Klor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För volymenheten, se Centiliter. För djurkroppsdelen, se klo.
Klor
Cl-TableImage.svg
Tecken
Cl
Atomnr.
17
Grupp
17
Period
3
Block
p
Allmänt
Ämnesklass halogen
Densitet 3,214 kg/m3 (273 K)
Utseende gulaktigt grön
Utseende
Atomens egenskaper
Atommassa 35,453 u
Atomradie (beräknad) 100 (79) pm
Kovalent radie 99 pm
van der Waalsradie 175 pm
Elektronkonfiguration [ Ne ]3s23p5
e per skal 2, 8, 7
Oxidationstillstånd (O) +1, -1, 3, 5, 7 (starkt sur)
Kristallstruktur ortorombisk
Ämnets fysiska egenskaper
Aggregationstillstånd gas
Magnetiska egenskaper icke magnetisk
Smältpunkt 171,6 K (-101,5 °C)
Kokpunkt 239,11 K (-34,04 °C)
Molvolym 17,39 ·10-6 m3/mol
Ångbildningsvärme 10,2 kJ/mol
Smältvärme 3,203 kJ/mol
Ångtryck 3,67·106 Pa
Diverse
Elektronegativitet 3,16 (Paulingskalan)
Värmekapacitet 480 J/(kg·K)
Värmeledningsförmåga 0,0089 W/(m·K)
1a jonisationspotential 1251,2 kJ/mol
2a jonisationspotential 2298 kJ/mol
3e jonisationspotential 3822 kJ/mol
4e jonisationspotential 5158,6 kJ/mol
5e jonisationspotential 6542 kJ/mol
6e jonisationspotential 9362 kJ/mol
7e jonisationspotential 11018 kJ/mol
8e jonisationspotential 33604 kJ/mol
9e jonisationspotential 38600 kJ/mol
10e jonisationspotential 43961 kJ/mol
Stabilaste isotoper
Isotop F % Halv.tid Typ Energi (MeV) Prod.
35Cl 75,77 % 35Cl, stabil isotop med 18 neutroner
36Cl syntetisk 301 000 år β-
ε
0,709 MeV
1,142 MeV
36Ar
36S
37Cl 24,23% 37Cl, stabil isotop med 20 neutroner
SI-enheter & STP används om ej annat angivits.

Klor (latinskt namn Chlorum; bildat av grekiska chlō'ros, 'gulgrön', 'ljusgrön'[1]) är ett icke-metalliskt grundämne. Det tillhör gruppen halogener och används bland annat som desinfektionsmedel. Det ingår som beståndsdel i olika salter, inklusive natriumkloridkoksalt.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Klor används vid tillverkning av kalciumhypoklorit (Ca(ClO)2) som används till klorering av simbassänger. I såväl simbassänger som kommunalt dricksvatten används även natriumhypoklorit (NaClO) som bakteriedödande medel. Klorgas har också använts som kemiskt vapen. Natriumklorid (NaCl) används för halkbekämpning på vägar. Vägsaltet sänker vattnets fryspunkt från 0 ned till ca 8-13 minusgrader, beroende på lösningens slutliga koncentration. Ishalka vid måttlig kyla kan förebyggas genom att utifrån bra väderprognoser salta strax innan isen fryser till.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Rent klor förekommer som klorgas med formeln Cl2. Klorgas är en gulgrön gas med en mycket stark lukt och reagerar direkt med de flesta ämnen. Gasen är giftig och skapar stor irritation i andningsorganen vid inandning, vid högre koncentrationer är den dödlig (dock krävs det en koncentration på 1000 ppm, jämfört med de 3,5 ppm som krävs för att man överhuvudtaget skall känna lukten av ämnet).

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Klorföreningar är vanliga i naturen och livsviktiga för nästan alla livsformer, däribland människan. Eftersom klor är ganska elektronegativt förekommer klor främst som en jon, kloridjon, i föreningar med malmer och mineraler. Kloridjonen är en del i många salter (klorider) och finns därför i stor mängd i saltvatten. Klor är en kemisk del av vanligt salt (natriumklorid).

Många organiska klorföreningar har framställts syntetiskt. I dessa föreningar är kloratomer vanligtvis kovalent bundna till kolatomer. Bland organiska klorföreningar återfinns plaster som PVC, många läkemedel och sötningsmedlet sukralos, men också miljöfarliga ämnen som CFC och PCB.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Gasen upptäcktes först av den svenske kemisten Carl Wilhelm Scheele 1774 vid hans studier av brunsten, men fick sitt namn av Humphry Davy som hävdade att det var ett grundämne.

Scheele publicerade resultaten i första delen av sin artikel Om brunsten eller magnesia och dess egenskaper i Kongl. Vetenskapsakademins Handlingar. Han trodde att gasen innehöll syre, och det var först 1810 som Humphry Davy föreslog att klor var ett grundämne. Det tog dock många år innan detta var allmänt accepterat bland kemisterna. [2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "klor". NE.se. Läst 12 oktober 2013.
  2. ^ Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Webbplatsen www.studera.com: Klor