Alruna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Alruna
Mandragora autumnalis 055.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Potatisordningen
Solanales
Familj Potatisväxter
Solanaceae
Underfamilj Solanoideae
Släkte Alrunesläktet
Mandragora
Art Alruna
M. officinarum
Vetenskapligt namn
§ Mandragora officinarum
Auktor L., 1753
Synonymer
  • Mandragora autumnalis Bertol. [1]
  • Mandragora vernalis Bertol.
  • Mandragora microcarpa Bertol.
Mandragore officinale fruits.jpg
Hitta fler artiklar om växter med

Alrunan (Mandragora officinarum) är en art i familjen potatisväxter. Har ibland kallats mandrake, vilket är en förvrängning av det vetenskapliga namnet mandragora.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Flerårig ört med grova, köttiga rötter utan stam, stora blad och klocklika, vita till mörkblå blommor och körsbärsstora, doftlösa, gula frukter.

Roten kan bli upp till 90 centimeter lång och 4 centimeter tjock.

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Växer vild i Medelhavsområdet:

Södra Portugal, södra Spanien, Italien, forna Jugoslavien, Grekland, Cypern, södra Turkiet, Syrien, Libanon, Israel, Jordanien, Tunisien, Algeriet och Marocko.

Lokaler kan vara gles skog och dungar, såsom olivlundar, trädor, vägkanter, järnvägbankar, ruderatmark; från havsnivå upp till 1 200  m ö h.


Biotop[redigera | redigera wikitext]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Alrunans frukter omnämns redan i Gamla Testamentet, bland annat i Höga Visan kapitel 7 och Första Moseboken kapitel 30, som kärleksäpplen (dudaim). Frukterna ansågs verka som ett afrodisiakum med en stärkande effekt på könsdriften. Alrunan hade stor betydelse inom den tidiga grekiska medicinen. Enligt Dioskorides brukade mandragoraroten kokas i vin och ges till dem som plågades av smärtor och sömnlöshet, eller som intöcknande medel inför operativa ingrepp.[2]

Folktro[redigera | redigera wikitext]

Medeltida teckning av alrunerot

Alrunarotens utseende kan med lite fantasi liknas vid en naken människokropp, vilket ofta har tolkats magiskt. Det var inte ovanligt att rötterna kläddes i kläder som en docka och bars som amulett.

  • Om alruna användes som amulett ger det förmågan att väcka kärlek och underlättar förlossning.
  • Roten ansågs bringa lycka till ägaren under hela hans levnad, men han var tvungen att före sin död sälja amuletten till lägre pris än vad han själv givit, i annat fall skulle han förlora sin själ.
  • Inom häxkonsten anses alrunans rot vara oumbärlig vid förtrollningar. Detta torde ha verklighetsgrund p.g.a. dess innehåll av hallucinogena ämnen. De som uppträdde på ett onormalt sätt, var som förhäxade, upplevde helt enkelt ett narkomaniskt rus. (Jfr häxsabbat och Blåkulla.)
  • Enligt äldre legender skulle alrunorna uppkomma ur "den ofrivilligt låtna säden av en ung renlevnadsman som fått ända sitt liv i galgen".
  • Roten frambringar ett hjärtskärande skri när någon försökte dra upp den ur marken, och den som drog skulle då ögonblickligen falla död ner. För att klara sig undan detta skulle man binda fast alrunan i svansen på en svart hund. På så sätt skulle endast ett hundliv förspillas för varje alruna.
  • Den som fått en alruna till skänks var för alltid fast i den ondes grepp.

Växten nämns flera gånger i J.K. Rowlings böcker om Harry Potter (där den ofta går under det vetenskapliga släktnamnet Mandragora) samt i Margit Sandemos stora romansvit Sagan om Isfolket. I fiktion ges alruna sällan samma funktion/verkan i olika böcker; växtens betydelse varierar med författaren. I Achim von Arnims novell Isabella av Egypten har en alruna en nyckelroll. Den tar även plats i filmen Pans Labyrint (spanska El laberinto del Fauno) som en växt som underlättar huvudrollsinnehavarens moders förlossning.

Läkekonst[redigera | redigera wikitext]

Rotens medicinska verkan kommer av ett antal verksamma alkaloider.

Man har isolerat över 80 olika substanser i Mandragona-släktet [3] (alltså inte nödvändigtvis i just alruna, men många av dem, däribland även andra delar än just roten), bl a alkaloiderna apoatropin, atropin, belladonider, hyosciamin, skopolamin (synonym hyoscin), cuscohygrin, hyoscyamin, 3-alfa-tigloyloxytropan, 3-alfa,6-beta-ditigloyloxytropan.

Bland Icke-alkaloider har man funnit sitosterol och beta-metylsculetin (synonym scopoletin).[4][5]

Europeisk alruna ansågs som medicinalväxt hålla särskilt hög kvalitet och betingade ett högt pris som konserverad rot. Efterfrågan motsvarade inte alltid tillgången, och förfalskningar förekom. Vanligen skars de falska alrunorna ur hundrovor.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Mansfeld's World Database of Agriculture and Horticultural Crops
  2. ^ Kommentar till 1 Mos 30:15 i Peter Fjellstedts bibel.
  3. ^ PubMed: [1]
  4. ^ Jackson, Betty P. & Berry, Michael I. (1979): 39. Mandragora - taxonomy and chemistry of the European species" (PDF), som inår i Hawkes, J.G.; Lester, R.N. & Skelding, A.D.: The biology and taxonomy of the Solanaceae, London Academic Press, sidorna  505–512.
  5. ^ Hanuš, Lumír O.; Řezanka, Tomáš; Spížek, Jaroslav & Dembitsky, Valery M: (2005). Substances isolated from Mandragora species Phytochemistry 66 (20): sidorna 2 408–2 417. doi:10.1016/j.phytochem.2005.07.016. PMID 16137728. [2]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]