Andrarums alunbruk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 55°42′50″N 13°59′0″Ö / 55.71389°N 13.98333°Ö / 55.71389; 13.98333

Slagghögar
Magasinsbyggnaden

Andrarums alunbruk är en tidigare alunindustri vid Andrarum i Tomelilla kommun.

Alunskiffer bröts på platsen och förädlades till alun. I de kambriska skiffrarna finns också kalk i form av orsten och på platsen fanns sedan gammalt ett kalkbruk. De kambriska skiffrarna är en av de äldsta fossilförande bergarterna och är idag främst av intresse för paleontologer. Stenbrottet i Andrarum är typlokal för ett flertal fossil och har således ett stort geologiskt bevarandevärde.

Brukets historia[redigera | redigera wikitext]

Jochum Beck upptäckte alunförekomsten på sommaren 1635, men det dröjde till 7 oktober 1637 innan han fick kungligt (danskt) privilegiebrev för utvinningen och när Andrarums alunbruk 1643 var färdigt att tas i drift, anfölls Skåne av Sverige och bruket raserades. Danmark avträdde Skåne till Sverige 1658, men flera årtionden av snapphaneoroligheter följde. Bruket kunde dock komma igång tack vare omfattande (svenska) privilegier år 1686 som inkluderade rätt till all skog inom två mils radie.

1725 köptehnn s bruket av Christina Piper. Hon byggde upp en omfattande verksamhet som under 1700-talet var en av de mera betydande industrierna i Sverige. Bredvid bruket anlade hon Christinehofs slott1730-talet.

Uppgifterna om antalet sysselsatta vid bruket varierar. Å ena sidan kan det hävdas att merparten av dem som bodde i Andrarums socken, och åtskilliga i grannsocknarna, inte hade kunnat försörja sig på den magra åkermarken om det ej varit för brukets skull. Räknat så var det åtskilliga tusen personer som direkt eller indirekt fick sin utkomst från alunbruket under dess storhetstid. Å andra sidan var direkt sysselsatta med den egentliga alunframställningen räknade i hundratal, inte i tusental, och uppges till cirka 200 år 1776[1].

Det egna bergstinget förlorade under 1830-talet betydelse och från början av 1836 övertogs tingsrättens ärenden av Kronobergs bergmästardöme i Växjö stad.[2]

Från mitten av 1800-talet började brukets lönsamhet försämras. Brytningen upphörde i början av 1900-talet, och bruket lades slutligen ned år 1912, men man kan fortfarande hitta stora slagghögar i bruksområdet. Under andra hälften av 1900-talet diskuterades möjligheterna att utvinna uran ur samma skiffrar.

Arbetare vid bruket, 1910.

Verkalinjen[redigera | redigera wikitext]

Alunframställningen krävde stora mängder bränsle. Genom en kunglig förordning 1686 blev de självägande bönderna inom en cirkel på två mils radie (36 000 alnar) skyldiga att avverka samt leverera avverkad skog till alunverket mot, som det hette, "skälig ersättning". Förordningen inskränkte även böndernas rätt att ha betesdjur i skogen.

Ett tjugotal stenar sattes upp på vissa platser för att markera tvåmilsgränsen. Idag är platsen för 21 sådana gränsstenar ungefärligen kända, av vilka endast ett fåtal är återfunna.

Förordningen upphävdes 1824.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Om alunbruket
  2. ^ Post- och Inrikes Tidningar, 24 december 1835, sid. 1
  3. ^ Länsstyrelsens i Skåne län webb-sida om Alunbruket

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Carlsson, Kristian; Bruksbygdsliv. Andra Alunbruksboken.Kristianstad 1996.
  • Ehrenberg, August; Albo härad. Kristianstad 1945.
  • Jönsson, Swen; Andrarum- en socken-och bruksskildring,Västervik 1940.
  • Nihlén, Johan; Andrarums Alunbruk. Göteborg 1956.
  • Nilsson, Otto; Andrarums Alunbruk. Tomelilla 1957.
  • Stoltz, Elof; Jockom Beck och Andrarums Alunverk. Stockholm 1979.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]