Gustav Badin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Uppslagsordet ”Badin” leder hit. För andra betydelser, se Badin (olika betydelser).
Badin, porträtt utfört av Gustaf Lundberg 1775.
Gustav Badin på xylografi 1877.

Adolf Ludvig Gustav Fredrik Albert Badin, född cirka 1750[1], död den 18 mars 1822, var en svensk hovtjänare (Kammermohr), ursprungligen slav och senare fosterson och betjänt hos drottning Lovisa Ulrika. Han hette ursprungligen Kwasi[2] (Couchi), men kallades "Badin" (gyckelmakare, en som talar tok; se badinage, skämt, gyckel i SAOB).

Bakgrund och uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Han föddes troligtvis på den danska ön Saint Croix i Västindien, varifrån han fördes till Europa. Han ägdes av guvernören Christian Lebrecht von Pröck, som tog Badin med sig när han 1758 återvände till Danmark. Där överlämnades han till kommerserrådet Gustaf de Brunck och hans hustru Elisabeth Christina Völschov med uppdraget att lämna över honom till det svenska kungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, vilket skedde 1760.[2] Badin kom inte till Sverige med von Reiser.[3]

Elisabeth Christina Völschov hade en bror som var barndomsvän med Carl Michael Bellman, förmodligen blev Bellman och Badin goda vänner redan 1760.[1]

Lovisa Ulrika bestämde sig för att ge honom en helt fri uppfostran i enlighet med den tidens idéer från Rousseau. Han var lekkamrat till kungabarnen och tilläts tala till dem och behandla dem på det sätt som han själv fann för gott. I bevarade texter beskriver flera samtida höga ämbetsmän Badins vilda manér och upptåg, inte utan en viss förfäran. En av dem var Fredrik Sparre, senare rikskansler, som skrev:[4]

Kronprinsen kallar han ofta "Gustav, du skurk", prins Fredrik "Munsjör Snus" o. s. v.; men det lämnas honom fritt språk. I rummen springer han fram och tillbaka, huru han behagar, och knuffar alla undan, vilka de ock måtte vara, som kunna finna sig i hans väg. Vid bordet hänger han sig emellan kungens och drottningens stolar, dinglande fram och tillbaka på vilkendera honom behagar. Vid desserten lyftes han upp på bordet, där han spatserar av och an emellan tallrikar och platåer, pratar i ett och säger som oftast de smutsigaste sottiser.

Den samtida överceremonimästaren vid hovet antecknade om honom: "Han kallade de kunglige personerna och alla, som han kände, ’du’ och njöt ett nådigt förtroende av den kungliga familjen. Han var i högsta grad diskret, och ehuru han kände noga den tidens händelser och det som kunnat passera inom hovet, hörde man honom aldrig nämna något därom."[5]

Den 8 oktober 1764 uppvaktade han Sofia Albertina vid hennes födelsedag med följande dikt (som han inte skrivit själv):

Jag som en utaf de svarta,
obekant med landets sed.
Gjör en önskning i mitt hjerta,
öfver vår Prinsessa med.
Men jag kan ej så beskrifva,
hvad för gådt jag önska vill.
Jo, at hon må nögder blifva,
många flera åldrar till.

[6]

Han växte upp till en intelligent och pålitlig person med gott självförtroende. Hans nymodiga, fria uppfostran höll dock inte riktigt i längden; man blev tvungen att tänka om och göra den mer "strukturerad". Så småningom tycks Badin ha fått en rätt god portion hyfsning. Han undervisades i kristendom och latin av Natanael Thenstedt. Han döptes den 11 december 1768 i Stockholms slottskapell med överhovpredikanten Enbom som officerande präst och hela kungafamiljen närvarande. Dopnamnen Adolf Ludvig Gustaf Fredrik Albert fick efter sina som faddrar kung Adolf Fredrik, drottning Lovisa Ulrika, kronprins Gustaf, prins Fredrik Adolf och prinsessan Sofia Albertina. När Badin inte använde alla sina förnamn, skrev han sig Adolf Ludvig Badin Couchi, men aldrig Gustav Badin. [1]

Yrkesliv[redigera | redigera wikitext]

Badin var först betjänt hos drottning Lovisa Ulrika och från ca 1776 hovsekreterare.[1] Han lärde sig franska och deltog som dansare i en balett säsongen 1769–1770 och spelade säsongen 1770–1771 huvudrollen i Arlequin Sauvage, en pjäs om hur "den ädle vilden" möter civilisationen, samt även i en erotisk pjäs,[7][8] alla dessa uppsatta av den franska teatertruppen. Han medverkade, liksom andra medlemmar av hovet, vid olika festspel och amatörpjäser, som till exempel i februari 1776 då han uppträdde i pjäsen "Marknaden i S:t Germain".[6] Från 1782 levde han privatliv som bonde.[1]

Vid Lovisa Ulrikas död 1782 hämtade Badin och hovkvartermästare Isaac Laurent, på hennes begäran, dokument på Fredrikshovs slott och förde dem till prins Fredrik Adolf och prinsessan Sofia Albertina på Svartsjö slott, som brände upp dem innan Gustav III fick tag i dem. [1]Då Gustav III fick veta detta ska han ha sagt till Badin: "Vet du väl, svarta människa, att sådant kan kosta ditt hufvud", varpå Badin svarade; "Det är i eders majestäts våld, men jag har ej kunnat handla annorlunda".[6]

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

En bok ur Badins bibliotek. B A D I N är präglat i guld på frampärmen.

Efter Lovisa Ulrikas död 1782 fick Badin två gårdar i Uppland och en i Södermanland i bröllopsgåva av Gustav III. Badin beviljades samtidigt pension, som årligen betalades ut av prinsessan Sofia Albertina, samt titeln assessor för att höja pensionen till 200 riksdaler.[1]

Han var medlem i Sveaorden, från 3/8 1800 där han benämns hovsekreterare; i Timmermansorden (1793), där han benämns assessor och lantman, och Par Bricole. I Par Bricole var han dansmästare och ansvarig för nöjet och som sådan mycket uppskattad; på Barbaradagen 1799 blev han vice guvernör inom orden, vilket var näst högsta grad.[6] Han var även sedan 1773 medlem i Frimurarna, som kanske bekostade hans begravning.[1] Att Badin var tämligen bildad visas inte minst av hans efterlämnade boksamling, som såldes på auktion i Stockholm 1822. Den omfattade över 1000 volymer, mestadels på franska, och många av böckerna hade understrykningar och kommentarer av Badins hand. På försättsbladet till sin bibel hade han skrivit: "Tillhör Adolphe Ludvig Gustaf Fredrik Albrecht Coichi Badin. Han var föder Bland Trällar, vandrade bland dem, men då Ljuset tändes önskad han att dö den Frijes död."[1][9]

Badin var gift två gånger, men avled barnlös (1784 en dödfödd dotter i första äktenskapet). Vid hans första giftermål 1782 agerade Gustav III giftoman, vilket innebär att Badin vid ungefär trettio års ålder inte räknades som myndig.[10] Han gifte sig 1782 med grosshandlardottern Elisabeth Svart (död 1798) och 1799 med den tjugo år gamla skeppstimmersmansdottern Magdalena Eleonora Norell (död 1843), efter hans död kallades Eleonora Badin ibland för "moriansänkan" i Maria församlings kyrkoböcker.[1] Som gift hade Badin flera inneboende, oftast släktingar till både hans första och andra maka och en gång en fosterdotter, den tio år gamla Christina.[10]

Badin begravdes vid Katarina kyrkogård. Hans grav har inte kunnat lokaliseras men enligt källor skall han vara begravd vid den "öfra jorden".[9][11]

Kontext[redigera | redigera wikitext]

Gustav Badin var det kanske mest kända exempel på de utomeuropéer som togs till Sverige som tjänare och som ursprungligen var slavar. Ett exempel är fem morianer, indianer, från Bengalen i Indien, varav två döptes i Björkö församling i Småland,[12][13] "morianskan" Daphne i juni 1783, och "morianen" Pluto (felaktigt kallad Wicto på nätet) i januari 1785.[1]

Dagboken[redigera | redigera wikitext]

Badins anteckningsbok, felaktigt kallad dagbok, finns vid Uppsala universitetsbibliotek. Ett digitalt faksimil[14] har offentliggjorts av Litteraturbanken. Hans memoarer finns på Stockholms Stadsarkiv, en brevsamling på Kungliga Biblioteket, och hans Tankar om Treenigheten på Linköpings universitetsbibliotek. Han skrev också anonyma insändare i dagspressen.[1]

Badin inom fiktion[redigera | redigera wikitext]

Badin användes senare som en litterär förebild i Magnus Jacob Crusenstolpes roman om slottslivet, Morianen, eller Holstein-Gottorpiska huset i Sverige. Han skildras också som huvudperson i Ylva Eggehorns En av dessa timmar och Ola Larsmos Maroonberget.

Han förekommer även i August Strindbergs pjäs Gustaf III. I TV-inspelningen från 1974 gestaltas han av Jan Nygren. I filmen Hans Majestäts rival från 1943 spelas Badin av Manne Grünberger. Och i ett stort antal andra litterära alster.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Skönlitteratur[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Engblom, Eva (2022). Naturliga Morianer. sid. 289-294 
  2. ^ [a b] Larsen, Alex Frank (2017). Kongehusets joker. Fra slavedreng til slotsidol. sid. 62-63 
  3. ^ Bringéus, Nils-Arvid (2001). Landshövdingen på Lärkesholm. 
  4. ^ Grimberg, Carl. ”124 (Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772)”. runeberg.org. http://runeberg.org/sfubon/6/0126.html. Läst 10 juni 2022. 
  5. ^ Grimberg, Carl. ”125 (Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772)”. runeberg.org. http://runeberg.org/sfubon/6/0127.html. Läst 10 juni 2022. 
  6. ^ [a b c d] Forsstrand, Carl (1911). Sophie Hagman och hennes samtida. Några anteckningar från det gustavianska Stockholm (2:a). Stockholm: Wahlström & Widstrand 
  7. ^ Ny svensk teaterhistoria. Teater före 1800. Gidlunds förlag 
  8. ^ Ivarsdotter Johnsson, Anna; Leif Jonsson. Musiken i Sverige. Frihetstiden och Gustaviansk tid 1720–1810 
  9. ^ [a b] Wikström, Lars (1971). Släkt och Hävd. sid. 272-314 
  10. ^ [a b] ”Drottningens slavpojke blev ansedd borgare”. Popularhistoria.se. 25 januari 2020. https://popularhistoria.se/sveriges-historia/kungar-drottningar/hovet/badin-drottningens-slavpojke-blev-ansedd-man. Läst 17 februari 2021. 
  11. ^ Bergman, Arvid (2018). Född slav – död fri?. Stockholmia. sid. 69. https://stockholmia.stockholm.se/forlag/bocker/aktuella-bocker/fodd-slav--dod-fri/. Läst 13 oktober 2018  Arkiverad 31 maj 2019 hämtat från the Wayback Machine.
  12. ^ Ingvar Andersson med flera: Gustavianskt 1771–1810 – En bokfilm (Stockholm 1979), sidan 258. Församlingens namn skrivs här felaktigt "Börkö".
  13. ^ Citat ur Björkö församlings födelsebok återgivna på Anbytarforum 2001-01-05. Den 1785 döpte mannens ursprungliga namn angives här som "Wicto", inte "Pluto" som hos Andersson 1979.
  14. ^ Litteraturbanken.se

Källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Alfredson, Hans (1987). ”Svart spelar vit : Gustaf Lundbergs porträtt av Badin”. Porträtt porträtt / redigerad av Ulf G Johnsson (Stockholm  : Rabén & Sjögren, 1987): sid. 85–88, [1] pl.-s. i färg  : ill.  Libris 3075938
  • Arnald, Jan (1996). ”Jan Arnald om den svarte gustavianen : två utmärkta romaner i varsin fåra om moren Badin”. BLM  : Bonniers litterära magasin (Stockholm  : BLM, 1932–1999) 1996 (65:5),: sid. 46–47. ISSN 0005-3198. ISSN 0005-3198 ISSN 0005-3198.  Libris 2506723
  • Larsmo, Ola (1996). ”Skuggan av Badin : några dagboksanteckningar av Gustav III:s "morian"”. BLM  : Bonniers litterära magasin (Stockholm  : BLM, 1932–1999) 1996 (65:6),: sid. 4–9  : ill. ISSN 0005-3198. ISSN 0005-3198 ISSN 0005-3198.  Libris 2506732
  • Pred, Allan (2004) (på engelska). The past is not dead : facts, fictions, and enduring racial stereotypes. Minneapolis, Minn: University of Minnesota Press. Libris 9399883. ISBN 0-8166-4405-5 
  • Ringgren, Magnus (1996). ”Den andre vid Gustaf den tredjes hov”. Signum (Uppsala  : Signum, 1975–) 1996 (22),: sid. 278–280. ISSN 0347-0423. ISSN 0347-0423 ISSN 0347-0423.  Libris 2545188
  • Sjöwall, Will (1996). ”Badin, Timmermansorden och gårdarna”. Populär historia (Lund  : Populär historia, 1991–) 1996:2,: sid. 62. ISSN 1102-0822. ISSN 1102-0822 ISSN 1102-0822.  Libris 2203302
  • Larsen, Alex Frank (2017). Kongehusets joker. Fra slavedreng til slotsidol. Informations forlag. Informations forlag. ISBN 9788775145584.
  • Engblom, Eva (2022). Naturliga Morianer. Eget förlag. ISBN 9789151916002.