Dansk litteratur

Dansk litteratur är litteratur författad på danska, vanligen i Danmark. Några danska författare är Saxo Grammaticus, Ludvig Holberg, H. C. Andersen och Karen Blixen.

Forntid och medeltid

Liksom övrig nordisk litteratur är det runstenar som är de äldsta kvarvarande dokumenten. Den medeltida danskspråkiga litteraturen är knapphändig eftersom mycket skrevs på latin, men efter reformationen blev danska ett utvecklat skriftspråk.

Historikern Saxo Grammaticus är en av de främsta danska medeltidsförfattarna. Vid sidan om honom märks även historikern Sven Aggesen. Bland den världsliga litteraturen märks särskilt Anders Sunesens dikter, av vilka endast en del finns bevarade, främst märks hans stora latinska dikt Hexaëmeron. Från 1200-talet härstammar krönikorna om Øm Kosters Grundlæggelse och Jens Grands Fangeskab. Bland poesi märks särskilt en biografisk dikt om Jens Grand och Klagesang over det danske Riges Tilstand från 1329. Bland fackvetenskapliga skrifter märks även en grammatisk avhandling av Martinus de Dacia och Petrus de Dacias matematiska skrifter och ett astronomiskt arbete av Nicolaus de Dacia.

Till de äldsta skrifterna på danska hör Kung Valdemars jordebok, delvis författad på latin och delvis på danska. Även i de så kallade Lægebøgerne är rubriker och tekniska namn på latin medan själva texten är på danska. En av de mera kända av dessa är Henrik Harpestrengs. Till den mera betydande betyande danskspråkiga litteraturen under medeltiden hör dock de gamla danska provinslagarna. Den själländska lagen finns i två redaktioner, en längre kallad "Eriks Lov" och en kortare kallad "Valdemars Lov". Vidare märks den jutska och den skånska provinslagen, samt en skånsk kyrkorätt. En själländsk kyrkorätt finns även bevarad, men den är nästan rakt av en kopia på den skånska.

Under senare delen av medeltiden utvecklas den danskspråkiga litteraturen och blir betydligt rikare. Genom lån särskilt från lågtyskan och anpassning till latinskt skrivsätt skapas ett nytt språk med rikare uttrycksmöjligheter. I rad danska krönikor banar vägen för den nationella historieskrivningen. En hel encyklopedi var "Lucidarius", som gav svar på teologiska frågor och även om världsalltets inrättning och jordens folkslag. Hit hörde även en vägvisare genom det Heliga landet, avsedd för pilgrimer. "Mandevilles Rejse" innehåller en rad delvis uppdiktade skildringar och sagor från Östern, som närmast kan ses som förströelselitteratur. Den praktiska levnadsvisdomen är representerad genom en samling ordspråk, som tillskrivs en i övrigt okänd Peder Laale. Vissa av ordspråken är av danskt, andra av latinskt ursprung. Prosa med förströelsesyfte finns bevarad först från kung Hans tid. Hit räknas bearbetningar av de två folkböckerna Jesu BArndoms Bog och Den taalmodige Griseldis (endast en del bevarad). Ett annat exempel är en översättning från norskan av Karl Magnus Krønike. Det finns däremot ganska lite poesi på danska från senmedeltiden. Från tiden före reformationen finns dock exempel på religiös poesi, såsom helgonrim, Mariadikter (bland annat av en namngiven författare Peder Ræff Litle och lärodikter såsom översättningen av Sjælens Kæremaal med Kroppen samt Odenseprästen Michaels tre rimverk från kung Hans tid. Dessutom finns flera riddardikter i översättningar från svenska och tyska på dansk knittelvers såsom Ivan Løveridder, Hertug Frederik af Normandie, Flores og Blanseflor med flera. I stil med dessa går Den dansk Rimkrønike, en moraliserande kungahistoria, i synnerhet med en jutsk krönika som källa. Säreget för den här krönikan är att varje kung själv berättar sin levnadshistoria och att berättelsen ofta avbryts av allmänna betraktelser och sentenser. Devis av didaktisk art är även de danska "Dyrerim". Folkvisediktningen avtar under 1500-talet och ersätts av så kallade "Folkelige Vier". Övergången äger rum efter hand, diktarens personlighet framträder alltmer, omkvädet bortfaller eller ersätts av meningslösa ord. Behandlingssättet blir mera lyriskt eller beskrivande, stilen poängterande versifikationen iögonfallande, direkt moraliserande och allegoriserande och sentimentaliteten blir också mer påfallande.

1500-talet

I början av nya tiden omdanar humanismen, reformationen och konstens renässans i Europa. I Danmark kan den anses ha fått sitt intåg med Christian Pedersens utgivningsarbeten i Paris 1510-1515. Samtida med honom var Henrik Smith, som bland annat utgav Cingularius latinska synonymik. Petrus Parvus som skriv förordet i hans arbete och även lät ge ut ett antal utgåvor och översättningar av olika arbeten. En annan av tidens författare var Oluf Chrysostomus, som i den akademiska dikten Lamentatio ecclesiæ 1529 förehöll prästerskapet deras förfall. Bland humanister från andra halvan av 1500-talet märks Jens Andersen Sinding, som 1545 höll ett universitetstal om nödvändigheten av filosofiska studier för de teologie studerande, Jens Pedersen Grundet, författare av religiösa Similitudines ("Liknelser") och särskilt Erasmus Lætus, känd för sina stora historiska dikter på latin. Mycket längre än till en förbättring av den klassiska undervisningen och av de lärdas latinska stil kom humanismen dock inte i Danmark, där den tidigt undanträngdes av den kyrkliga reformationsrörelsen. 1500-talets danska litteratur fylldes till största delen av kampen mellan telogiska strider. På katolsk sida kämnade den humanistiskt bilade, från början liberale och i och för sig moderat reformvänlige Povl Helgesen, som bidrog till en modernisering av det danska skriftspråket. Han var en lidelsefull och vältalig polemiker men överflyglades som dansk författare av prosaförfattaren Christian Pedersen, en mycket produktiv bearbetare av folkliga skrifter, bland annat Luthers. Den främste protestantiske polemikern var Hans Tausen. Den som mest bidrog till protestantismens spridande i danmark var Peder Palladius, främst med sin Visitatsbog. 1524 översattes Nya Testamentet till danska med förord av Hans Mikkelsen. Arbetet med bibelöversättningen fortsattes av Christian Pedersen, Hans Tausen med flera och resulterade 1550 i Christian III:s Bibel. Även poesin var under 1500-talet främst religiös. Till en början användes främst medeltida diktformer, såsom i bearbetningarna Dialogus om den syge Messe, Peder Smed og Adser Bonde och Dødedansen. En mera världslig moral redovisades i Herman Weygers danska tolkning av Rævebogen. Även den dramatiska litteraturen gick i medeltida stil. Från 1500-talet finns flera bevarade skolkomiedier i formav mirakelberättelser, moraliteter och farser. De flesta är stilistiskt svaga. 1500-talet var även rikt inom psalmdiktningens område, från 1528 utgavs en mängd psalmböcker. De första var främst översättningar från tyskan eller bearbetningar av äldre katolska psalmer. Senare kom dock även originalpsalmer, den främste bland de gammalprotestantiska pessimistiska psalmdiktarna var Hans Christensen Sthen. Även om renässansrörelsen knappast påverkade dansk poesi blev den inflytelserik inom den danska prosalitteraturen. En självständig och stark tänkare var teologen Niels Hemmingsen. Särskilt hans kommentarer till nytestamentliga skrifter och hans stora dogmatik kom att studeras inom hela den lutherska och reformerta världen. Efter teologin var astronomin den vetenskap där danskarna utmärkte sig mest, Tycho Brahe var här det stora namnet. Karakteristisk för tidens andliga frigjordhet var Jakob Madsen Aarhus' skrift om språkljuden, ett pionjärarbete inom området. Nationellt inriktad blir främst historiskrivningen. Under 1500-talet blev det en ära för alla större furstar att kunna uppvisa en grundligt utforskad och ärorik forntid för sina stater. Två polemiskt färgade arbeten under århundradet var Povl Helgesens Skibykrønike och den anonyma Seditionum Daniæ liber. Den förste kunglige historiografen Hans Svaning kämpade i stridsskrifter för kronans och rikets ära. Mest känd blev dock Anders Sørensen Vedel, av vars stora Danmarkshistoria endast inledningen och några brottstycken blev skrivna, och Arild Huitfeldt, vars stora Danmarks Riges Historie visserligen inte kan tävla med Vedels i fråga om stil och språk, men har förtjänster genom sitt grundliga utnyttjande av kända källor. Tre översättningar utmärker sig genom sitt goda språk, Hans Mogensens av Philippe de Commines' memoarer, Peder Claussøn Friis' av Snorre och framför allt Anders Sørensen Vedels av Saxo Grammaticus. Vedel gjorde även betydande arbete för den danska litteraturen som utgivare av folkvisor, som författare av rimkrönikor och författare av tal.

1600-talet

Tidens andliga liv kännetecknas av storslagna enhetssträvanden. Inom politiken av enväldesmonarkin inom skönlitteraturen klassicismen och inom kryka och vetenskap de stora systemens tidsålder. Danmark följer långsamt med men står i synnerhet i fråga om facklitteraturen och den latinska litteraturen på höjd med utvecklingen. Inom politiken företräder Kongeloven det nya idealet. Inom kyrkan fullföljer Hans Poulsen Resen utformningen av den danska lutherska läran och utrotar under Kristian IV:s dagar kryptokalvinismen hos Niels Hemmingsens anhängare. Jesper Rasmussen Brochmand författade sitt väldiga dogmatiska system. Universitetet i Köpenhamn upplevde en blomstringstid. Nordisk fornkunskap fick en framstående representant i Ole Worm, fysiken i Ole Rømer, samtidigt som Caspar Bartholin den äldre följd av sonen Thomas Bartholin och sonsonen Caspar Bartholin den yngre tilldrog sig Eurpas uppmärksamhet genom sina medicinska forskningar. Den polyhistoriska och systematiska lärdomen kom ofta att kombineras med den filologiska humanismen och den teologiska ortodoxin. Ett exempel på det är Oluf Borch, som var verksam inom såväl klassisk filologi, medicin, kemi och botanik. Avvikande från tidens mönster var dock Nicolaus Steno.

Utanför den akademiska världen stod det dock sämre till för den danska litteraturen under 1600-talet. Inom poesin inleds århundradet med Claus Christoffersen Lyschander, vars stil fortfarande är delvis medeltida. Redan under Kristian IV:s regering börjar dock de språk- och stilreformerande strävandena Danmark, och Anders Christensen Arrebo grundlade den nya poesin och fastslog reglerna för dansk versform. Från Fredrik III:s tid frodades senrenässansstilen i till exempel Søren Terkelsens bearbetning av tysk herdelyrik. Satiren i gammal stil representeras av Søren Tvilling och Hans Skaaning, i ny stil av en anonym översättning av Peter Lauremberg. Romanen i gammal stil representeras av folkbckerna, i herdestil av Terkelsens översättning av L'Astrée. Inom dramat fortsattes skolkomedin, endast en represntant för renässansdramat i form av beabetningen Detlykkelige Valg har bevarats. Ett enda exempel på en molièresk komedi har även bevarats i form av Mogens Skeels Grevens og Friherrens Komedie. Mycket lite självständig poesi skapas i Danmark under århundradet.

För danskans vidkommande är dock de många grammatiska, etymologiska och metriska avhandlingar och ordböcker som ges ut under århundradet. Särskilt märks författare som Erik Pontoppidan den äldre, Peder Jensen Roskilde, Peder Syv, Matthias Moth med flera.

1700-talet

1700-talet innebar genombrottet för danska som det litterära språket i Danmark. Efter en period under Stora nordiska kriget då bokutgivningen var begränsad inleds 1700-talet med den klassiska litteraturens guldålder 1700–1740, Ludvig Holbergs och Hans Adolph Brorsons period.

Ludvig Holberg ses som den danska litteraturens fader. Han var en mångsidig författare som skrev filosofiska essäer, fabler och en roman på latin om Niels Klim men är för eftervärlden mest känd för sina komedier, bland andra Jeppe på berget (1725). Holberg fortsatte traditionen från Molière men är också en representant för upplysningen och har haft ett stort inflytande i hela Norden.

Thøger Reenberg skrev poetik efter förebild från Nicolas Boileau, medan Vilhelm Helt, Christian Falster, Holberg och Frederik Horn skrev satirer. Samtidigt med den sena nordiska blomstringen av den "objektiva" poesin som klassicismen föredrog, kom ett lyriskt genombrott med Hans Adolph Brorsons känslosamma psalmdiktning och Ambrosius Stubs intima "Arier". En sista utlöpare av barocken var Christian Frederik Wadskiærs halvt parodiska dikter. Som historieskrivare har han likheter med Voltaire. Wadskiær saknade dock intresse för källkritik, till skillnad från samtidens främste danske forskare, Hans Gram.

Nästa period 1740–1770 domineras av Jens Schielderup Sneedorff och Christian Braunmann Tullin. Holbergs omläggning av den danska litteraturen fick under denna period sitt genombrott, och följdes av en rad lärjungar, som bidrog till att förändra den danska litteraturen även om de inte nådde upp till hans nivå i originalitet. Till de första generationens filosofer hörde Frederik Christian Eilschov, Jens Kraft och Jørgen Riis, nästa generation med Jens Schielderup Sneedorff och Andreas Schytte och andra bidrog till en guldålder för dansk prosalitteratur.

Under Caspar Wessel och Johannes Ewalds period 1770–1780 fick i det Norske Selskab efterklassicismen sina sista representanter i form av Johannes Ewald, Claus och Peter Harboe Frimann, Claus Fasting med flera. De utgjorde en konservativ, nästan reaktionär skola. Där Tullin var korrekt, ville dessa diktare vara eleganta. De odlade visserligen nyare stilarter som den naturbeskrivande dikten, romansen och odet, men utan känslosamma drag och briljerade i stället med parodier, satirer och epigram. I motsats till dessa var Johannes Ewald nyskapare. Medan Norske Selskab främst influerades av de franska klassikerna, var Ewald påverkad av nyare fransk, engelsk och tysk litteratur som Jean-Jacques Rousseau, Daniel Defoe, Laurence Sterne, Henry Fielding, Gottlieb Wilhelm Rabener och Friedrich Gottlieb Klopstock. Hos honom kämpade optimismen och den pietistiska religiositetetn en hård strid. Till Ewalds strävanden anslöt sig Danske Litterturselskab, men bland dess medlemmar märks främst mindre poeter som Werner Abrahamson, Edvard Storm och Hans Christian Sneedorff med flera.

Knud Lyne Rahbek och Christian Bastholms period 1780–1800 var rationalismens, sentimentalitetens och den politiska litteraturens gyllene period. Tiden upptogs av politiska tvister kring tryckfrihet och författning samt religiösa frågor som den liturgiska striden och psalmboksfrågan. Med intresse följdes Peter Andreas Heibergs och Malthe Conrad Bruuns kamp för de liberala idéerna, samt Nicolai Edinger Balles och Otto Horrebows debatt om Jesus och förnuftet. De stilarter som var mest populära var odet, visan, epigrammet, den poetiska episteln, den komiska berättelsen och den nordiska berättelsen. Andliga tal och världsliga äreminnen, tidskrifter och flygblad var vanliga. Bland prosaförfattarna fanns stora namn som filosofen Johannes Boye, teologen Christian Bastholm, kritikern Knud Lyne Rahbek och historikern Laurids Engelstoft. Poesins ende framstående namn var Jens Baggesen, som genom sitt framhävande av temperamentet och fantasin bildar en övergång till 1800-talet. De mest populära diktverken var dryckesvisorna, med exempel av Knud Lyne Rahbek, Jens Zetlitz med flera. Inte heller bland dramatiken skapades något verkligt framstående, Thomas Thaarups festspel innehåller social panegyrik och Peter Andreas Heibergs satiriska pjäser politisk kritik. Bland komediförfattare fanns främst Oluf Christian Olufsen, Johan Clemens Tode, Christen Henriksen Pram, Frederik Vilhelm Wivet och Enevold de Falsen. Tragedier författades av Ole Johan Samsøe och Levin Christian Sander. Bland facklitteraturen märks Jacob Langebek och Peter Frederik Suhms upplagor av de danska medeltida historieskrivningarna och Gerhard Schønings och Peter Frederik Suhms storslagna norska respektive danska historiearbeten.

Romantiken med bland andra Adam Oehlenschläger och N.F.S. Grundtvig.

1800-talet

Sagoförfattaren H.C. Andersen och filosofen Søren Kierkegaard blev några av den danska litteraturens genom tiderna mest berömda författare. Den moderna skandinaviska litteraturens genombrott med kritikern Georg Brandes som portalgestalt. J.P. Jacobsen och Herman Bang var framstående representanter för naturalismens litteratur.

1900-talet

Karen Blixen är en av de internationellt mest kända danska författarna, främst genom filmatiseringen av hennes roman Mitt Afrika från 1937. Johannes V. Jensen tilldelades nobelpriset i litteratur 1944 för sitt författarskap. Proletärförfattaren Martin Andersen Nexø skrev socialrealistiska verk som romansviten Pelle erövraren. En existentiell inriktning präglar Martin A. Hansens främsta verk.

• Jeppe Aakjær
• Jane Aamund
• Benny Andersen
• Anders Bodelsen
• Inger Christensen
• Tove Ditlevsen
• Jakob Ejersbo
• Christian Kampmann
• Svend Aage Madsen
• Dea Trier Mørch
• Dan Turèll

Samtida författare

• Jussi Adler-Olsen
• Leif Davidsen
• Jens Christian Grøndahl
• Helle Helle
• Peter Høeg
• Carsten Jensen
• Christian Jungersen
• Bjarne Reuter
• Klaus Rifbjerg
• Pia Tafdrup