Bouvetön

Karta över Bouvetön
Bouvetön på kartan över Södra Atlanten
Bouvetön
Bouvetön på kartan över Södra Atlanten.

Bouvetön (franska Île Bouvet, norska Bouvetøya; tidigare Liverpool Island eller Lindsay Island) är en ö 1 700 km utanför Antarktis nordöstra kust utanför Drottning Mauds land.

Ön är ett så kallat norskt biland sedan 27 februari 1930 men har tillhört Norge sedan 1 december 1927 då den norska Norvegia-expeditionen under kapten Harald Horntvedt annekterade ön. Ön är helt obebodd, och det är sällsynt med besök ens på sommaren.

Geografi

Ön är en obebodd vulkanö i södra Atlanten och har en area av 49 km² och den högsta höjden Olavtoppen ligger på 780 meter över havet. Största längd i öst-västlig riktning är 9 km. Ön täcks till 93 % av glaciärer som blockerar syd- och östkusterna. Ön har inga hamnar, utan enbart ankarplatser utanför ön. Större delen av året är ön snö- och istäckt, förutom under en kort period under sensommaren. Klimatet är ett blåsigt polarhavsklimat med ett medel på +2°C i februari och -3°C i juli. Lavahyllan på öns västkust, som uppstod mellan 1955 och 1958, är en vanlig boplats för fåglar. Havet har skapat branta kuster som gör det svårt att gå iland. Man brukar använda helikopter från ett fartyg för att ta sig iland.

Bouvetön är den ö som ligger längst från bebott land, 2 400 kilometer sydväst om Godahoppsudden. Andra avlägsna öar är Påskön, Tristan da Cunha och Pitcairnöarna.

Juridik och förvaltning

Sydöstkusten fotograferad av Valdiviaexpeditionen 26 november 1898. Färglagt svartvitt fotografi.

Ön anses inte vara en del av Norge, men hör till Norge som en slags koloni (norska: biland).[1] Ön är under norsk överhöghet men inte en del av Norge vilket betyder att ön kan säljas eller avyttras utan att det strider mot grundlagen. Tillsammans med Peter I:s ö och Dronning Maud Land (Norges anspråk på Antarktis) kallas områdena Norska Antarktis.

Ön är helt obebodd. Därför finns det ingen kommunal förvaltning över ön, inga val, inget självstyre (trots att ön inte är en del av Norge) och så vidare. Bouvetön förvaltas direkt från Norge av Norsk Polarinstitutt. Det finns inte heller postgång eller teleförbindelse, eller koder för detta. Det finns faktiskt en internetdomän tilldelad, ".bv" som inte används.

Bebyggelse

Satellitbild över Bouveteön

Ön är helt obebodd, men det finns en automatisk väderstation på ön. Det har funnits en byggnad på 36 m² som använts som skydd vid besök, men satellitbilder visade 2007 att den försvunnit. Undersökningar vid ett senare besök visar att ett jordskred tagit den. Man planerar en ersättning.

Djur och växter

Bland häckande djur finns havsfåglar (sydlig stormfågel, brokpetrell, stormsvalor, antarktisk labb), pingviner (hakremspingvin och macaronipingvin) och sälar (sjöelefanter och antarktisk pälssäl). Ön är viktig för fortplantningen i området då det inte finns annat land på långt avstånd. Det finns lavar och mossor.

Historia

Bouvetön upptäcktes den 1 januari 1739 av en expedition under ledning av den franske sjöofficeren Jean-Baptiste Charles Bouvet de Lozier som dock aldrig själv lyckades landstiga. Bristfälliga koordinater gjorde att ön inte hittades igen förrän 1808 av de brittiska valfångarna James Lindsay och Thomas Hopper.

Första landstigningen gjordes 1822 av den amerikanske kaptenen Benjamin Morrell som då namngav den Bouvet för att hedra upptäckaren. Ön återfanns och beskrevs 1898 av den tyska Valdiviaexpeditionen.[2]

Genom Norvegiaexpeditionen togs ön i besittning för Norges räkning i december 1927. Ett norskt valfångstbolag upprättade en fångststation på Bouvetön, och 1929 blev ön bas för flygspaning vid jakt på valar.[3]

I februari 2012 bestegs den högsta punkten, Olavtoppen, för första gången.[4]

Bouvetön i fiktion

Filmen Alien vs. Predator och boken A Grue of Ice ("Albatrossfoten") av Geoffrey Jenkins utspelar sig på Bouvetön. Filminspelningen gjordes inte där utan i en studio.

Referenser

  1. ^ Biland
  2. ^ Nordisk familjebok
  3. ^ Carlquist, Gunnar, red (1939 (nyutgåva av 1930 års utgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 4. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 875 
  4. ^ ”Making history summiting of the most remote land on earth”. EXPEDITION POUR LE FUTUR. 4 mars 2012. http://notrefutur.org/making-history-summiting-of-the-most-remote-land-on-earth/. 

Externa länkar