Kambrium

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kambrium
541 miljoner – 485 miljoner år före nutid
Period
(System)
Epok
(Serie)
Ålder
(Etage)
Miljoner
år sedan
Ordovicium Äldre ordovicium Tremadoc senare
Kambrium Furong Etage 10 490–485
Jiangshan 494–490
Paibi 497–494
Miaoling Guzhang 500–497
Drum 504–500
Wuliu 509–504
Serie 2 Etage 4 514–509
Etage 3 521–514
Terreneuve Etage 2 529–521
Fortune 541–529
Ediacara tidigare

Kambrium är en geologisk period under den paleozoiska eran och pågick för mellan 541 miljoner och 485 miljoner år sedan. Under kambrium skedde en snabb utveckling av livet kambriska explosionen och från denna tid återfinns de första tydliga fossilen från liv med yttre skelett och skal, bl.a. trilobiter, och utgör därför den första perioden av eonen fanerozoikum (synligt liv). Början av kambrium markeras av det första fyndet av spårfossilet Phycodes pedum. Tiden före kambrium benämns prekambrium.

Namnet kommer från Cambria, det latinska namnet för Wales, och föreslogs första gången av Adam Sedgwick 1835, sedan han studerat en lagerföljd i norra Wales. Sedgwicks kambrium kom delvis att gå omlott med den av Roderick Murchison 1839 föreslagna periodindelningen silur. Kambriums gräns framåt i tiden kom inte att fastställas förrän 1879, då Charles Lapworth införde benämningen ordovicium för det dubbelperiodiserade tidsintervallet.[1] GSSPn för gränsen ediacara-kambrium ligger vid Fortune HeadNewfoundland i Kanada.

Opabinia är ett exempel på havslevande djur från kambrium som återfinns som fossil
Fanerozoikum
Eon Era Period Miljoner
år sedan
Fanero-
zoikum
Kenozoikum Kvartär 2,6–0,0
Neogen 23–2,6
Paleogen 66–23
Mesozoikum Krita 145–66
Jura 201–145
Trias 252–201
Paleozoikum Perm 299–252
Karbon 359–299
Devon 419–359
Silur 444–419
Ordovicium 485–444
Kambrium 541–485
Protero-
zoikum
Neoprotero-
zoikum
Ediacara tidigare
Se även Geologisk tidsskala.

Kambrium i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Efter att länge ha legat över vattenytan översvämmades Subkambriska peneplanet (Östersjöområdet och södra Skandinavien) söderifrån och kom under resten av Kambrium utgöra ett grundhavsområde. Övriga delar utgjorde en del av kontinenten Baltica, som bestod av Skandinavien, europeiska delen av Ryssland och norra Tyskland och Polen. Kontinenten flyttade sig under Kambrium från en position nära Sydpolen till närheten av ekvatorn.[2] I Sverige finns det kambriska bergarter i Skåne, Västergötland, Öland, Östergötland, Närke, Jämtland samt Lappland.

Kontinentaldrift[redigera | redigera wikitext]

Under kambrium låg flera av kontinenterna samlade i ett bälte runt ekvatorn. De flesta av de nuvarande sydliga kontinenterna bildade ett sammanhängande block, Gondwana. Kontinenten rörde sig söderut och anses ha nått fram till sydpolen strax efter kambrium. Laurentia, som bestod av Nordamerika med Grönland skildes från Baltika, som var en kontinent av Norden och omgivande områden och i den växande öppningen mellan kontinenterna blidades Japetushavet.[1]

Andra kontienter runt ekvatorn var Siberia (motsvarande dagens Sibirien), Kazakhstania (området kring dagens Kazachstan) samt Kina som utgjorde en egen kontinent.[1]

Jorden under mitten av kambrium.

Livet under kambrium[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kambrisk fauna

I början av kambrium skedde den så kallade kambriska explosionen, ett skeende i jordens historia då en mängd organismer med yttre skelett plötsligt började dyka upp i det fossila arkivet. I kambriska bergarter har man påträffat fossil av de första ryggradsdjuren. En förklaring till det som uppfattas som en explosion av olika livsformer kan vara att ett flertal olika livsformer började utveckla hårda skal och/eller andra förstärkningar med vars hjälp det var möjligt att skydda sig mot predatorer eller att förflytta sig snabbare eller energieffektivare. Genom dessa hårda kroppsdelar ökas möjligheten och därmed sannolikheten för att en djurart skall lämna fossila spår.

Den utan jämförelse mest framgångsrika kambriska gruppen var leddjuren.[3] I början av perioden befolkade de haven med en mångfald små räkliknande djur - Marella, Hymenocaris och Tuzoia. Bland leddjuren var Trilobiterna, en föregångare till bland andra dagens kräftdjur en av de vanligaste. De flesta av dem var inte mer än några centimeter långa, medan den största, jättetrilobiten, blev ca 45 cm lång, ibland ända upp till 70 cm. Vissa trilobitarter levde kvar ända till perm-trias-utdöendet för 252 miljoner år sedan.[4] En annan viktig grupp av organismer under kambrium utgörs av brachiopoder eller armfotingar, som utgör nästan en tredjedel av alla kambriska fossil.[3]

Många andra grupper av organismer fick en mer anspråkslös utbredning under den kambriska perioden: Molluskerna, vars första fossil var snäckor; ring- eller borstmaskar; tagghudingar (echinodermer), nu utdöda carpoider och edrioasteroider; graptoliter, kolonidjur som dog ut 200 miljoner år senare.[3]  

Livsformer[redigera | redigera wikitext]

Exempel på livsformer under kambrium.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
  2. ^ Solstenar och Kattskallar, Sara Eliason s. 15.
  3. ^ [a b c] Barnett, Lincoln (1957). Hanström, Bertil. red. Världen vi lever i. Malmö 
  4. ^ ”Tio saker du inte visste om trilobiter”. http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/tio-saker-du-inte-visste-om-trilobiter. Läst 5 september 2017. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]