Elddon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Klassiskt elddon bestående av flinta, förkolnat linne, fnöske och eldstål av enknogestyp.

Ett elddon är i vidsträckt mening vilket som helst redskap, även till exempel tändstickan,[1] som används för att få bränsle att fatta eld.[2]

I regel menar man dock en samling redskap, som tillsammans kan åstadkomma eld, i regel av äldre slag.[3] Det klassiska elddonet består av:

  • Eldstål, smitt av kolstål.
  • En bit kvarts, alternativt flinta, att slå eldstålet mot.
  • Tände, ett material som kan fånga upp gnistan, till exempel fnöske[a].
  • En läderpung, påse eller en träask som redskapen är samlade i. Pungen förvarades ofta i fickan. Den särskilda asken kallades bland annat ”fyrskrin” eller ”skörask”.[4]

När redskapen samlas i en påse kallas denna hellre eldpåse än elddon. Denna är ofta egentillverkad i vattentåligt material. [5] Förutom ovanstående kan den också innehålla:

Äldre elddon[redigera | redigera wikitext]

Det ligger i sakens natur att eldstålen före järnåldern knappast kunde vara gjorda av stål. Stål kräver temperaturer på drygt 1500 grader, vilket ingen tidigare kultur per definition kunde klara av. Dessförinnan användes framför allt pyrit, järnsulfid (FeS2) för att slå gnistor. Under gynnsamma förhållanden är pyrit till och med självantändande.

Det äldsta fynd av elddon som gjorts gäller den så kallade Ismannen Ötzi, som daterats till cirka 5200 år sedan och som bevarats i glaciärisen i den italienska Sydtyrolen på en höjd av drygt 3200 meter över havet. Förutom pilbåge med tillbehör, bärmes, läderremmar och tvinnade snören hade Ismannen även näverbehållare, fnöske och elddon.[6]

Med järnåldern kom eldstålet att ersätta pyriterna.[7] Det består av ett stycke kolstål, eftersom det är svårt att åstadkomma gnistor med rent järn.

Alternativa elddon[redigera | redigera wikitext]

Principen för eldstål med tände finns överförd till många andra konstruktioner. En snarlik konstruktion är flintlåset hos bössor, som utvecklades på 1800-talet.[8] Flintlåset kopierade handrörelserna vid eldslagning. Från konstruktionen utvecklades Döbereiners lampa[9] och Fürstenbergs vätgaselddon[10] och i förlängningen även de moderna tändarna.[9]

Det tillverkades även "väckarklockor", där väckningstiden ställdes in med brinntiden hos ett ljus. En krutladdning exploderade när det var dags att bli väckt.[11]

Eldborren är ett annat alternativt elddon. Den består av ett handtag, en spindel (axel), ett bröst och en pinne eller båge med en sträng. Elden genereras med friktionsvärme. En enklare form utgör handborren, en spetsad sticka som roteras mot en platta mellan handflatorna. Handborren genererar dock mindre värme och är därför inte lika pålitlig som eldborren.[12][13]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Vanligtvis fnösktickans innanmäte kokat i lut.

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Tinderbox, 16 januari 2016.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Tändmeldel”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/t%C3%A4ndmedel-%28elddon%29. Läst 27 februari 2016. 
  2. ^ ”Elddon”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/elddon. Läst 27 februari 2016. 
  3. ^ Svenska Akademiens ordbok: Elddon
  4. ^ Jan-Öjvind Swahn, Jan Ovesen och Jan Garnert. ”Eldframställning”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/eldframst%C3%A4llning. Läst 3 mars 2016. 
  5. ^ Scoutrörelsens arbetsgrupp 1993, s. 35
  6. ^ Torstein Sjøvold. ”Ismannen”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/ismannen. Läst 27 februari 2016. 
  7. ^ (på engelska) The Jesuit Relations and Allied Documents: Travels and Explorations of the Jesuit Missionaries in New France, 1610-1791; the Original French, Latin, and Italian Texts, with English Translations and Notes, Volym 12. Burrows Bros. Company. 1898. http://books.google.com/books?id=5jsOAAAAYAAJ&pg=PA272&dq=%22tinder+box%22. Läst 3 mars 2016 
  8. ^ J. S. Redfield (1834) (på engelska). The Penny Magazine of the Society for the Diffusion of Useful Knowledge, Volym 3. J. S. Redfield, Clinton Hall. https://books.google.se/books?id=mlQAAAAAYAAJ&pg=PA285&dq=%22tinder+box%22&redir_esc=y#v=onepage&q=%22tinder%20box%22&f=false. Läst 4 mars 2016 
  9. ^ [a b] Roald Hoffmann. ”Roald Hoffmann, "Döbereiner's Feuerzeug"” (på engelska). American Scientist 86 (4): sid. 326. doi:10.1511/1998.4.326. http://www.americanscientist.org/issues/pub/d-bereiners-lighter/4. Läst 30 juli 2015. 
  10. ^ Nils Keyland. ”Primitiva eldgörningsmetoder i Sverige – Gnideld, vrideld, slageld”. Projekt Runeberg. http://runeberg.org/fataburen/1916/0199.html. Läst 28 februari 2016. 
  11. ^ Johansson 1993, s. 53
  12. ^ McManners 1995, s. 63
  13. ^ Wiseman 2011, s. 80-81

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Johansson, Tomas (1993). Forntida teknik. ICA Förlaget AB. ISBN 91-534-1494-2 
  • Scoutrörelsens arbetsgrupp (1993). Scoutuppslagsboken. Förlagshuset Gothia och Lexivision AB. ISBN 91-526-2158-8 
  • Överleva i vildmarken – Den praktiska handboken. Bokförlaget Forum, Stockholm. 1995. ISBN 91-37-10648-1 
  • John ”Lofty” Wiseman (2011). Överlevnadshandboken. Bonniers Fakta. ISBN 978-91-7424-401-4 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]