Cotards syndrom

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Cotards syndrom
SynonymerVandrande-lik syndrom
Jules Cotard.jpg
Neurologen Jules Cotard (1840–89) beskrev först "den förnekande villfarelsen" som en mentalsjukdom.
Medicinsk specialitetPsykiatri

Cotards syndrom är en ovanlig psykisk störning där den som är drabbad av sjukdomen tror sig vara död, inte finnas, hålla på att förruttna eller sakna inre organ.[1] Förnekelse av sin egen existens är ett symptom i 45% av fallen av Cotards syndrom, trots detta så uppvisar 55% av fallen olika sorters vanföreställningar kring sin egen odödlighet.[2]

Sjukdomen är uppkallad efter den franska neurologen Jules Cotard som beskrev åkomman som Le délire des négations ("den förnekande villfarelsen") under en föreläsning i Paris 1880. Sjukdomen har olika svårighetsgrader. Måttligare fall kännetecknas av förtvivlan och självförakt, medan allvarligare fall istället kännetäcknas av lidelsefulla vanföreställningar och psykotisk depression.[3]

I ett särskilt fall, Mademoiselle X, beskrivs en kvinna som trodde sig sakna delar av sin kropp och sitt behov av föda. Hon påstod sig vara straffad till evig fördömelse och kunde därför inte få en naturlig död. Mademoiselle X dog senare av svält som en direkt effekt av sjukdomen.

Cotards syndrom finns varken med i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5)[4] eller i International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems (ICD-10).[5]

Symptom[redigera | redigera wikitext]

Det viktigaste symptomet är förnekande vanföreställningar. Det är vanligt att patienter förnekar sin egen existens eller existensen av en eller flera av sina kroppsdelar. Cotards syndrom uppvisar tre olika stadier: (i) Groende stadiet—psykotisk depression och hypokondri infinner sig; (ii) Blommande stadiet—syndromet är fullt utvecklat med förnekande vanföreställningar och en förvrängd verklighetsuppfattning; och (iii) Kroniska stadiet—fortsatt allvarliga vanföreställningar tillsammans med kroniskt hämmad affekt och motorik.[6]

Personer drabbade av Cotards syndrom blir ofta isolerade, ett resultat av deras vårdslösa självhygien och fysiska hälsa. Den förnekande vanföreställningen gör att patienten inte kan förstå sig på den omgivande verkligheten, och därmed får en förvrängd bild av omgivningen. Hallucinationer är inte ett krav för en diagnos, men är ett vanligt inslag i psykotiska patienter, där de lidelsefulla vanföreställningarna är jämförelsebara med vanföreställningar som återfinns bland schizofrena patienter.[7]

Patofysiologi[redigera | redigera wikitext]

Felaktig signalering mellan nervceller i det fusiforma ansiktsområdet, kan vara en orsakande faktor till Cotards syndrom.
Yttre skador på parietalloben i hjärnbarken, kan orsaka Cotards syndrom.

De underliggande neurofysiologiska och psykopatologiska orsakerna till Cotards syndrom är fortfarande okända. Vanföreställningarna i Cotards syndrom tros vara neurologiskt relaterade till de som förekommer i Capgras syndrom (personer är ersatta av kopior/bedragare); och tros bero på störda nervcellsimpulser mellan det fusiforma ansiktsområdet i hjärnan (som känner igen ansikten) och amygdala (som sammankopplar känslor med igenkända ansikten).[8] Denna brytning av nervsignaler kan då orsaka en känsla i patienten, där ansiktet de observerar inte är ansiktet av personen det tillhör; därför brister igenkänningen av ansiktet som normalt är välbekant. Detta resulterar i ett derealisations tillstånd, alltså att patienten känner sig bortkopplad från sin omgivning. Om ansiktet som patienten observerar är av en bekant, så upplever då patienten att personen har blivit ersatt av en kopia eller bedragare (Capgras syndrom). Om denna vanföreställning sammankopplas med patienten själv, så betyder det att patienten inte kan associera sitt eget ansikte/kropp med sin egen självmedvetenhet—detta yttrar sig i att patienten tror att denne inte existerar (Cotards syndrom).

Cotards syndrom är vanligare i personer som lider av psykoser (exempelvis vid schizofreni[9]), neurologiska sjukdomar, psykiska störningar, klinisk depression, derealisation, hjärntumör,[10][11] och i patienter med migrän.[8] Den medicinska litteraturen påvisar att fall av Cotards syndrom är associerat med yttre skador i parietalloben. Därför uppvisar patienter större förekomst av atrofi av hjärnvävnaden—särskilt i mediala frontalloben—jämfört mot kontrollgrupper.[12]

Cotards syndrom har även resulterat som en skadlig biverkning till ett läkemedel (aciklovir) och till dennes prodrog (valaciklovir). Symptomen av Cotards syndrom var då associerat med en hög serumkoncentration av 9-karboxymetoxymetylguanin (CMMG), en metabolit av aciklovir. Patienter med nedsatt njurfunktion, löper högre risk för att utveckla denna typ av symptom, trots dosreduktioner av aciklovir. Hemodialys kan i dessa fall resolvera vanföreställningarna inom någon timme.[13]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Artikeln Cotard's syndrome: A Review (2010) påvisar framgångsrika farmakologiska behandlingar (både med ett eller flera läkemedel) med antidepressiva, neuroleptika, och stämningsstabiliserande läkemedel; i den deprimerade patienten så är ECT mer effektivt än farmakologisk behandling.[14] Cotards syndrom som uppstått som en biverkan till valacyklovir beror på förhöjda serumkoncentrationer av en av dess metaboliter, 9-karboxymetoxymetylguanin (CMMG). Lyckad behandling kan uppnås genom att avbryta behandlingen med valacyklovir. Hemodialys snabbar på klarering av CMMG och löser symtomen.

Fallstudier[redigera | redigera wikitext]

  • En patient, betecknad WI, blev diagnostiserad med Cotards syndrom som en komplikation av traumatisk hjärnskada. Skador på hjärnbarken, frontalloben, och ventrikelsystemet påvisades efter undersökningar med magnetisk resonanstomografi (MRI) och datortomografi (CT). I Januari 1990 så blev WI utsläppt till öppenvården. WI:s familj hade anordnat att WI skulle resa utomlands, men WI fortsatte att uppleva kraftiga och ihållande visuella störningar, vilket gjorde att WI remitterades för en synundersökning. Formell undersökning ledde till upptäckten av ytterligare skador. Månader efter traumat, så fortsatte WI att ha svårigheter att känna igen bekanta ansikten, platser och objekt. Han var också övertygad om att han var död och hade känslor av derealisation. Senare under 1990, efter han blev utsläppt från sjukhuset, så var WI övertygad om att han hade hamnat i helvetet efter han hade dött av AIDS eller blodförgiftning. När WI tillsist eftersökte neurologiska undersökningar i Maj 1990, så var han inte längre helt övertygad om att han var död, dock så var det en ständig misstanke. Tester visade att WI kunde känna igen döda och levande personer, i alla utom sig själv. När WI fick behandling för depression, så försvann hans vanföreställningar inom en månad.[15]
  • Tidningen Daily Mirror rapporterade i november 2016 om Warren McKinlay från Braintree, Essex, som utvecklade Cotards syndrom efter en allvarlig motorcykelolycka.[16]
  • Artikeln Recurrent Postictal Depression with Cotard Delusion (2005) beskriver ett fall med en 14-årig pojke med epilepsi som upplever Cotards syndrom efter konvulsioner. Hans sjukdomshistoria var av en kille som ofta tänkte på döden, nedstämdhet, minskad fysisk aktivitet under lekstunder, social isolering, och störda biologiska funktioner. Ungefär två gånger om året fick pojken återkommande epileptiska episoder som varade mellan tre veckor och tre månader. Under varje episod så påstod han att alla och allt var dött (exempelvis träd), han beskrev sig själv som en död kropp, och var alarmerad över att världen skulle förgöras inom timmar. Under episoden så upplevde pojken ingen njutning till behagliga stimuli och hade inget intresse av att socialisera.[17]
  • Artikeln Betwixt Life and Death: Case Studies of the Cotard Delusion (1996) beskriver ett fall av Cotards syndrom i en skotte med hjärnskador från en motorcykelolycka:
    [The patient's] symptoms occurred in the context of more general feelings of unreality and [of] being dead. In January 1990, after his discharge from hospital in Edinburgh, his mother took him to South Africa. He was convinced that he had been taken to Hell (which was confirmed by the heat), and that he had died of septicaemia (which had been a risk early in his recovery), or perhaps from AIDS (he had read a story in The Scotsman about someone with AIDS who died from septicaemia), or from an overdose of a yellow fever injection. He thought he had "borrowed [his] mother's spirit to show [him] around hell", and that she was asleep in Scotland.[18]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Berrios G.E.; Luque R. (1995). ”Cotard's delusion or syndrome?.”. Comprehensive Psychiatry 36: sid. 218–223. doi:10.1016/0010-440x(95)90085-a. 
  2. ^ Berrios G.E.; Luque R. (1995). ”Cotard Syndrome: Clinical Analysis of 100 Cases”. Acta Psychiatrica Scandinavica 91: sid. 185–188. doi:10.1111/j.1600-0447.1995.tb09764.x. PMID 7625193. 
  3. ^ Berrios G.E.; Luque R. (1999). ”Cotard's 'On Hypochondriacal Delusions in a Severe form of Anxious Melancholia”. History of Psychiatry 10: sid. 269–278. doi:10.1177/0957154x9901003806. 
  4. ^ Debruyne H. (Jun 2009). ”Cotard's syndrome: a review”. Curr Psychiatry Rep. 11 (3): sid. 197–202. doi:10.1007/s11920-009-0031-z. PMID 19470281. 
  5. ^ Debruyne Hans (2011). ”Cotard's Syndrome”. Mind & Brain 2. https://www.researchgate.net/publication/234082044_Cotard's_syndrome. 
  6. ^ Yarnada, K.; Katsuragi, S.; Fujii, I. (13 November 2007). ”A Case Study of Cotard's syndrome: Stages and Diagnosis”. Acta Psychiatrica Scandinavica 100 (5): sid. 396–398. doi:10.1111/j.1600-0447.1999.tb10884.x. 
  7. ^ Young, A.W., Robertson, I.H., Hellawell, D.J., de, P.K.W., & Pentland, B. (January 01, 1992). Cotard delusion after Brain Injury. Psychological Medicine, 22, 3, 799–804.
  8. ^ [a b] Pearn, J.; Gardner-Thorpe, C (May 14, 2002). ”Jules Cotard (1840–1889) His Life and the Unique Syndrome that bears his Name”. Neurology 58 (9): sid. 1400–3. doi:10.1212/wnl.58.9.1400. PMID 12011289. 
  9. ^ Morgado, Pedro; Ribeiro, Ricardo; Cerqueira, João J. (2015). ”Cotard Syndrome without Depressive Symptoms in a Schizophrenic Patient” (på en). Case Reports in Psychiatry 2015: sid. 1–3. doi:10.1155/2015/643191. ISSN 2090-682X. http://www.hindawi.com/journals/crips/2015/643191/. 
  10. ^ Gonçalves, Luís Moreira; Tosoni, Alberto; Gonçalves, Luís Moreira; Tosoni, Alberto (April 2016). ”Sudden onset of Cotard’s syndrome as a clinical sign of brain tumor”. Archives of Clinical Psychiatry (São Paulo) 43 (2): sid. 35–36. doi:10.1590/0101-60830000000080. ISSN 0101-6083. http://www.scielo.br/scielo.php?script=sci_abstract&pid=S0101-60832016000200035&lng=en&nrm=iso&tlng=en. 
  11. ^ Bhatia, M. S. (August 1993). ”Cotard's Syndrome in parietal lobe tumor”. Indian Pediatrics 30 (8): sid. 1019–1021. ISSN 0019-6061. PMID 8125572. 
  12. ^ Joseph, AB; O'Leary, DH (Oct 1986). ”Brain Atrophy and Interhemispheric fissure Enlargement in Cotard's syndrome.”. The Journal of Clinical Psychiatry 47 (10): sid. 518–20. PMID 3759917. 
  13. ^ Anders Helldén; Ingegerd Odar-Cederlöf; Kajsa Larsson; Ingela Fehrman-Ekholm; Thomas Lindén (December 2007). ”Death Delusion” (Journal Article). BMJ 335 (7633): sid. 1305–1305. doi:10.1136/bmj.39408.393137.BE. PMID 18156240. PMC: 2151143. http://www.bmj.com/cgi/content/full/335/7633/1305. 
  14. ^ Debruyne H.; Portzky M.; Van den Eynde F.; Audenaert K. (June 2010). ”Cotard's syndrome: A Review”. Current Psychiatric Reports 11 (3): sid. 197–202. doi:10.1007/s11920-009-0031-z. PMID 19470281. 
  15. ^ Halligan, P. W., & Marshall, J. C. (2013). Method in madness: Case studies in cognitive neuropsychiatry. Psychology Press.
  16. ^ Soldier was 'walking corpse' after rare medical condition convinced him he was dead Daily Mirror by Martin Fricker and Sarah Arnold 30 November 2016
  17. ^ Mendhekar, D. N., & Gupta, N. (January 01, 2005). "Recurrent Postictal Depression with Cotard delusion." Indian Journal of Pediatrics, 72, 6, 529–31.
  18. ^ Young, A.W.; Leafhead, K.M. (1996). ”Betwixt Life and Death: Case Studies of the Cotard Delusion”. i Halligan, P.W.. Method in Madness: Case studies in Cognitive Neuropsychiatry. Hove: Psychology Press. Sid. 155. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]