Brabant

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
för Hessens fursteätt se Huset Brabant
Ej att förväxla med Brabrand.
Hertigdömet Brabants vapen

Brabant, före detta hertigdöme i nuvarande Nederländerna och Belgien. I dag är det uppdelat i den nederländska provinsen Noord-Brabant och de tre belgiska provinserna Antwerpen, Brabant Wallon och Vlaams-Brabant samt Brysselregionen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Brabant, som på romarnas tid var bebott av en germansk-keltisk befolkning och tillhörde Gallia belgica, erövrades på 400-talet av frankerna, kom vid det merovingiska rikets delning till Austrasien och vid det karolingiska rikets till Lotharingien. När detta i sin tur föll sönder, utgjorde Brabant en del av hertigdömet Nedre Lothringen och tillföll jämte detta Tyska riket. Det blev snart skilt från Lothringen och under Henrik I (1190-1235) hertigdöme. Bland dennes efterträdare märks Johan I, som 1288 vann den i dikt omskrivna segern vid Woeringen.

Karta över hertigdömet Brabant, 1477.

År 1403 tillföll det hertig Anton av Burgund, son till Filip den djärve, 1430 hertig Filip III av Burgund och 1477 habsburgska ätten genom Maximilians av Österrike giftermål med Maria av Burgund, dotter till Karl den djärve. Under nederländska frihetskriget erövrades Brabant av "de sju provinserna", som i freden 1648 behöll norra delen under namnet "Generalitetslanden"; södra delen var däremot spansk besittning till 1714, då den jämte det övriga Belgien tillföll Österrike. Josef II framkallade där genom sina brådstörtade reformer en allvarsam resning, som först hans efterträdare Leopold II genom eftergifter lyckades kväva.

1794 erövrades Brabant av Frankrike och avträddes till detta land formligen genom freden i Campo-Formio 1797. 1815 ingick det i kungariket Nederländerna, men Belgiska revolutionen 1830 delade det åter, så att norra delen tillföll Holland, södra delen Belgien.

Brabants konstitution[redigera | redigera wikitext]

Brabant ägde en konstitution kallad Joyeuse entrée eller Blijde inkomst, som tillförsäkrade dess invånare såväl rättsligt skydd som vissa politiska rättigheter: sålunda fick ingen medborgare åtalas annat än vid landets vanliga domstolar, inga nya lagar stiftas utan samtycke av landets tre ständer, prästerskapet, adeln och de viktigaste städernas representanter, och inga utlänningar beklädas med ämbeten. Det var kränkningen av dessa rättigheter som framkallade Brabants anslutning till upproret mot Filip II och Josef II.

Källor[redigera | redigera wikitext]