Den svenska modellen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Saltsjöbadsavtalet undertecknas den 20 december 1938.

Den svenska modellen i dess moderna tappning växte fram under 1930-talet som en kompromiss mellan marknadsekonomiska/kapitalistiska intressen av ekonomiskt tillväxt och lönsamhet och den av socialdemokrater och socialliberaler drivna socialpolitiska utjämningssträvanden, idén om folkhemmet, som resulterade i ett slags oskrivet samhällskontrakt. Modellen anses av flera historiker (Maths Isacson, Eva Österberg, Ulf Olsson) ha idémässiga rötter i en samförståndskultur i 1800-talets bonde- och brukssamhällen, men också (Jan O. Berg, Anders Kjellberg) i det tidiga 1900-talets första överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna, verkstadsavtalet 1905 och decemberkompromissen 1906.

1938 års Saltsjöbadsavtal[redigera | redigera wikitext]

En central ingrediens är en maktbalans och därpå baserade kompromiss- och samförståndslösningar på arbetsmarknaden, uttryckta i Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan LO, och SAF. En förutsättning för maktbalansen är den höga fackliga organisationsgraden och den höga organisationsgraden på arbetsgivarsidan. Det har också medverkat till kollektivavtalens höga täckningsgrad och framträdande roll för att reglera arbetsvillkoren. I grunden låg ett ömsesidigt erkännande från alla parterna, staten, näringslivet och fackföreningarna, av den industriella utvecklingen och tillväxten som bas för ett välståndssamhälle, samt ett medgivande från staten att överlåta lönerörelser och andra arbetslivsfrågor till arbetsmarknadsparterna att göra upp om utan statlig inblandning. Underförstått var ett ansvar hos parterna för att löneutvecklingen skulle vara förenlig med en samhällsekonomi i balans. Modellen hade stora framgångar under perioden cirka 1938–1973. Redan under 1930-talet väcktes intresse utanför Sverige, bland annat genom böcker av den amerikanske journalisten Marquis Childs, som Sweden: the Middle Way från 1936.

Svenska modellen ifrågasatt[redigera | redigera wikitext]

Under 1970-talet började socialdemokratiska regeringar att ingripa med lagstiftning på områden som förut varit avtalsreglerade, genom MBL med mera., vilket gradvis försköt maktbalansen till arbetarsidans fördel. I avtalsrörelserna vid 1970-talets mitt drev fackföreningssidan fram löneökningar långt över produktions- och produktivitetsutvecklingen inom industrin. Följden blev förlorade marknadsandelar för svensk export och upprepade devalveringar av kronan, som genomfördes av både borgerliga och s-regeringar. Därmed var grundförutsättningarna för modellen satta ur spel. Förtroendet mellan företagsamhet och arbetarrörelse skadades ytterligare av det av LO-ekonomer vid 1970-talets mitt framlagda förslaget om löntagarfonder, vilket LO som organisation och, om än mera tvekande, socialdemokratin ställde sig bakom. Även om detta förslag i sin ursprungliga socialiseringstappning övergavs av arbetarrörelsen efter de stora 4 oktoberdemonstrationerna under 1980-talets första åren var förutsättningarna för samförståndslösningar enligt den tidigare svenska modellen skadade för lång tid.

1997 års Industriavtal[redigera | redigera wikitext]

Under senare år har en diskussion förekommit om möjligheterna att återupprätta modellen. Den spelar som vision och utopi (fastän ofta opreciserad till sin innebörd) alltjämt en viktig roll i svensk politisk debatt. Att modellen långtifrån är död i praktiken framgår av tillkomsten av 1997 års Industriavtal, som av Nils Elvander betecknats som en sentida uppföljare till 1938 års Saltsjöbadsavtal.[1] Fortfarande är kollektivavtalet och partsreglering viktigare än statlig reglering för den svenska arbetsmarknadsmodellen.[2] Det saknas till exempel lagstiftning om minimilöner.

Rehn-Meidner-modellen och Keynesianismen[redigera | redigera wikitext]

Viktiga inslag i den svenska modellen var den av två LO-ekonomer utarbetade Rehn-Meidner-modellen och en ekonomisk politik inspirerad av John Maynard Keynes, den så kallade keynesianismen.

I den Rehn-Meidnerska modellen var återhållsam finanspolitik, aktiv arbetsmarknadspolitik och solidarisk lönepolitik genom samordnade löneförhandlingar viktiga komponenter. Genom att lönerna inte sattes efter företagens bärkraft slogs lågproduktiva företag och företag som inte kunde konkurrera på världsmarknaden ut, till exempel inom textil- och konfektionsindustrin. Genom den av AMS (Arbetsmarknadsstyrelsen) bedrivna arbetsmarknadspolitiken omdirigerades arbetskraft till konkurrenskraftiga delar av näringslivet. Det skedde bland annat genom den omfattande arbetsmarknadsutbildning som förekom fram till början av 1990-talets krisår då den av statsfinansiella skäl drogs ned kraftigt. Tanken var att de som blivit arbetslösa genom utbildning skulle slussas om till andra arbeten. Det var en framträdande del av den svenska arbetslinjen.

Den keynesianskt inspirerade ekonomiska politiken innebar att motverka arbetslöshet genom en expansiv finanspolitik och statliga investeringar under lågkonjunkturer och en mer återhållsam politik under högkonjunkturer.

Stor offentlig sektor[redigera | redigera wikitext]

Ett resultat av välfärdspolitikens utbyggnad på olika områden (socialförsäkringar, vård och omsorg, utbildning m.m.) blev en stor offentlig sektor.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nils Elvander (2002) "Saltsjöbadsavtalet och Industriavtalet - en jämförelse", Arbetsmarknad & Arbetsliv, vol 8, sid. 191-194
  2. ^ Anders Kjellberg (2009) "The Swedish Model of Industrial Relations: Self-Regulation and Combined Centralisation-Decentralisation", i Craig Phelan (red.) Trade Unionism since 1945: Towards a Global History. Oxford: Peter Lang, sid. 155-198. Volume 1 (Western Europe, Eastern Europe, Africa and the Middle East). ISBN 978-3-03911-410-8

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Berg, Jan O., På spaning efter en svensk modell; idéer och vägval i arbetsgivarpolitiken 1897-1909, avhandling i idéhistoria. Enebyberg 2011. ISBN 978-91-628-8264-8.
  • Childs, Marquis, Sweden: The middle way, New Haven 1936 (med en uppföljare 1980).
  • Elvander, Nils (2002) "Saltsjöbadsavtalet och Industriavtalet - en jämförelse", Arbetsmarknad & Arbetsliv, vol 8, sid 191-194
  • Elmbrandt, Björn, Så föll den svenska modellen, Stockholm 1993.
  • Isacson, Maths, "Bruket och folkhemmet", i Häften för kritiska studier 1991.
  • Johansson, Anders L. (1993), Den svenska modellen; en analys, Stockholm 1993.
  • Johansson, Anders L. (2009), "Svensk modell i ny tid", i 125 år med corporate social responsibility, Stockholm: Centrum för Näringslivshistoria, s. 51-71
  • Kjellberg, Anders (2000) "Facklig organisering och partsrelationer i Sverige och Danmark", i Flemming Ibsen & Steen Scheuer (red.) Septemberforliget og det 21. århundrede. Historiske perspektiver og fremtidens dilemmaer, Jurist- og Økonomforbundets Forlag, København 2000, sid 53-68. ISBN 87-574-0259-0
  • Meyerson, Per-Martin, Den svenska modellens uppgång och fall, Stockholm 1991.
  • Olsson, Ulf, "Bruket, folkhemmet och den nya utmaningen" i "Vitterhetsakademins årsbok" 2005.
  • Österberg, Eva, ”Vardagens sträva samförstånd!” i Gunnar Broberg & Ulla Wikander & Klas Åmark (red.), Svensk historia underifrån.[1],Tänka tycka tro, Stockholm 1993.