Antarktisk pälssäl

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Antarktisk pälssäl
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Sealuk.jpg
ungdjur
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovdjur
Carnivora
(orankad) Sälar
Familj Öronsälar
Otariidae
Släkte Arctocephalus
Art Antarktisk pälssäl
A. gazella
Vetenskapligt namn
§ Arctocephalus gazella
Auktor Peters, 1875
Utbredning
Utbredningsområde
Utbredningsområde
Antarktiska pälssälar under striden. En av motståndarna är leucistisk.
Antarktiska pälssälar under striden. En av motståndarna är leucistisk.
Hitta fler artiklar om djur med

Antarktisk pälssäl (Arctocephalus gazella) är en sälart i familjen öronsälar.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Med en vikt av 133 till 204 kg är vuxna hannar fyra till fem gånger tyngre än honor. Hannar är även 1,5 gånger längre med en genomsnittligt längd av 180 cm och en maximallängd av 200 cm. Honor blir 120 till 140 cm långa och de väger 22 till 51 kg. Pälsen på ovansidan är mörk gråbrun till grå. Hannar har dessutom en svart man på halsen, huvudets topp och bröstet med många gråa och vita hår inblandade. Hos äldre hannar är nacken och axlarna förstorade på grund av väl utvecklade muskler och ett fettskikt. I motsats till de äldre hannarnas mörka undersida har honor samt yngre hannar en krämfärgad till ljusgrå päls på undersidan, ibland med ljusgul eller rödbrun skugga. Den ljusa pälsen når ibland upp till nacken och på framsidan upp till ansiktet. Ungefär 0,1 till 0,2 procent av alla individer är leucistiska med en krämfärgad till honungsfärgad päls.[2]

Morrhårens färg ändrar sig under individens liv. De är först mörka eller blandad mörk och ljus. Äldre exemplar har bara ljusa morrhår. Hos äldre hannar har morrhåren en längd av 30 till 35 cm vad som är rekord bland sälarna. Dessutom kännetecknas huvudet av synliga ljusa yttre öron. Antarktisk pälssäl har i överkäken på varje sida 3 framtänder, 1 hörntand och 6 kindtänder. I underkäken förekommer på varje sida 2 framtänder, 1 hörntand och 5 kindtänder.[2]

Fingrarna vid de främre extremiteterna är sammanlänkade med hud och bildar bröstfenorna. Arten har en lång tumme och de andra fingrarna blir stegvis mot lillfingret kortare. Vid spetsen av varje finger finns ett hål i huden och där kan en rudimentär klo vara synlig. Bakfötternas tår som med den mellanliggande simhuden bildar en fena är ungefär lika långa. De yttersta tårna är bara lite bredare. De har likaså en rudimentär klo och de tre inre tårna har en tydlig nagel.[2]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Denna art lever på öarna runt Antarktis. De största kolonierna finns på Sydgeorgien.[1] Andra platser där arten fortplantar sig är Sydshetlandsöarna, Sydorkneyöarna, Sydsandwichöarna, Prins Edwardöarna, Crozetöarna, Kerguelen, Heard- och McDonaldsöarna, Macquarieön och Bouvetön.[1]

Vandrande antarktiska pälssälar påträffas ibland kring Sankta Helena, Ascension och Tristan da Cunha samt vid kustlinjerna av Australien, Argentina, Chile och Brasilien.[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Antarktisk pälssäl simmar i genomsnitt fyra till fem dagar i havet för att söka föda och sedan vistas den två till tre dagar på land. Det finns däremot ganska stora avvikelser från dessa genomsnittsvärden beroende på årstid. För att nå födan utför sälen vanligen korta dykningar nära vattenytan. Dessa dykningar sker oftast under natten. Honor som har diande ungar dyker allmänt längre och djupare till ett djup av maximal 181 meter. Arten har olika byten beroende på utbredningsområde och årstid. I södra Atlanten äter antarktisk pälssäl huvudsakligen krill. I södra Indiska oceanen och Stilla havet består artens föda främst av bläckfiskar, prickfiskar, notingar och andra fiskar. Ibland dödas en pingvin för köttets skull.[1]

Under fortplantningstiden bildar antarktisk pälssäl kolonier på de nämnda öarna. De första som under senare oktober når fram är hannarna och de strider om ett revir som ger bäst möjlighet till parning. Under striderna används hotfulla läten och kroppsrörelser samt aktiv våld. Födelsen av den enda ungen sker en eller två dagar efter honans ankomst mellan mitten av november och slutet av december. Under den första veckan efter födelsen vårdar honan sin unge och sedan blir hon brunstig. Efter parningen lämnar honan sin unge tidvis i kolonin för att leta efter föda. Ungen diar sin mor cirka fyra månader. Dominanta hannar lämnar kolonin vanligen kort efter parningen. Däremot kan det under alla årstider finnas icke könsmogna ungkarlar och några mindre framgångsrika hannar.[1]

Vid födelsen är ungarna 63 till 67 cm långa och 6 till 7 kg tunga. De har oftast en svart päls, ibland med ljusare ställen i ansiktet eller mer sällan på andra kroppsdelar. Även ett fåtal ungar kan vara leucistiska.[2] Ungarna badar efter en till en och en halv månad efter födelsen för första gången i havet. Sin full utvecklade simförmåga har de cirka två månader senare i mars. En hona som når kolonin efter födosöket känner igen sin unge med hjälp av ungens lukt och läte.[3] Honor parar sig för första gången när de är cirka tre år gamla och hos hannar sker första parningen ungefär sju år efter födelsen. [1]

I områden där antarktisk pälssäl förekommer samtidig med kerguelisk pälssäl eller nyzeeländsk pälssäl uppstår ibland hybrider.[1]

Bestånd[redigera | redigera wikitext]

Vid slutet av 1700-talet fanns det många miljoner antarktiska pälssälar. Sen började den stora säljakten. Bara under sommaren 1800/1801 dödade man på Sydgeorgien 112 000 djur. När en ö var tömd fortsatte man på nästa ö. På Sydshetlandsöarna, som upptäcktes först 1819, tog det bara två år tills alla 400 000 pälssälar var slaktade. Ungefär 1830 betraktade man arten som utdöd, men på avsides belägna områden överlevde några individer. Vid början av 1900-talet fanns det en ny koloni på Sydgeorgien med några hundra individer. Efter skyddsåtgärder som förbjöd jakt ökade beståndet på ön till cirka 1,6 miljoner sälar.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] Hofmeyr, G.J.G. 2016 Arctocephalus gazella Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 2017-10-05.
  2. ^ [a b c d] Jefferson, Webber & Pitman (2015). ”Antarctic fur seal”. Marine Mammals of the World. Academic Press. sid. 368-372 
  3. ^ R. Edwards (2011). ”Antarctic fur seal”. ARKive. http://www.arkive.org/antarctic-fur-seal/arctocephalus-gazella/. Läst 6 oktober 2017.