Gandalf

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Gandalf (olika betydelser).
Gandalf
Sagan om ringen-rollfigur
Skapad av J. R. R. Tolkien
Första framträdande Bilbo – En hobbits äventyr
Skådespelare Ian McKellen
Anknytning
Yrke Trollkarl
Information
Alias Mithrandir

Gandalf är en av huvudpersonerna i J. R. R. Tolkiens romaner Bilbo och trilogin om Härskarringen. Han nämns även i flera andra av Tolkiens verk, däribland Silmarillion. Gandalf är en trollkarl (Istari), egentligen en maia, som skickades till Midgård ett årtusende in i tredje åldern för att hjälpa Midgårds invånare att störta Sauron.

I trilogin om Härskarringen framträder han som en trollkarl och medlem i en hög och urgammal orden (efter Sarumans fall blir han också dess överhuvud), liksom Ringens brödraskaps ledare, samt befälhavare över Västerns styrkor.

En man som är utklädd som Gandalf i DragonCon år 2007

Karaktärsdrag[redigera | redigera wikitext]

När trollkarlarna kom över havet togs de emot i de Grå hamnarna av Círdan. Gandalf var den kortaste, gammal och lutande sig på en stav, den till synes minst betydande av dem. Men Círdan, som såg längst och djupast i Midgård, insåg hans själs styrka och gav honom därför Narya, en av Maktens Ringar, för att hjälpa honom med hans tunga bördor.

Gandalf var, till skillnad från Saruman, inte stolt. Han kunde vara snar till vrede och påpeka dårskap hos andra. Men han kunde också vara glad och generös, även gentemot små och till synes obetydliga figurer. Gandalf dolde alltid sin makt och det var bara de som kände honom bäst som kunde se elden inom honom. Inte ens de visaste visste säkert vad som var hans innersta tankar.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Valinor[redigera | redigera wikitext]

Som berättas i Valaquenta var Gandalf en av Manwës maior. Under sin tid i Valinor var han känd som Olórin och ansågs vara den visaste bland maior. Han levde i Loriens trädgårdar, men reste ofta västerut till Nienna som han fick mycket visdom av.

När valar bestämde sig för att åtgärda sitt misstag i att inte ta itu med Sauron (då Morgoth störtades i Vredens krig), föreslogs att några mindre andar skulle skickas till Midgård för att störta Sauron. Valar ville nämligen inte härja Midgård som under Vredens krig, och istället skicka emissarier som skulle förmå Midgårds invånare att själva besegra Sauron. Men endast Curunír trädde fram som frivillig, emedan Gandalf ville avstå eftersom han fruktade Sauron.

Midgård[redigera | redigera wikitext]

Gandalf var den siste istarin som landsteg i Mithlond och fick, som berättas, den röda Ringen (som han hemlighöll), av Círdan för att denne insåg att Gandalf var den störste av dem.

Men Saruman fick kännedom om detta och greps av avund och menade att just alvringarna var hans speciella område, så att han om någon borde ha fått den. Detta var början till Sarumans långa "fejd" med Gandalf, som dock inte skulle se dagens ljus först långt senare.

Gandalf, sin vana trogen, dolde sin makt och det var bara Galadriel och Elrond som visste att han hade den röda Ringen. Det var först i slutet av tredje åldern det blev allmänt känt att han var den röda Ringens väktare.

Det Vita Rådet[redigera | redigera wikitext]

Bokstaven "G" på Cirth används som Gandalfs emblem.

Om Gandalfs första årtusende i Midgård vet man inte mycket. Det sägs dock att han var den som mest uppmärksammade Skuggan i Mörkmården: Han tog sig in i Dol-Guldur 2063 för att avgöra vem som hade makten där (Sauron eller en Nazgûl som de flesta trodde), men Besvärjaren (som han då kallades eftersom hans verkliga identitet var okänd) retirerade och dolde sig i östern. Det var först 2460 som Besvärjaren återvände, då med ökad styrka. Som ett svar på detta bildades Vita Rådet, 2463; Galadriel hade hoppats att Gandalf skulle leda rådet, men han avböjde för att han inte ville ha någon ledarroll. Istället valdes Saruman som rådets överhuvud, delvis på grund av hans omfattande kunskaper om Saurons dåd under Andra Åldern.

År 2850 tog sig Gandalf in i Dol-Guldur och fick bekräftat att den onda närvaron där var ingen mindre än Sauron. När han var där påträffade han Thráin, dvärgen, som suttit fången där i flera år och fick en karta och en nyckel till Erebor. Året därpå samlades Rådet återigen, och Gandalf ville genast att man skulle angripa Dol-Guldur. Men Saruman försäkrade Rådet om att Sauron aldrig skulle finna Härskarringen, eftersom den, enligt honom, för länge sedan spolats ut i havet. Därför åstadkom Rådet ingenting vid denna tid och Sauron fick en respit.

Detta berodde på, som det senare skulle visa sig, att Saruman själv önskade finna Härskarringen och bli en Mörkrets Herre, på det att han måtte få igenom sin vilja i allt. Han ville leka med faran och hoppades att Ringen, sedan Sauron återuppstått, skulle söka sig till sin mästare och att han då skulle vara steget före Sauron och ta Ringen för sig själv.

Även om Saruman inte hittade Ringen (som tagits upp ur Anduin av Deagol samma år Rådet bildats, 2463) fann han dock Isildurs Elendilmir (en ovärderlig skatt) och asken där Ringen tros ha legat. Det sägs också att han hittade Isildurs kvarlevor, som han förmodligen vanärade genom att bränna dem i en av sina ugnar.

Färden till Erebor[redigera | redigera wikitext]

Under färden till Erebor fann han svärdet Glamdring i en trollhåla. Detta svärd skulle han bära under hela sin levnadstid i Midgård.

Sagor från Midgård bygger vidare på historien bakom Bilbo en hobbits äventyr. Den berättar om det slumpartade mötet mellan Gandalf och Thorin Ekenskölde, Thráins son, på värdshuset i Bri. Gandalf förutsåg kriget som Sauron förr eller senare skulle släppa lös, och insåg hur svagt Norden var för att möta hans anstormning. Om Vattnadal angreps skulle Smaug kunna till med stor skada; därtill var Thorin själv mycket angelägen om att hämnas på Smaug och återupprätta kungariket under Berget. Det var i den tidpunkten som "tidvattnet" började vända.

År 2941 satte Gandalf sin plan till verket. Han lyckades, efter stora svårigheter, övertala Bilbo Bagger att följa med tretton dvärgar på färden (han kände i sitt innersta att uppdraget bara skulle lyckas om Bilbo följde med) för att besegra Smaug och återta deras förlorade skatter. Gandalf räddade sällskapet ett flertal gånger undan knipor, och han gav Thorin den karta och nyckel han fått av Thrain tidigare. På så sätt kunde dvärgarna och Bilbo öppna en hemlig gång in i Berget.

Det var under denna färd som Gandalf hittade svärdet Glamdring i en trollhåla. När sällskapet färdades genom Dimmiga bergen kom Bilbo på villovägar och försökte hitta tillbaka till de andra på egen hand. Det var på så vis han hittade Gollums underjordiska sjö och i samband med detta som han, helt ovetande, hittade Härskarringen. Det var först långt senare som Gandalf kunde röja dess verkliga identitet.

Efter att ha flytt från Dimmiga bergen (med örnarnas hjälp) tog de sig till Beorns hus där de, tack vare Gandalfs list, fick husrum och sedan även proviant inför färden genom Mörkmården.

Men Gandalf lämnade de övriga utanför Mörkmårdens bryn för att han hade fullt upp med andra uppdrag. Han dök senare upp utanför Erebor, förklädd, och avslöjade sig först då det var på vippen att männen i Dal skulle börja strida med alverna från Mörkmården och dvärgarna från Järnbergen för att få sin del av skatten.

Men det blev inga stridigheter mellan dem för att en stor hord vättar närmade sig (dessa hade samlat en jättelik armé för att hämnas sin Storvätte som Gandalf fällde i dimmiga bergen, samt för att de redan hört talas om Smaugs fall). Alverna, människorna och dvärgarna förenade sig med varandra och Femhärarslaget utbröt. Det blev en hård strid och till och med Gandalf blev sårad i armen; i stridens hetta dök också Beorn upp och dräpte många vättar. De allierade rev upp vättarnas huvudstyrka och resten flydde fältet.

Efter striden reste Gandalf hem samman med Bilbo, och i Vattnadal avslöjade han vad som fick honom att lämna sällskapet vid Mörkmårdens bryn. Han hade övertalat det Vita Rådet att angripa Dol-Guldur, och Sauron drevs bort därifrån. Men Sauron hade förutsett angreppet och retirerade till Mordor, där han sedan proklamerade sig öppet ett årtionde senare.

Att Gandalf fick sin vilja igenom den här gången berodde delvis på att Saruman insåg att Sauron hade fått vetskap om Isildurs öde, och ville störa dennes sökande efter Ringen.

Härskarringen[redigera | redigera wikitext]

Gandalf tillbringade större delen tiden mellan romanerna Bilbo- en hobbits äventyr och Härskarringen med att samla information om Sauron, och den mystiska ring som Bilbo påträffade under färden till Erebor. Detta eftersom han anade oråd och menade att det var olikt Bilbo att hitta på en historia på det sätt han gjorde. Detta för att ställa det utom tvivel att Ringen rätteligen var hans.

Under samma period blev han också vän med Aragorn och började misstänka att Saruman inte hade ärliga motiv.

Gandalf tillbringade så mycket tid han kunde i Fylke och upprätthöll sin vänskap med Bilbo och lärde känna Frodo Bagger, hans arvinge.

Gandalf återvände till Fylke lagom till Bilbos hundraelfte födelsedag år 3001- han tog med sig många fyrverkerier (en av hans specialiteter). Efter Bilbos skämt med att sätta på Ringen och försvinna mitt framför sina gäster, rådde Gandalf Bilbo att lämna Ringen bakom sig och ge den till Frodo (som planerat). Men Bilbo blev fientligt inställd (han anklagade Gandalf för att vilja stjäla Ringen) och fann att det var mycket svårt att överlämna Ringen av fri vilja. Gandalf blev också alarmerad av att Bilbo kallade Ringen för "sin älskade", just som Isildur och Gollum gjort. Varpå han i starka ordalag påtalade för Bilbo det dåraktiga i att inte lämna Ringen. Bilbo återfick sitt förnuft och erkände att Ringen påverkat honom negativt, och att det skulle vara skönt att vara fri från den.

Med Gandalfs hjälp kunde han också lägga ifrån sig Ringen och sedan gav han sig ut i vildmarken tog sig slutligen till Vattnadal, där han blev en permanent gäst hos Elrond. Även om Bilbo aldrig blev helt fri från begäret efter Ringen var han likväl den förste som kunde ge upp den frivilligt.

Under de efterföljande sjutton åren reste Gandalf runt i Midgård i jakt på svar. Med Aragorns hjälp försökte han finna Gollum; utan framgång. Men när Aragorn var på väg hem fann han honom i Döda träsken. Aragorn förde sedan Gollum till alverna i Mörkmården, dit Gandalf sedan kom och förhörde honom. Till slut fick Gandalf veta att Sauron torterat honom i Barad-dûr och fått reda på allt han visste om Ringen. Detta stärkte Gandalfs tro att Frodos Ring verkligen var Härskarringen.

Han återvände till Fylke år 3018 för att utföra ett sista test för att avgöra om det var Härskarringen. Han kastade Ringen i Frodos eldspis och läste den inskription som uppenbarade sig på Ringen, som visade att det verkligen var som han fruktat.

Han berättade därefter Ringens hela historia (som den var känd för honom) och manade honom att ta Ringen till Vattnadal, eftersom faran var så stor. Gandalf sade att han skulle försöka återkomma vid Frodos 50-årsdag och följa med honom på resan. Under tiden skulle Frodo ge sken av att han skulle flytta tillbaka till sin hembygd, för att inte väcka uppmärksamhet.

På gränsen till Fylke stötte Gandalf på Radagast den brune, som berättade om Nazgûlernas framträdande och manade honom att resa till Isengård för att hålla rådslag med Saruman där. Gandalf lämnade ett brev hos Barliman, i vilket han uppmanade Frodo att resa till Vattnadal senast i slutet av juli. Själv red han genast till Isengård; där lade Saruman alla kort på bordet och avslöjade sig som en förrädare gentemot Midgårds folk: Saruman uppmanade Gandalf att de skulle alliera sig med Sauron (eftersom han bedömde det som hopplöst att bekämpa honom med vapenmakt) eller avslöja var Ringen fanns så att han skulle kunna använda den. Gandalf avböjde alla hans förslag och sattes i arrest ovanpå Orthanc. Lite senare kom örnen Gwaihir (tack vare att Radagast ville skicka bud om Gollums flykt till Gandalf och Saruman) som räddade Gandalf från Orthanc och flög honom till Edoras.

Framme i Edoras bad Gandalf om en häst och Théoden, under Grímas (Sarumans spion) inflytande, bad honom att ta vilken han ville bara han snabbt gav sig iväg. Gandalf insåg att han behövde en springare som kunde tävla med Nazgulernas. Därför följde han efter Skuggfaxe över slätterna (i två dagar) och lyckades till slut förmå hästen att bära honom.

Gandalf knappade stadigt in på Nazgulerna, även om de hela tiden var före honom; han nådde inte Fylke förrän Frodo redan gett sig av. Väl medveten om att Frodo tänkte bege sig till Vattnadal insåg han att Väderklint skulle bli en viktig plats i sammanhanget. I Bri fick han också veta Frodo nyss gett sig av, men att de tagit Aragorn som sin ledare. Gandalf galopperade till Väderklint och mötte samtliga Nazgulerna där. Vid gryningen lyckades han fly fast fyra Nazgûler förföljde honom fortfarande (det var därför de övriga "bara" blev anfallna av de andra fem tre dagar senare). Till slut lyckades han skaka sig av sina förföljare ,men kunde inte finna Aragorn och de andra på grund av Nazgûlerna, och tog farväl av Skuggfaxe (eftersom terrängen var svår)och tog sig till Vattnadal norrifrån.

I Vattnadal hjälpte Gandalf Elrond att driva bort Nazgûlerna med en flodvåg, och hade en viktig roll i rådet som hölls där (han var den ende som visste allt om Ringen). Där avslöjade han Sarumans förräderi för rådet och berättade om Ringens historia.

När det bestämts att Ringen skulle förstöras gick Gandalf frivilligt med på att bli Frodos och de övrigas följeslagare. Han var också den som övertalade Elrond att låta Merry och Pippin följa med.

Gandalf tog befäl över Ringens brödraskap och tillsammans med Aragorn begav de sig söderut. Efter ett misslyckat försök att korsa Caradhras pass, valde de att färdades genom Moria (även om de flesta ogillade det företaget). I Moria upptäckte de att den dvärgkoloni (som de inte hört av på 30 år) som etablerats där hade blivit besegrad av orcher. De blev också upptäckta där och stred mot orcher och till slut mötte de en balrog. Gandalf stred mot balrogen på Durins bro och de båda föll ned i avgrunden (och stred i flera dagar[1]). De övriga kunde sedan ta sig ut ur Moria utan förluster, även om deras sorg var stor. Efter Gandalfs fall tog Aragorn över ledarskapet och ledde dem mot Lothlorien.

Gandalf den Vite[redigera | redigera wikitext]

Gandalf skickades tillbaka av Eru, som en betydligt kraftfullare individ; Gandalf den Vite. Gwaihir förde honom till Lothlorien (som Ringens brödraskap nyss lämnat), där han helades från sina sår och kläddes i vitt av Galadriel. Han begav sig sedan till Fangorn där han träffade Aragorn, Legolas och Gimli (som letade efter Merry och Pippin).

Medvetna om att Merry och Pippin var i trygga händer (hos Lavskägge) red de sedan till Edoras. Väl där fann Gandalf att Theoden försvagats ytterligare av Grimas inflytande. Han bröt Grimas inflytande, en gång för alla, och övertalade Theoden att kämpa emot Sauron. Gandalf red sedan iväg för att samla Erkenbrands spridda styrkor inför striden mot Saruman. Han anlände precis i tid för att vända det hotande nederlaget vid Helms klyfta till en stor seger.

Efter striden red han med Theoden och de andra till Isengård, som under tiden attackerats (och oskadliggjorts) av enterna. Gandalf bröt Sarumans stav och kastade ut honom från trollkarlsorden och de Vita rådet, och blev själv överhuvud för de båda. I samband med detta gjorde Grima ett misslyckat försök att döda Saruman eller Gandalf (han visste nog inte säkert vem han hatade mest) genom att kasta en palantír från Orthanc. Pippin tog upp stenen, som han dock avkrävdes av Gandalf direkt efteråt. Men efter att de lämnat Isengård knyckte Pippin tillbaka den från Gandalf som låg och sov. På så sätt uppenbarade han sig för Sauron (som hade en palantir som tillhört Minas Ithil); dock så avslöjade Pippin inga hemligheter som kunde ha varit förödande för honom och alla hans vänner. Efter det red Gandalf i förväg med honom till Minas Tirith för att han inte skulle råka ut för mer trubbel.

Gandalf anlände precis i rätt tid för att bli en av de personer som skulle få störst betydelse för stadens försvar. Men hans närvaro ogillades av Denethor II, rikshovmästaren. Efter att Denethors son, Faramir blivit till synes dödligt sårad, sjönk han ned i förtvivlan och galenskap. Därmed togs stadens försvar över av Gandalf och Imrahil. När Mordors styrkor till slut bröt ned stadens port, hindrade Gandalf (på Skuggfaxe) Häxmästaren från att ta sig in i staden. I samma ögonblick anlände Rohirrim till slut och Häxmästaren försvann spårlöst. I det läget hade Gandalf gärna ridit till deras hjälp, men hindrades på grund av Denethors galenskap. Denne hade fått för sig att kriget var förlorat och ämnade ta både sitt och Faramirs liv, så att de skulle få dö sida vid sida. Faramir räddades (och botades också sedan av Aragorn), men Denethor brände sig själv på bål.

Det skulle dröja tio dagar innan Faramir skulle få resa sig från sjuksängen, men under tiden tog Gandalf, Aragorn och Prins Imrahil kommandot över Gondors styrkor.

Det var Gandalf och Aragorn som ledde Västerns styrkor mot Svarta porten, för att distrahera Sauron från Frodos och Sams uppdrag att förstöra Ringen. Gandalf var talesman och härold för Västern och avfärdade Saurons språkrör villkor. Varpå Saurons arméer släpptes lös mot dem, tills Ringen förstördes. När det inträffat flög Gandalf på Gwaihir till Domedagsberget och räddade Frodo och Sam undan säker död.

Efter kriget krönte Gandalf Aragorn till kung över Gondor och Arnor och hjälpte honom att hitta ett skott av det Vita trädet av Gondor. Han följde med hoberna hela vägen hem till Fylke, och skiljdes där från dem för att han ville träffa Tom Bombadill. Två år senare, efter att ha spenderat ungefär 2000 år i Midgård reste han tillsammans med Frodo, Bilbo, Elrond och Galadriel över havet tillbaka till Valinor. Det var först då det blev allmänt känt att han varit den tredje alvringens väktare.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Gandalf är enbart hobernas och nordmännens namn på honom. Alverna känner honom som Mithrandir ("Grå vandrare") och även männen av Gondor. Hans namn i väst, varifrån han kommer, är Olórin. Andra namn är: den grå vandraren, den grå pilgrímen, Incánus i söder (Harad), Tharkûn har han fått som namn av dvärgarna. Ormstunga kallade honom Láthspell. Några andra vanliga namn och benämningar är, den vita ryttaren och Gandalf den vite. Liksom många andra namn i Tolkiens verk kommer namnet Gandalf ursprungligen från Eddans skapelseberättelse, Völuspá, där namnet finns i en uppräkning av dvärgar kallad Dvergatal.

Det kan te sig lite märkligt när man studerar Gandalf som figur. Han beter sig trots allt inte som en dvärg. Det finns i stället teorier om att Tolkien har hämtat inspiration till Gandalf från Oden, eftersom det finns flera likheter mellan dem: Båda uppträder ofta som en gammal vandringsman med slokhatt, långt grått skäg, mantel och käpp, båda äger en magisk häst (Odens Sleipner och Gandalfs Skuggfaxe) och båda hetsar män till strid. En betydande skillnad är dock att Gandalf personligen leder strider medan Oden oftast håller sig i bakgrunden och att Gandalf alltigenom är god, medan Oden framstår som både ond och god. Tolkien själv har beskrivit Gandalf som en "Odensk vandrare". Det finns även likheter med Väinämöinen, som i finsk mytologi är en vis trollkarl och gud som likt Gandalf är mäktig genom sina trollformler, sånger och historier.

Filmer och uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Gandalf spelades av Ian McKellen i Peter Jacksons trilogi om Härskarringen.

I Peter Jacksons filmatisering av trilogin spelas Gandalf av Sir Ian McKellen. I Radioteaterns uppsättning av Sagan om ringen spelas han av Per Myrberg.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gandalf högg efter balrogen med Glamdring, som till slut flydde uppför den ändlösa trappan, där Gandalf kastade ned sin fiende som mötte sin död då denne föll mot bergsidan. Gandalf dog av sina sår, men skickades tillbaka av Eru som Gandalf den Vite.