetenskapligt namn | |
| § Clangula hyemalis | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 | |
| Synonymer | |
|
Anas glacialis (Linné, 1766) | |
 | |
Alfågel (Clangula hyemalis) är en andfågel som tillhör underfamiljen Merginae och ensam art inom sitt släkte Clangula.
Utseende och läte
Alfågeln är en ganska liten and som är 39–47 centimeter lång[2], har ett vingspann på 65–82 centimeter[2] och väger 600–1000 gram. Utöver detta har de adulta hanarna förlängda smala centrala stjärtpennor som mäter 10–15 centimeter.[2] Den har ett rundat huvud och en kort knubbig näbb. De helmörka vingarna är ganska smala och spetsiga. När den flyger håller den ofta vingen ganska bakåtvinklad och den flaxar med smidiga snabba vingslag som mest sker under horisontalplanet.[2] Detta ger alfågeln en arttypisk jizz vilken ibland beskrivs som fladdermuslik.[2]
Alfågeln har en komplicerad ruggningsstrategi vilket gör att den har minst tre urskiljbara dräkter under året.[2] I alla dräkter är den brokig i vitt, brunt och svart, och har helmörka vingar.
Alfågelns sång beskrivs ofta som mycket vacker och lätet påminner om en klarinett. Sången består av en ljudlig, nasal, tonren, lite joddlande durtreklang som ofta beskrivs som a a-aulí eller ah au-audeli och motsvarar tonerna a, a, ciss och e eller a, a, d och f.[2][3]
Utbredning
Alfågeln har en cirkumpolär utbredning och häckar i arktiska och högarktiska områden på Island, i Skandinavien, Svalbard, Novaja Zemlja, Ryssland, Grönland, Kanada och Alaska. Den är en utpräglad flyttfågel som i september och oktober flyttar till marina miljöer exempelvis Östersjön, utanför kusterna kring norra Storbritannien, Sveriges västkust, Norge, Kina, Nordkorea, Sydkorea, Japan, och Nordamerika. Icke-häckande individer, exempelvis de icke könsmogna fåglarna, kan översomra i vinterkvarteren.
Förekomst i Sverige
I Sverige häckar den i Norrlands och Jämtlands fjällregioner. De Skandinaviska populationerna lämnar fjällen i oktober-november för att övervintra i Atlanten och Östersjön och återvänder under mars–maj, då den passerar genom Östersjön till häckningsplatserna. Östersjön hyser vintertid flera miljoner individer och är en mycket viktig övervintringsplats för Skandinaviens och Rysslands alfågelsbestånd. Uppskattningavis 25 procent eller mer av Europas häckningspopulation av alfågel övervintrar i svenska östersjövatten.[4]
Ekologi
.jpg)
Biotop
Häckningsbiotopen utgörs av strandområden vid sjöar och havsvikar i fjäll- och tundraområden, främst i vatten med rik förekomst av stora eller långsamsimmande kräftdjur, insekter och snäckor. Den föredrar att häcka i fuktiga mosaikmiljöer med små och grunda sjöar omgivna av starrängar, med skyddade boplatser i form av småöar och holmar.[5] Vintertid samlas den i stora flockar i marina miljöer, ofta långt ut, men ibland i skyddade laguner och flodmynningar, och mycket sällan på stora isfria sjöar.[1]
Häckning
Alfågeln blir könsmogen vid två års ålder. Alfågel lever i monogama par och häckar från slutet av maj som ensamma par eller i mindre löst sammanhållna grupper.[1] Den placerar sitt bo, som är en uppskrapad, eller en naturligt förekommande grop, direkt på torr mark. Den lägger i genomsnitt 6–9 ägg som honan ensam ruvar i 24–29 dagar innan de kläcks.[5] Hanen stannar i närheten av häckningsplatsen under första hälften av ruvningen och flyttar sedan tillsammans med andra hanar för att rugga i större flockar.[5] Under denna period är hanen flygoförmögen.[1] Redan en dag efter att äggen kläckts lämnar ungarna boet och leds av honan till vattnet.[5] Ungarna blir flygfärdiga efter 35–40 dagar och alfågeln lägger en kull per häckningssäsong.[5] När ungarna är flygga lämnas de av honan som ruggar från början av augusti till början av oktober. Årsungarna samlas då ofta i stora flockar.[1]
Föda
De livnär sig på musslor, blötdjur, kräftdjur samt vattenlevande insekter och insektslarver. I häckningsbiotopen födosöker de oftast nära ytan men vintertid dyker de ofta ned till 35 meters djup och kan dyka ned till 50–60 meters djup.[1][5]
Alfågeln och människan
Hot och status
Det främsta hotet mot det europeiska beståndet är fartygs illegala oljeutsläpp ute till havs. Årligen dör, bara i Östersjön, tiotusentals, och vissa år hundratusentals, oljeskadade alfåglar. En annan vanlig dödsorsak vintertid är att de fastnar i fiskenät och drunknar.[5] Den hotas även lokalt av jakt under flyttningen.[1] Globalt kategoriseras numera arten som sårbar.[1] I Sverige kategoriseras den som starkt hotad (EN).[5]
Namn
Förleden al-i namnet härstammar från en onomatopoetiskt (ljudhärmande) av fågelns läte som beskrivs som "a-a-l…".[6] Utöver alfågel, vilket är ett gammalt folkligt namn, har den i Hälsingland, Uppland, Småland, Öland och Blekinge förr även kallats bara för al, ale eller ala.[7] Vidare har den kallats alla i Skåne, galdust, söflott eller stråare i Bohuslän och kaul på Gotland.[7]
I Småland har honan kallats al-kärring och på Gotland alla-källing. Hanen har kallats ale-gubbe eller alle-gubbe och i Södermanland al-pese.[8] Pese härleds från pes, ett dialektalt ord för penis.[9]
I vissa områden finns även folkliga namn på alfågeln i sommardräkt och i vinterdräkt, som sommaral och vinteral.[7] Ytterligare kallades alfågel i sommardräkt för brunal i Roslagen, svartal i Östergötland och skåning på ön Utlängan i sydöstra Blekinge.[7]
Jakt
Förr var alfågeln en viktig fågel för folkhushållen om vintern kring kusterna där den förekom i yttre havsbanden. På vissa platser, exempelvis i södra halvan av Östersjön spände man upp nät över trånga sund på långa störar och fångade fåglarna när de flög in i dem.[7] Denna fångstmetod beskrivs redan av Olaus Magnus 1555.[7] Alförrädarens trivialnamn, som första gången i skrift är känt från 1820-talet och härstammar från Södermanlands skärgård, tros syfta på att den om våren förebådade eller "förrådde" alfågeln. Det vill säga att den anlände kort tid före alfågeln och att det då var tid att ställa i ordning fångstnäten för alfågeln.[10] Dessa fångstnät är kända från Småland i söder till Uppland i norr.[7] Många ortnamn härleds till dessa för jakten viktiga sund, och det finns hundratals Stång-namn utefter svenska ostkusten.[7] Utöver fångst med nät sköts eller klubbades även fågeln i öppna vakar.[7]
Referenser
Noter
- ^ [a b c d e f g h] BirdLife International 2012 Clangula hyemalis Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
- ^ [a b c d e f g] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 64–65. ISBN 91-34-51038-9
- ^ Carl-Herman Tillhagen (1978) Fåglar i folktron, LTs förlag, Stockholm, sid:317, ISBN 91-36-01184-3
- ^ Leif Nilsson (2008) Förändringar i antal och utbredning hos övervintrande sjöfåglar i Sverige under fyrtio år 1967–2006, Ornis Svecica, vol.18, nr.3–4, sid:213
- ^ [a b c d e f g h] Kjell Larsson (2006) Arfaktablad om Clangula hyemalis (wintering), alfågel (övervintrande population) (PDF). ArtDatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet. Läst 16 juli 2013.
- ^ Alfågel i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)
- ^ [a b c d e f g h i] Ingvar Svanberg (2016) Fåglar i svensk folklig tradition, Dialogos, Stockholm, sid:21-24
- ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon' sid:6 [1] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
- ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon' sid:499 [2] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
- ^ Wirdheim, Anders (2009) Alförrädare, Vår Fågelvärld, vol68, nr 2, sid:14-17
Källor
- Larsson, Lars (2001), Birds of the World, CD-rom
- Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 91-34-51038-9
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör alfågel.
Wiktionary har ett uppslag om alfågel.- Dansk ornitologisk forening
- Sveriges Radio: P2-fågeln
|