Galápagosöarna

Världsarv
	Galápagosöarna
Geografiskt läge
Koordinater	00°40′00″S 90°33′00″V / 0.66667°S 90.55000°V
Plats	Stilla havet
Land	Ecuador
Data
Typ	Naturarv
Kriterier	vii, viii, ix, x
Referens	1
Historik
Världsarv sedan	2001 (25:e mötet)
Hotat sedan	2007–2010
	* Enligt Unescos indelning.

Uppslagsordet ”Galapagos” leder hit. För andra betydelser, se Galápagos.

Galápagosöarna (stavningen Galapagosöarna förekommer också) (spanska: Islas galápagos, officiellt Archipiélago de Colón) är en ögrupp, som hör till Ecuador. De 19 öarna är belägna i Stilla havet ungefär 1 000 kilometer väster om Ecuadors fastland. Ögruppen omfattar 18 större öar (över 1 km² där Darwinön är den minsta) och cirka 100 mindre öar. Ögruppen är också Galápagosprovinsen som en egen provins bland Ecuadors provinser. Ekvatorn går över den största ön, Isabela. Galápagosöarna är kända för det stora antalet endemiska arter som finns här och även för Charles Darwins forskning som resulterade i hans teori om naturligt urval.

Galápagosöarna blev nationalpark 1959, vilket innebar att 97,5 % av öarnas landyta skyddades. Då fanns tre bosättningar där med sammanlagt omkring 1 500 invånare. På 1980-talet hade antalet invånare ökat till mer än 15 000. 1986 blev det omgivande havet ett marint naturreservat. Unesco hade redan 1978 tagit med Galápagosöarnas landområde på sin världsarvslista och 2001 inkluderades även det marina reservatet.^[2] Endast fem av öarna är bebodda.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Lavafält vid Sullivan Bay, Isla de Santiago.

Vy från Bartolomé mot Santiago

Galápagosöarna upptäcktes av Fray Tomás de Berlanga 1535. Öarna var obebodda, men Thor Heyerdahl fann på 1950-talet krukskärvor av sydamerikanskt ursprung som visade att folk tidigare varit där. Denna teori är fortfarande kontroversiell.

Ecuador annekterade området den 12 februari 1832.

I september 1835 kom Charles Darwin till Galápagosöarna och stannade ungefär fem veckor, då han studerade geologi och biologi på fyra av öarna. Han skrev sedan boken Om arternas uppkomst, till stor del inspirerad av materialet han samlade på öarna.

Galapagossköldpadda, Chelonoidis sp.

En svensk som gjort avtryck på Galapagosöarna var Lars-Eric Lindblad (1927-1994) som 1967 arrangerade den första resan för turister till Galapagosöarna.

Endemer[redigera | redigera wikitext]

Eftersom Galápagosöarna ligger så isolerat finns där många djurarter som bara lever på just dessa öar. Djur som bara finns på en plats kallas för endemer. De ryggradsdjur som främst finns på Galápagos är kräldjur och fåglar. Några djurarter som bara finns på Galápagosöarna är:

havsleguanen, Amblyrhynchus cristatus, som man uppskattar att det finns uppemot 400 000 av, vilka lever på samtliga öar
Galapagos landleguan som har specialiserat sig på att äta de gula kaktusbollarna och har sin utbredning på Santa Cruz, Baltra, Seymour, Isabela och Fernandina
galapagossköldpaddor, elva arter av släktet Chelonoidis , som man uppskattar att det sammanlagt finns 18 000 individer av på Española, San Cristóbal, Santa Cruz, Pinzon, Isabela och Santiago (C. abingdonii från Pinta är utdöd, liksom C. niger från Floreana)
galapagospingvin (Spheniscus mendiculus), under tusen par som häckar på Isabela, Fernandina, Floreana och Santiago
galapagosskarv, Phalacrocorax harrisi
galapagoshäger, Butorides sundevalli
galapagosvråk, Buteo galapagoensis, öarnas enda rovfågel
tretton olika tangaror kända som "darwinfinkar"
fyra arter härmtrastar av släktet Mimus som var de första arter som Darwin noterade att de varierade från ö till ö^[3]
galapagossjölejon, Zalophus wollebaeki, som uppskattas till cirka 50 000 individer som återfinns på samtliga öar
lavaödlan som är Galápagos representant inom släktet Microlophus och som det finns ett stort antal av på alla öarna förutom Genovesa,

Många av de djur som inte är endemiska arter på Galápagosöarna är istället endemiska underarter, så som exempelvis den underart av brun pelikan, Pelecanus occidentalis urinator, som häckar på öarna och blåfotad sula, Sula nebouxii excisa som det häckar ungefär 20 000 av på alla öarna förutom Pinzon och Santa Cruz.

Under andra hälften av 1900-talet började bosättarnas getter att föröka sig i allt större utsträckning och påverka det inhemska beståndet av växter och djur. Därför beslutades det att dessa skulle tas bort, och år 2007 hade ca 10 000 getter skjutits.