Alun

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Alun är trivialnamnet på kaliumaluminiumsulfat KAl(SO4)2·12H2O. I den gamla svenska farmakopéen benämndes alun Alumini Kalii Sulfas.

Alun säljs även under namnet Thai-sten[1] och används som deodorant

Alun framställs genom behandling av bauxit med svavelsyra och kaliumsulfat eller genom kalcinering och lakning av alunhaltiga skiffrar.

Alun har en sedan länge känd blodstoppande effekt. Apoteket sålde tidigare alunstift för användande efter skärskador som kan inträffa vid rakning. Alun kan även användas vid färgning av tyg (betning) och garvning av skinn. Se även alunbad. Alun har även använts för vattenrening och för färgning och limning av papper.[2]

Alun har haft stor betydelse inom textilfärgning och för tillverkning av färglacker. En restprodukt från framställningen av alun, alumslam, lanserades på 1700-talet som ett alternativ till importerade gröna pigment. Det är olivgrönt och användes framför allt utomhus i slamfärg men fick aldrig någon större betydelse.[3]

Alun kan också användas när man gör trolldeg, för att få degen smidig utan att kladda. Det kan även användas vid gurkinläggning. Som livsmedelstillsats fungerar det som surhetsreglerande medel och har E-nummer 522.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Det finns två konkurrerande förklaringar till uppkomsten av ordet alun:

  1. Från mineralets namn på latin, alumen. Det har då kommit in i svenskan via lågtyskan. [4]
  2. Av grekiska halme, sälta [5]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Alun". Shenet.se. Läst 2012-06-13.
  2. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
  3. ^ Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (2015). Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid (3). Stockholm: Svensk Byggtjänst. sid. 298 
  4. ^ Elias Wessén: Våra ord, deras uttal och ursprung (Norstedt & Söner, Stockholm 1966)
  5. ^ Kemilärarnas Resurscentrum (KRC) Antika namn på kemikalier