Ryska revolutionen 1905

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ryska revolutionen 1905
Demonstration Pietarsaari 1905.jpg
Demonstration i Jakobstad under revolutionen 1905.
PlatsKejsardömet Ryssland
Datum9 januari 1905 (NS, 22 januari 1905 (GS:-16 juni 1907)
KaraktärRevolutionsförsök
Part IRyska militären
Part IIRevolutionärer
Ledare I Nikolaj II av Ryssland
Sergej Witte
Ledare II Viktor Tjernov
Vladimir Lenin
ResultatOktobermanifestet
Ny rysk konstitution

Ryska revolutionen 1905 eller Första ryska revolutionen var en folklig resning mot tsar Nikolaj II och ses som en upptakt till de två stora revolutionerna i februari respektive oktober 1917. Även om revolutionen blivit känd som ryska revolutionen 1905 så var det i själva verket ett mer utdraget förlopp som började 1904 och slutade 1907.[1]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Ryssland var vid tiden för revolutionen 1905 sedan länge en absolut monarki. Den ryske tsaren styrde på egen hand landet som han fann för gott, utan att dela makten med något slags lagstiftande församling eller parlament. Ett undantag var parlamentet Lantdagen i Finland, som efter kriget mot Sverige 1809 var en del av det ryska kejsardömet.

Fyra huvudsakliga faktorer har identifierats som orsaker till att revolutionen utbröt: böndernas situation, arbetarnas situation, konflikten mellan den ryska staten och minoriteterna, samt radikala politiska idéer från liberalt och socialistiskt håll.[2] Sedan februari år 1904 befann sig Ryssland dessutom i krig med Japan. Kriget gick dåligt för Ryssland. Det ledde till stora ryska förluster i fält, och till hungersnöd och misstro mot styret i Ryssland. De soldater som återvände från kriget övergick till att arbeta för låga löner i städernas fabriker, och den varubrist och allmänna oordning som rådde i kejsardömet fick dem att till slut organisera protester.

Jordfrågan och situationen för bönder[redigera | redigera wikitext]

På landsbygden var övergången från livegenskap till frihet vid reformen 1861. De bönder som nu var fria fick jord tilldelat till sig, men de fick ofta mindre jord att bruka än vad de hade haft som livegna. I snitt fick de 13 procent mindre jord att bruka och i södra Ryssland tvingade adeln bönderna att lämna ifrån sig mellan en tredjedel och hälften av den jord som de tidigare hade brukat.[3] En stor del av jorden de brukade fick bönderna arrendera av adeln. Godsägarna reserverade samtidigt den bästa betesmarken till sig själv, vilket irriterade bönderna och begränsade deras möjligheter att förbättra sin ekonomi.[4] Bönderna var även tvungna att betala en inlösningsavgift för den jord de fick överta.[5]

En del av problematiken i jordbruket utgjordes av att bönderna var organiserade i byalag eller bykommuner, obsjtjina eller mir. Den jord som bönderna fick tillföll byalaget och ägdes gemensamt snarare än privat av varje jordbrukare. Obsjtjinan eller byalaget var en administrativ indelning som underlättade regeringens skatteuttag, samtidigt som bönderna i kommunerna kontrollerade varandra socialt. Byalaget hade ett kollektivt ansvar att betala såväl skatt som inlösningsavgifter för jord. Den sociala kontrollen togs sig uttryck exempelvis genom att bönder inte kunde flytta från sin by utan tillstånd från byalaget, som ofta kontrollerades av byarnas familjeöverhuvuden.[5]

Jorden omfördelades med jämna mellanrum inom byalagen, men det fanns samtidigt en ojämlikhet mellan kulakerna, de rikare bönderna, och de mindre välbärgade bönderna. I takt med befolkningsökningen på landsbygden minskade också storleken på de jordlotter som varje person hade att tillgå. Den tekniska utvecklingen ökade inte i samma takt som jordlotterna minskade i storlek, vilket ledde till en minskad avkastning från jordbruket och i förlängningen hungersnöd. Man talar om att det fanns en jordhunger på den ryska landsbygden.[5] Det ställdes hårda krav på att adeln skulle frånsäga sig mer jord, så att bönderna lättare kunde försörja sig själva. Allt detta, tillsammans med lagar som diskriminerade bönder, gjorde att de var upprörda på adel och regering.[4]

Arbetarsituationen och industrialisering[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1800-talet genomgick Ryssland en radikal omstrukturering av ekonomin, med en mycket hög takt av industrialisering som drevs till stor del av statliga investeringar med hjälp av utländska lån. I slutet av 1890-talet stod staten exempelvis för två tredjedelar av hela Rysslands produktion av metaller och i början av 1900-talet ägde staten runt 70 % av järnvägarna, utöver de gruvor, oljefält och skogsmarker som staten redan kontrollerade. För att finansiera investeringarna och de utländska lånen höjdes skatterna, vilket till största delen belastade bönder och andra låginkomsttagare. Dessa fick dessutom betala höga indirekta skatter genom de tullar på importerade varor (t.ex. tobak och socker) som staten hade infört för att skydda den inhemska industrin.[1]

Utöver de ekonomiska konsekvenserna så fick industrialiseringen även sociala och kulturella följder. I Ryssland var fabrikerna koncentrerade till ett fåtal platser i landet och fabrikerna var dessutom större än i andra industrialiserade länder. Den här höga koncentrationen av arbetare vid några få stora fabriker gav upphov till svårt armod. I slutet av 1890-talet arbetade en vanlig arbetare elva och en halv timme om dagen, fem dagar i veckan och något färre timmar på lördagar. Samtidigt var lönerna mycket låga. Strejker och fackföreningar var så gott som förbjudna.

Dessutom var bostäderna usla. Många fabriksarbetare var inte permanent bosatta i städerna utan tillbringade en stor del av året på landsbygden, så när de var i städerna bodde de i stora och smutsiga baracker. Utöver detta utsattes arbetarna för kränkande behandling. De tilltalades nedlåtande, kroppsvisiterades vid arbetsdagens slut för att se om de hade stulit något, och fick betala böter om de inte förhöll sig till arbetsplatsens invecklade ordningsregler.[1]

Den sociala, ekonomiska och kulturella omställning som industrialiseringen medförde gav upphov till ett stort och växande missnöje. Ser man till de strejker och "störningar" som rapporterades så växer de stadigt i antal från 1860-talet och fram till 1905. Mellan 1862 och 1869 rapporterades enbart 6 strejker, vilket under 1870- och 1880-talet växte till runt 20 strejker om året. När industrialiseringen ökade än mer i takt följde antalet strejker med. Mellan 1895 och 1904 var antalet uppe i 176 strejker om året i snitt. Under rekordåret 1903 rapporterades det om hela 550 strejker. Det fanns alltså ett tryck på arbetsgivare och regering att åstadkomma förändring för arbetarna.[1] Regeringen försökte tillmötesgå kraven genom att lagstifta om exempelvis begränsningar för barnarbete. Det gjordes även försök med så kallad "polissocialism", som bland annat innebar att statligt stödda men polisövervakade fackföreningar bildades. Dessa kunde sedan agera som medlare mellan arbetare och arbetsgivare. Försöket lades dock ner 1903 efter att en förening misstänktes ligga bakom en generalstrejk i Odessa. Polissocialismens grundare Sergej Zubatov avskedades efter incidenten av inrikesminister Vjatjeslav von Pleve.[6]

Diskriminering av minoriteter[redigera | redigera wikitext]

Det judiska bosättningsområdet i de västra delarna av det ryska kejsardömet

Under flera hundra år före revolutionen 1905 hade det ryska kejsardömet expanderat geografiskt i alla väderstreck. I väst mot Polen, Baltikum och Finland, i syd mot Kaukasus, Krim och Svarta havet, och i öst mot Sibirien och Centralasien. På grund av den här expansionen fann sig en rad folk och etniska grupper - över 100 stycken - inom kejsardömet, dock nu som olika minoriteter i förhållande till den ryska etniska majoriteten. Många av de etniska, kulturella och religiösa minoriteterna upplevde sig stigmatiserade på grund av tsar Alexander III och Nikolaj II:s försök att "russifiera" eller förryska imperiet. Dels var russifieringen en strävan efter rysk kulturell hegemoni, dels sågs minoriteterna som en potentiell säkerhetsrisk i konflikter med Rysslands grannländer. Nationalism(er) i t.ex. Polen och Finland, samt krav på utökade rättigheter av olika slag växte sig allt starkare och regeringen var rädd för att rättighetskraven skulle sprida sig i landet. Minoriteterna diskriminerades på olika sätt till exempel genom att de exempelvis inte fick rösta, och genom att de begränsades i sin skolgång. [7]

En särskilt utsatt grupp var de ryska judarna, en grupp om ungefär 5 miljoner människor. Regeringens politik präglades av antisemitiska åsikter. Judarna omfattades av strikta ekonomiska, juridiska och sociala restriktioner. Den mest uppenbara restriktionen var att judarna mellan 1791 och 1917 enbart fick bo i det judiska bosättningsområdet, ett område som sträckte sig från Östersjön, genom delar av dagens Polen, Litauen och Belarus, samt de västra delarna av Ukraina till Svarta havet. Judar fick inte anställas i den statliga byråkratin, de fick inte bli officerare i militären och de var tvungna att betala särskilda skatter. De utsattes regelbundet för våldsam förföljelse genom pogromer.[7]

Revolutionens upptakt[redigera | redigera wikitext]

Målning av Wojciech Kossak, föreställande händelserna under blodiga söndagen

Krig, missnöje och krav på liberala reformer[redigera | redigera wikitext]

Kriget mot Japan väckte först patriotiska känslor, men i takt med de ryska motgångarna växte kritiken. Ekonomin fick sig också en törn i och med att järnvägen vigdes åt trupptransporter österut, samtidigt som över en miljon män kallades in som en soldatreserv, vilket drog ner industriernas produktion.[8]

Den politiska och ekonomiska situationen kom i ett nytt ljud när den auktoritäre och konservative inrikesministern Vjatjeslav von Pleve mördades sommaren 1904. Mordet avslöjade dels hur djupt missnöjet var i landet, dels öppnade det nya möjligheter för olika politiska krafter att kritisera landets styre. Vissa kritiker gick så långt att de kritiserade tsaren själv, något som tidigare varit i princip otänkbart. Tsar Nikolaj II hade först tänkt tillsätta en ny inrikesminister som var hängiven de konservativa idealen, men beslöt efter inrådan från sina rådgivare att tillsätta den mer liberale och progressive Pjotr Svjatopolk-Mirskij som sin nye inrikesminister. Mirskij planerade att utöka zemstvornas befogenheter, tillåta större pressfrihet och att bedriva en mer tolerant minoritetspolitik.[8]

I november 1904 samlades representanter för zemstvo (lokala självstyrelseorgan) från olika delar av landet i huvudstaden för att diskutera politiska angelägenheter på en nationell skala på en zemstvo-kongress. Mötet var kontroversiellt och frågorna de diskuterade gick långt utanför de frågor en zemstvo fick lov att diskutera. Mirskij tillät mötet och hindrade polisen från att ingripa, men gav order om att tidningarna skulle minimera sin täckning av mötet, vilket dock ignorerades. Zemstvo-kongressen mynnade ut i ett politiskt program om tio punkter där kongressen beskrev hur den ville förändra styrningen av Ryssland. Kongressen krävde att den "godtyckliga byråkratin" skulle upphöra och att de offentliga tjänstepersonerna skulle utöva sin makt under lagarna. De krävde lika rättigheter och större inflytande i de lokala självstyrelseorganen, där köpmän, godsägare och prästerskapet gynnades på bekostnad av andra samhällsgrupper. Efter interna kontroverser kom kongressen även överens om att kräva att en folkvald församling bildades, som skulle styra landet tillsammans med tsaren. Programmet överlämnades till inrikesminister Mirskij som var positiv till förslagen och meddelade att han personligen skulle överlämna kraven till tsaren.[9]

Georgij Gapons fackförening[redigera | redigera wikitext]

Det var i februari 1904 som inrikesminister Vjatjeslav Von Pleve sanktionerade den radikale prästen Georgij Gapons fackförening. Gapons fackförening liknade de tidigare försöken med "polis-socialism" och statligt godkända fackföreningar. Dessa hade lagt ner efter kontroverser, men 1904 återupptogs försöken då missnöjet bland arbetarna växte och de krävde någon form av representation. I april etablerades Gapons fackförening officiellt och den började snabbt att sprida sig ut i landet. Under sommaren 1904 så deklarerade fackföreningen sin trohet till tsaren, samtidigt som Gapon reste runt i Ryssland för att bygga en nationell fackorganisation. Detta väckte misstänksamhet inom regeringen, men Gapon fick fortsätta med sina aktiviteter.[10]

Blodiga söndagen[redigera | redigera wikitext]

Redan i november 1904 lyfte Gapon tanken om att presentera en petition till tsaren om arbetarnas förhållanden. Meningen var att den skulle innehålla politiska krav, men inte alltför radikala. Gapon och fackföreningen han ledde ville exempelvis behålla monarkin. Idén var först att presentera petitionen vid ett militärt nederlag mot Japan eller den 3 mars (19 februari g.s.), det vill säga på årsdagen för frigivandet av de ryska livegna bönderna 1861. Protesten flyttades dock fram efter en incident vid Putilov-fabriken. Fyra arbetare som var medlemmar i Gapons förening avskedades på godtyckliga grunder i december 1904. Gapon hamnade i konflikt med fabriksledningen som var öppet fientliga mot Gapons fackförening. Den 16 januari 1905 (3 januari g.s.) gick arbetarna vid fabriken ut i strejk, vilket Gapon uppmuntrade. Strejken spred sig sedan snabbt vidare till andra fabriker i Sankt Petersburg och den 20 januari strejkade 2/3 av arbetskraften i staden. Det motsvarade ungefär 100 000 arbetare på 382 arbetsplatser.[11]

Den 22 januari demonstrerade över 200 000 svältande människor i Sankt Petersburg med en petition för bättre förhållanden för arbetare, däribland åtta timmars arbetsdag, samt möjlighet för arbetarrepresentation mot fabriksägarna. Det fredliga demonstrationståget gick till Vinterpalatset, där tsarens soldater öppnade eld mot demonstranterna. Hundratals dödades och tusentals sårades och händelsen fick namnet den blodiga söndagen.

Arbetarråden[redigera | redigera wikitext]

Efter den blodiga söndagen bröt en revolution ut. Arbetare strejkade, bönder gjorde uppror och soldater gjorde myteri. Det var nu som sovjeterna, arbetarråden, för första gången bildades. Lev Trotskij blev en ledande talesman för St. Peterburgs arbetarråd.[12]

Följder[redigera | redigera wikitext]

Revolutionen slogs slutligen ner i december och ledarna, inklusive Trotskij, fängslades. Under en kortare tid gav dock tsaren efter för trycket, och ett ryskt parlament (Duman) inrättades, med ett begränsat inflytande. Efter några år gjordes Duman dock praktiskt taget betydelselös, och Nikolaj II kom att fortsätta att styra Ryssland enväldigt fram till februarirevolutionen 1917. Finlands lantdag demokratiserades dock år 1906, och detta resultat av 1905 års revolution blev mer beständigt.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Ascher, Abraham. 2004. The revolution of 1905 - A short history.
  2. ^ Harcave, Sidney. (1970). The Russian Revolution of 1905. London: Collier-Macmillan.
  3. ^ Service, Robert (2013). Ryska revolutionen 1900-1927. Historiska Media. ISBN 978-91-7545-071-1. OCLC 940655134. https://www.worldcat.org/oclc/940655134. Läst 12 mars 2021 
  4. ^ [a b] Service, Robert. 2013. s.47
  5. ^ [a b c] Bladh, Mats (2011). Ekonomisk historia. sid. 381 
  6. ^ Ascher, Abraham. 2004. s. 7
  7. ^ [a b] Ascher, A. 2004. s. 13
  8. ^ [a b] Ascher, Abraham. 2004. s. 13-16
  9. ^ Ascher, 2004, s. 17-18
  10. ^ ”Russian Chronology, 1904”. cnparm.home.texas.net. http://cnparm.home.texas.net/Nat/Rus/Rus01.htm. Läst 3 april 2021. 
  11. ^ Ascher, Abraham. 2004. s. 24f
  12. ^ Encyclopædia Britannica: Trotsky, Leon, 3 november 2009

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]