Filip III av Frankrike
| Filip III av Frankrike | |
 | |
| Född | 3 april 1245[1] Poissy[2][3], Frankrike |
|---|---|
| Död | 5 oktober 1285 (40 år) Perpignan, Frankrike |
| Begravd | Klosterkyrkan Saint-Denis |
| Medborgare i | Frankrike |
| Sysselsättning | Regent |
| Befattning | |
| Kung av Frankrike (1270–1285) | |
| Maka | Isabella av Aragonien (g. 1262–1271)[4][5] Maria av Brabant (g. 1274–1285)[4][5] |
| Barn | Ludvig av Frankrike (f. 1264) Filip IV av Frankrike (f. 1268)[4] Karl av Valois (f. 1270)[4] Ludvig av Frankrike (f. 1276) Blanche av Frankrike (f. 1278) Margareta av Frankrike (f. 1282)[4] |
| Föräldrar | Ludvig IX av Frankrike[4] Margareta av Provence[4] |
| Släktingar | Isabella av Frankrike, drottning av Navarra (syskon) Jean Tristan av Frankrike (syskon)[4] Peter I av Alençon (syskon) Robert, greve av Clermont (syskon) Agnes av Frankrike (syskon)[4] |
| Heraldiskt vapen | |
 | |
| Redigera Wikidata | |
Filip III, Filip den djärve (fr. Philippe III, Philippe le Hardi), född 30 april 1245 i Poissy utanför Paris, död 5 oktober 1285 i Perpignan, var kung av Frankrike 1270–1285. Han var son till Ludvig IX av Frankrike och Margareta av Provence.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Filip följde sin far på dennes sista korståg och blev 1270 utropad till kung vid Tunis. Han framträdde som en outvecklad och osjälvständig regent. Filip behärskades i början av sin regering av sin gunstling Pierre de La Broce, därefter av sin gemål Maria av Brabant.[6]
Utvidgning av kungariket[redigera | redigera wikitext]
Han började sin regering under lyckliga former i det att det stora toulousanska arvet, som först tillfallit en sidolinje av Capetingerna, hemföll till kronan. Visserligen framträdde en annan ättling av dynastin, kung Karl av Neapel tillhörande linjen Anjou, med anspråk på arvet. Landets högsta domstol avvisade dock Karl och uppställde den viktiga grundsatsen, att vid utslocknandet av en dynastis sidolinje dess besittningar odelade skulle återfalla till kronan och att ingen annan sidolinje kunde göra anspråk på dem.[7]
Filip III förmådde också ärkebiskopen av Lyon att svära honom trohetsed och gjorde sig till stadens skyddsherre. När påven Gregorius X år 1274 sammankallade ett koncilium i Lyon förlades en fransk besättning i staden, under förevändning att skydda församlingen. Men besättningen drogs sedan inte tillbaka. I biskopsdömet Vivarais på högra Rhônestranden anlade kung Filip en befästning och tvingade biskopens vasaller att svära honom trohet. En annan framstående storman i gränsländerna, pfalzgreven Otto av Burgund, förmäldes med en fransk prinsessa och drogs helt och hållet över på Frankrikes sida.[7]
Även mot söder var Frankrike på frammarsch. År 1284 lyckades det kungen att förskaffa sitt hus utsikt till arvföljden i kungariket Navarra. Arvtagerskan där, Johanna, gav sin hand åt hans äldste son Filip IV och tillförde honom därigenom landskapen Champagne och Brie i det egentliga Frankrike.[8] Men ännu större utsikter lockade på den Iberiska halvön. Då Peter III av Aragonien efter den sicilianska aftonsången kommit öborna till hjälp, fråndömde honom den vredgade påven, Martin IV, hans krona och erbjöd den istället åt kung Filip III för hans andra sons, Karl av Valois räkning (1284). Filip föll för frestelsen och ryckte följande år med en stark här över Pyrenéerna. Men motståndarna behärskade havet och försatte fransmännen i ett svårt läge genom att hindra tillförsel av livsmedel. Sjukdomar spreds inom hären och man tvingades till återtåg. Kungen avled efter misslyckandet i sitt läger i Perpignan.[6][8]
Inrikespolitik[redigera | redigera wikitext]
I det inre fortsatte Filip III:s regering utvecklingen av den monarkiska statsbyggnaden i Frankrike. De stora vasallerna framträder nu som trogna anhängare till kungamakten, som samtidigt förstod att dra befolkningens lägre lager till sig.[8] En man av lågt stånd, Pierre de la Brosse, som i egenskap av kirurg kommit till hovet, utövade under Filip III:s första regeringsår ett stort inflytande, men föll slutligen för stormännen. Även under den följande tiden omgav sig kungen med män av borgerlig härkomst, särskilt rättslärda och legister. För borgarståndet i dess helhet öppnade Filip tillträde till erhållandet av förläningar – en betydelsefull seger för kapitalets moderna makt över den gamla feodala aristokratin. Vid denna tid började även borgare att upphöjas till adligt stånd.[8]
Familj[redigera | redigera wikitext]
- med Isabella av Aragonien (1247–1271) 1262
- Ludvig (1265–1276) (förgiftad)
- Filip IV av Frankrike (1268–1314), gift med Johanna I av Navarra (1272–1305)
- Robert (1269–1276)
- Karl av Valois (1270–1325), gift (i tur och ordning) med Margareta av Sicilien (1273–1299), med Catherine de Courtenay (1274–1308) och Matilda (1293–1358)
- med Maria av Brabant (1254–1321) 1274:
Anfäder[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Källangivelsen på Wikidata använder egenskaper (properties) som inte känns igen av Modul:Cite
- ^ läs online, www.geni.com .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, Encyclopædia Britannica .[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d e f g h i] Kindred Britain, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] läst: 7 augusti 2020.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Svensk uppslagsbok, Malmö 1932
- ^ [a b] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”331 (Världshistoria / Medeltiden)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/2/0359.html. Läst 3 juli 2021.
- ^ [a b c d] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”332 (Världshistoria / Medeltiden)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/2/0360.html. Läst 3 juli 2021.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Filip III av Frankrike.
| Företrädare: Ludvig IX |
Kung av Frankrike 1270–1285 |
Efterträdare: Filip IV |