Empirism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Empirism är en filosofisk lära som tar sin utgångspunkt i tanken att endast det som bevisats erfarenhetsmässigt kan betraktas som tillförlitligt, och metoden att låta tillgängliga fakta bestämma utformningen av en teori.

Inom läran om vetenskaplig metod beskrivs ibland empirism som att låta erfarenhetsmässiga fakta bestämma utformningen av teorin kring ett område, och är väsentligt annorlunda än framför allt hypotetisk deduktion. Se artikeln empiri och artikeln grundad teori.

Kända empirister[redigera | redigera wikitext]

Bland personer som förknippas med empirism kan nämnas Thomas av Aquino, Aristoteles, Thomas Hobbes, Francis Bacon, John Locke, George Berkeley, David Hume och personerna i Wienkretsen.

Den brittiska empirismen[redigera | redigera wikitext]

Den brittiska empirismen förebådades av Francis Bacon men grundlades av John Locke som menade att all kunskap kom från sinneserfarenheter, utvecklades av George Berkeley som argumenterade för att endast sinnesimpressioner existerar, d,v.s idealism, och fullbordades av David Hume som fullt ut drog de logiska konsekvenserna av empirismens premisser. En av dessa konsekvenser utmynnar i Humes kritik av orsak-verkanrelationen som leder till en stark kritik av induktion (filosofi) som en del av den vetenskapliga metoden. I och med att det inte finns något direkt logiskt samband mellan orsak och verkan och genom att det inte finns någon sinneserfarenhet av sambandet mellan orsak och verkan finns det inte någon grund för att säga att orsak följer efter verkan annan än vanan. Att vi förväntar oss att solen går upp i morgon grundar vi egentligen inte på annat än att den gick upp igår och att vi är vana med att den går upp varje morgon. Som vi ser kan empirism ha både en epistemologisk och en ontologisk del. Epistemologisk så tillvida att vi kan veta och lära endast av det vi får genom sinnena, Ontologisk om man argumenterar att endast det som kommer via sinnena existerar. Ontologisk empirism innebär förnekande av materiens existens, vilket också var det som gjorde George Berkeley både känd och ökänd i den samtida filosofin.

Logisk positivism[redigera | redigera wikitext]

Logisk positivism är en filosofisk riktning som också kallas logisk empirism, främst representerade av den s.k. Wienkretsen, som kombinerade två grundläggande idéer: att endast observerbara fakta är vetbara (förutom a prioriska satser; som satser i matematiken och logiken) med en djup tro på att studiet av filosofins frågor skulle främjas av att man tog hjälp av de verktyg den nyligen utvecklade formella logiken erbjöd. Empirismen hade gått i arv från de brittiska empiristerna med filosofer som John Locke och David Hume via Auguste Comte till Ernst Mach, logiken ursprungligen från Gottlob Frege via Bertrand Russell och Ludwig Wittgenstein, särskilt hans Tractatus Logico-philosophicus. På så vis skulle filosofin nå den exakthet naturvetenskapen och matematiken nått.

Wittgensteins idé om filosofi som språkkritik, som han i allt väsentligt övertagit från Frege, blir i positivisternas tappning: "genom filosofin klargörs satser, genom vetenskaperna verifieras de". I det senare fallet handlar det om utsagornas sanningshalt, i det förra om vad utsagorna egentligen betyder" (Moritz Schlick i första numret av Wienkretsens tidskrift Erkenntnis). Man såg akademin som uppdelad i två delar: i de som sysslade med de syntetiska satserna: empiristerna (naturvetare, samhällsvetare, historiker, m fl), och a priorikerna (filosoferna, logikerna och matematikerna). De senares uppgift var inte att utreda hur världen såg ut, för det kunde man, enligt de logiska positivisterna, inte göra med den a prioriska metoden, utan att utreda hur vårt språk såg ut.

Arvet från wienkretsens logiska positivism har särskilt förvaltats av Carl Gustav Hempel och W. V. O. Quine

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Av grekiska εμπειρισμός, "erfarenhet".

Se även[redigera | redigera wikitext]