Freon

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Freon är ursprungligen kemiföretaget DuPonts handelsnamn på köldmedium[1] bestående av föreningarna CFC, HCFC och HFC. Ordet är härlett från engelskans freeze[1]. Freon blev så marknadsdominerande att alla liknande produkter från andra tillverkare också kom att kallas freon.

Påverkan på ozonskiktet[redigera | redigera wikitext]

Redan 1974 föreslog de två amerikanska kemisterna F.S. Rowland och M.J. Molina att det kunde finnas problematik med freonerna. På grund av dess kemiska stabilitet kunde de förväntas spridas upp till stratosfären intakta[2]. I stratosfären sönderdelas de av den ultravioletta strålningen (hv). Det bildas då bland annat kloratomer som reagerar med ozonmolekyler. Dessa reaktioner sker enligt,

osv

Alltså minskar ozonmängden i stratosfären till följd av utsläpp av freoner. Detta innebär förtunning av ozonskiktet, speciellt över Sydpolen. Denna förtunning kallas för ozonhålet. Ozonhålet ökar intensiteten för det ultravioletta ljus som når marken, vilket skulle kunna medföra förödande skador på organismer. UV-ljuset med våglängd lägre än 280 nm skulle kunna förstöra viktiga ämnen i kroppen, till exempel som DNA, men även UV-ljus med högre våglängd skulle kunna orsaka ökade fall av hudcancer. [3]

När denna information säkerställdes handlade politikerna snabbt och träffade internationella överenskommelser om att kraftigt begränsa användningen av ämnen som skadar ozonskiktet.

Rent kemiskt består freoner av kolväten med en eller flera fluor- klor- och/eller brom-atomer bundna (observera att alla dessa ämnen är halogener). Freoner användes tidigare flitigt som drivgas till sprayburkar, köldmedium till kylar och frysar, tvättmedel vid kretskortstillverkning och för uppblåsning av frigolitskum men är idag i stor utsträckning förbjudna på grund av sina negativa effekter på ozonlagret.

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] "freoner". Läst 12 augusti 2014.
  2. ^ [Andersson, B. (2008) Att förstå skolans naturvetenskap. Studentlitteratur AB, Lund.]
  3. ^ Stig Andersson, Artur Sonesson, Nils-Gösta Vannerberg (1999). Kemin i samhället. sid. 230-231