Bandfordon

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Bandvagn
Banddriven grävmaskin

Ett bandfordon är ett fordon vars hjul är sammansatta med (transport)band,[1] kallade bland annat larvband, larvfötter, bandaggregat eller bandsats.

Bandfordon är effektiva i svår terräng, och används framför allt till militära ändamål, räddning och byggarbete. Bandschaktaren och bandlastaren är vanliga exempel på civila bandfordon och stridsvagn och bandvagn är exempel på militära bandfordon.

Benämningen larvfötter kommer sig endast av likheten i utseende mellan ett bandfordons band och till exempel en fjärilslarv, principen för hur framdrivningen går till är helt olika för bandfordon och larver.

Funktion[redigera | redigera wikitext]

Den goda framkomligheten beror på dels att bandet kan betraktas som en egen bit väg fordonet rullar ut under sig, man kör alltså alltid hjulen på "bra väg", detta tillsammans med att bandets area är mycket stor jämfört med hjul gör att marktrycket därför blir mycket lågt, även för tunga fordon och därmed är risken för att banden gräver ner sig på mjukt underlag mycket liten.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den tidigaste kända redogörelsen för fordon med larvfötter kommer från den brittiske uppfinnaren Richard Lovell Edgeworths redogörelse från 1770. Det första patentet togs 1826 av britten George Cayley, som kallade sin uppfinning "universal railways" (ungefär "universell spårväg"). Nästa patent kom 1837, av ryssen Dmitrij Sagrasjskij som kallade den "vagn på mobila spår". Ingen av dessa uppfinningar fick dock något nämnvärd genomslag.

Militärt började de inte användas förrän under Krimkriget och användes då enbart av transportvagnar dragna av hästar. Det var inte förrän under första världskriget som de började användas på stridsfordon som stridsvagnar.

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

Profil av ett larvband. I detta exempel finns visas två klassiska bandupphängningar.
Vänster: Länkarmar med torsionsstav.
Höger: Länkarmar med skruvfjädrar i utbytbar boggi.

Uppsättning[redigera | redigera wikitext]

Ett larvband består i grunden oftast av 5 huvuddelar: drivhjulet, tomgångshjulet, bärhjulen, upphängningen och bandet. (Vissa larvband saknar upphängning)

Drivhjul och tomgångshjul sitter i varsin ände av larvbandet. Bärhjulen sitter med längden emellan drivhjulet och tomgångshjulet mot marken. Bärhjulen är kopplade till vagnens upphängningen genom länkarmar och bär fordonets vikt. Bandet är trätt över alla hjulen och spänns genom att man flyttar tomgångshjulet i motsatt riktning från drivhjulet.

Band[redigera | redigera wikitext]

Banden brukar antingen bestå av gummi (så kallade gummiband) i en heldragen form som ej går att dela upp, eller av länkar, kallade bandplattor. Bandplattor brukar bestå av stål (då kallade stålband), men kan vara försedda med dynor gjorde av gummi, kallade gummiplattor, för mjukare och tystare gång. Stålband med gummiplattor kan även tillåta säker drift på stenväg och asfalt då gummiplattorna inte river upp eller förstör vägen lika lätt som ren stålkontakt.

Upphängning[redigera | redigera wikitext]

Det finns många olika upphängningar (fjädring) för bandfordon där vissa är mer vanliga än andra. På bandgående stridsvagnar till exempel är torsionsstavsupphängning vanligast i modern tid, men historiskt har man använt en hel del olika typer av bandupphängningar på stridsfordon.

Exempel på stridsvagnsupphängningar och exempelfordon

På lättare bandgående stridsfordon, till exempel svenska bandvagnar, används ofta bladfjädring. Civila fordon som till exempel snöskotrar använder vanligen skruvfjäder med bom.

Exempel på bandfordon[redigera | redigera wikitext]

Civil funktion
Militär funktion

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ bandfordon i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 16 juni 2017.