Femininum
Femininum eller feminin form är i språkvetenskap att ord har kvinnligt grammatiskt genus, antingen som lexikalisk egenskap eller genom böjning. Motsvarande manligt grammatiskt genus är maskulinum medan genuset neutrum ej speglar kön.
I språk med grammatiskt genus omfattar uppdelningen i genera (genus) alla substantiv, inte bara de som har biologiskt kön, så att inanimata (döda) ting ofta ser ut att ha ett oförklarat genus.
Femininum i svenskan
[redigera | redigera wikitext]Standardsvenska
[redigera | redigera wikitext]I standardsvenskan (rikssvenskan) förekommer inte feminint grammatiskt genus på samma sätt som exempelvis i franskan eller tyskan, där även ord utan egentligt kön ändå böjs på samma sätt som biologiskt kvinnliga ord, som franska la femme och tyska die Frau (som båda betyder ”kvinnan”). Franska la rivière (floden) och tyska die Erde (jorden) har feminint genus, men är inte semantiskt kvinnliga. Detta system har funnits i skriven rikssvenska.[1] I standardsvenskan finns (försvinnande) rester av detta, som att säga hon om klockan.[1] Feminint grammatiskt genus har sammanfallit med maskulint grammatiskt genus till utrum i standardsvenska.[1]
Sexus
[redigera | redigera wikitext]Feminint och maskulint genus skall inte förväxlas med sexus. Sexus är semantiskt (biologiskt) genus.[2] I standardsvenskan används bara semantiskt genus (sexus) för klart kvinnliga eller manliga ord, exempelvis används pronomina hon och han, och suffix finns för att beteckna kvinnligt kön, exempelvis -erska (kokerska) eller -inna (ryttarinna), samt den maskulina adjektivändelsen -e (Karl den store). I standardsvenska kan man säga ”denne starke unge man” och ”denna starka unga kvinna”, men den grammatiska skillnaden beror på biologiskt kön, inte grammatiskt genus.[1] Verkligt grammatiskt genus, där det finns, ger genus åt ord på ett ofta oförutsebart sätt, som att sola (solen) är femininum i folkmål.[3] De två grammemen (alternativen) i sexus kallas femininum och maskulinum,[2] fastän sexus inte är grammatiskt genus.
Svenska folkmål
[redigera | redigera wikitext]I svenska folkmål och äldre rikssvenska finns eller fanns ordböjning och pronomenval för feminint grammatiskt genus. Så sent som i andra hälften av 1800-talet ansågs i rikssvenskan många ord, som idag uppfattas som utrum, ha kvar feminint eller maskulint genus som ärvts från fornsvenskan (se Lista över feminina ord i svenska språkliga varieteter).[4]
I folkmål med kasusböjning som (äldre) älvdalska är femininum markant närvarande i ordböjningen. Även i folkmål med mindre bevarad ordböjning utmärks femininum på flera sätt.
1. Val av pronomina. Det inanimata (döda) föremålet hacke (hacka) kallades i Listers härad ”hon”:
hackena – hon, men spaden – han.[5] Även ändelserna är olika; se nedan.
2. Bestämd artikel. Den feminina ändelsen ‑a är bekant även för svensktalande som inte känner till den grammatiska förklaringen: Sola i Karlstad. En annan feminin bestämd artikel finns i det centrala sydsvenska målområdet i Smålands, Blekinges och Skånes gränstrakter. Den feminina bestämda artikeln är där ‑ena (eller ‑na efter vokal):
kväänena hong revs 1893[a] (”kvarnen hon revs 1893”, Urshults socken, talspråk från 1939–1945)[6]
haspena (”haspen”, Listers härad)[7]
Denna bestämda slutartikel ‑ena skapades genom ackusativism: den fornsvenska ackusativen blev grundform i folkmålet.
3. Obestämd artikel. I folkmål med tre genera bevaras oftast utvecklingar av de fornsvenska nominativformerna av räkneord som obestämda artiklar:
en häst (maskulinum), a märr (femininum), ett föl (neutrum) i Långaryds socken
I samma centrala sydsvenska område som har ‑ena/‑na som bestämd artikel (se ovan) bevaras ackusativformerna av räkneord som obestämda artiklar:
öin haist (maskulinum), öina märr (femininum), öitt föl (neutrum) i delar av Listers härad[8]
I exemplen på obestämd artikel ovan har vokaler förändrats på olika sätt.[b] Med standardsvenska ljud är de två systemen för obestämd artikel dessa:
en häst e märr ett föl
en häst ena märr ett föl
I folkmål varest bestämd artikel (haspena) och obestämd artikel (ena märr) har utvecklats ur de fornsvenska ackusativformerna, har även de feminina substantiven själva utvecklats ur den fornsvenska ackusativ. Detta syns på substantiv som i nominativ slutade på ‑a i fornsvenskan (liksom i standardsvenskan):
ja’ skulle ha ena yxe[c] (”jag skulle ha en yxa”, Urshults socken)[6]
Femininum i andra språk än svenska
[redigera | redigera wikitext]I vissa utländska språk skiljer man inte på femininum och maskulinum. Det finns ord för kvinna och man, men något motsvarande hon och han finns inte. Ett exempel på ett sådant språk är det afrikanska språket yoruba. Finska har inte heller feminina eller maskulina pronomina, eller något grammatiskt genus överhuvudtaget.[9]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Anmärkningar
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Den tryckta texten har ”kvänena”; beteckning för det vokaliserade /r/‑fonemet utelämnades i den förenklade transkriptionen.
- ↑ I fornsvenska var räkneorden enn (kort e), en (långt e) och ett. I Långaryds exemplet har de långa e blivit ai och sedan öppet a i a märr (konsonanten ‑n har dessutom försvunnit). I exemplet från Listers härad har e blivit öi.
- ↑ Fornsvenskan hade yxu; folkmål har försvagat obetonat ‑u till ‑e. Stavningen yxe är troligen påverkad av riksspråket; uttalet var trolige öxe.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 3 4 Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003. Sidan 50. ISBN 91‑7227‑351‑8.
- 1 2 Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003. Sidan 49. ISBN 91‑7227‑351‑8.
- ↑ Elias Wessén: Våra folkmål. Sjunde upplagan. Lund 1966. Sidan 32.
- ↑ Johan Ivar Brodén, Svensk språklära för elementarläroverken. Femte upplagan. Stockholm 1870.
- ↑ Julius Swenning, ”Folkmålet i Listers härad” i Svenska folkmål och svenskt folkliv, Uppsala 1917–1936. Sidan 477.
- 1 2 Wilhelm Sellman, ”Minnen från Urshults samhälle IV”. Urshults krönika 2007. Sidan 137. ISSN 0347 2469.
- ↑ Julius Swenning, ”Folkmålet i Listers härad” i Svenska folkmål och svenskt folkliv, Uppsala 1917–1936. Sidan 492.
- ↑ Julius Swenning, ”Folkmålet i Listers härad” i Svenska folkmål och svenskt folkliv, Uppsala 1917–1936. Sidan 510.
- ↑ Osmo Hormia, Lärobok i finska. Lund 1967.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||