Hiv och aids i Afrika

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Hiv och aids är sedan 1980-talet ett stort problem i Afrika, framför allt i det Subsahariska Afrika. 67 % av världens hiv- smittade bor i området, vilket motsvarar ungefär 25,5 miljoner människor.[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Hiv- och aids-spridningen i Afrika kring år 2000.

En dominerande teori bygger på att hiv från början kommer från Västafrika, där virusöverföringen skett från apa till människa någon gång i början av 1900-talet. Afrika har därför en lång historia med viruset och den påföljande sjukdomen aids. Hiv har påvisats i gamla, sparade blodprover från 1959.[2] I början av 1970-talet kom den omfattande smittspridningen av hiv igång och då ungefär samtidigt i USA och Afrika.[3]

Aids blev erkänt som sjukdom så sent som år 1981, och då i USA. Det dröjde dock två år innan det framkom att aids orsakades av hiv. Ytterligare två år senare, år 1985, tillgängliggjordes hiv-testen.[4] Det var samma år som första personen diagnostiserades i Botswana, vilket blev början på en omfattande epidemi i landet, som skulle komma att bli en av världens värsta hiv-epidemier.[5] Året därpå, år 1986, bekräftades även den första hiv-diagnosen i Lesotho, även Lesotho kom att bli ett av de värsta drabbade länderna av hiv-epidemin.[6]

År 1987 kom de första bromsmedicinerna.[4] I början på 1990-talet hade totalt 283 000 personer bekräftats ha aids och av de var 25 % afrikaner. De verkliga siffrorna uppskattades dock till 800 000 smittade, varav 64 % uppskattningsvis fanns i Afrika. Beräknat på antalet personer fanns dock flest smittade i världen i USA. I Afrika var det Central- och Östafrika som var värst drabbade, de områden där aidsviruset hade funnits längst. Som exempel kan nämnas att i början av 1990-talet hade Uganda 22 000 bekräftade smittade, Tanzania 21 000 och dåvarande Zaire 14 000.[3]

År 1993 var det dock fortfarande svårt att sprida information till den afrikanska befolkningen och att påbörja masstestning av invånarna var dyrt och svårt att administrera. Därför valde inte WHO att bekosta masstestning av invånarna i de afrikanska u-länderna. I stället blev det frivilligorganisationer som tog ansvar för frivillig testning.[3] Ett annat problem med att sprida information var att befolkningen inte kände igen sig i den bild som speglades av västvärlden. De som i huvudsak smittades i andra delar världen var homosexuella män och sprutnarkomaner, företeelser som knappt förekom i Afrika, men också västvärldens påstående att aids härstammar från Afrika. Många afrikaner ansåg att påståendet byggde på rasism och att vita återigen försökte skyllde ifrån sig problem på Afrika.[3]

Först år 1994 kunde forskning visa att behandling med bromsmediciner kunde hindra att smitta överfördes från mamma till spädbarn. År 1996 kom det stora genombrottet för behandling av hiv när man kunde anpassa läkemedel efter virusnivån i kroppen.[4]

År 2002 var Botswana ett av de första afrikanska länderna att införa ett nationellt behandlingsprogram med läkemedel för hiv-smittade.[5] Samma år påbörjade även Lesotho ett nationellt behandlingsprogram, men då endast för gravida.[6]

Läkemedelsdistributionen var dock inte tillgänglig för alla smittade vilket ledde till att många avled som exempel kan nämnas Sydafrika där upp mot 900 personer avled i aids varje dag år 2005, samtidigt rasade vilseledande information om hur aids smittade och hur det botades.[7]

Forskning visar att det finns ett samband mellan våldsutsatta kvinnor och hiv, där kvinnor som utsätts för våld löper större risk att drabbas av hiv. I Subsaharaiska Afrika utgjorde kvinnor och flickor 63% av alla nya hiv-smittade år 2020.[8]

UNAIDS har definierat ett antal riskgrupper som generellt har ökad risk att drabbas av hiv. Dessa är: sexarbetare och deras kunder, män som har sex med män, injektionsmissbrukare samt transpersoner. Där tillkommer även personer som har oskyddat sex med någon ur de grupperna. I Subsaharaiska Afrika tillhörde, år 2020, 39% av alla nysmittade någon av dessa grupper i Subsaharaiska Afrika, en låg siffra jänföry med resten av världen där siffran var 93%.[8]

Situationen idag[redigera | redigera wikitext]

Hiv och aids i Afrika år 2021

I Subsahariska Afrika varierar förekomsten av hiv med mellan 10 och 30 procent, beroende på land och område. I vissa subgrupper, som till exempel unga kvinnor mellan 19 och 24 år bosatta i kåkstäder i olika provinser i Sydafrika, når smittotalen ända upp till 40 procent.[2]

Covid-19-pandemin i början på 2000-talet kom att påverka hiv-smittade på flera sätt. Hiv-smittade drabbades av fler komplikationer när de samtidigt smittades av Covid-19, och detta samtidigt som vaccin för Covid-19 inte alls fördelades till de områden som hade flest drabbade av hiv. Dessutom blev hiv-testningen blivit lidande, dels på grund av restriktioner, dels på grund av rädsla för att bli smittad av just Covid-19. Även hiv-behandlingen blev lidande på grund av pandemin. [8]

Dom länder som var hårdast drabbade år 2022 var Sydafrika, Swaziland, Lesotho och Botswana.[9]

Internationella strategier[redigera | redigera wikitext]

UNAIDS arbetar med att stärka och samordna arbetet för hiv och aids.

År 1996 startade Förenta Nationerna (FN) UNAIDS för att stärka och samordna arbetet för hiv och aids. FN:s generalförsamling har sedan dess antagit tre deklarationer som stöd för arbetet. Ett par år senare, 2001, hölls en särskild session om hiv och aids i FN:s generalförsamling, som medlemsstaterna ställde sig bakom. Deklarationen om omedelbara åtgärder för att bekämpa den globala spridningen av hiv och aids kallas UNGASS-deklarationen.

År 2017 kom den nationella strategin mot hiv och aids och vissa andra smittsamma sjukdomar. UNAIDS strävar även efter att uppnå det så kallade 95-95-95-målet om resultat som ska uppnås till 2030 vilket innebär att:

  • 95 procent av alla som lever med hiv ska känna till att de har hiv.
  • 95 procent av alla som har hiv ska ha tillgång till behandling mot hiv.
  • 95 procent av dessa ska ha välinställd behandling med omätbara virusnivåer.

FN:s medlemsländer antog 2016 en uppdaterad politisk deklaration om att påskynda och öka tillgången till behandling av hiv, med målet att utrota aids senast 2030. Deklarationen är kopplad till de globala hållbarhetsmålen Agenda 2030.

UNAIDS lanserade 2021 ”the new global AIDS strategy, 2021-2026”, vilken syftar till att reducera ojämlikheterna som ligger till grund för aidsepidemin. Strategin sätter individen i fokus för att få det globala arbetet i fas. Detta genom att identifiera, reducera och eliminera ojämställdhet vilka skapar barriärer för personer som lever med, och påverkas av hiv och på så sätt hindrar länder och samhällen från att eliminera aids. Målet med strategin är att eliminera aids som folkhälsohot till år 2030.

Internationellt fastställda mål och indikatorer om hiv kan variera något mellan olika år men rör i huvudsak:

  • kunskap, attityd och beteende i olika grupper
  • tillgången till sexualundervisning
  • kondomanvändning
  • tillgång till testning och behandling för hiv
  • testfrekvensen för hivinfektion i olika riskutsatta grupper
  • tillgång till rena sprutor för personer som injicerar droger
  • samhällsförändringar som påverkar hälsan för viktiga grupper
  • arbetets organisering nationellt.[10]

Hiv i Nordafrika[redigera | redigera wikitext]

Det är stor skillnad i smittspridning mellan olika delar av Afrika. I Nordafrika var smittspridningen under 1%, enligt uppgifter från år 2022. Att Nordafrika inte drabbats lika hårt av hiv-epidemin som Södra Afrika har dock inte bara varit positivt, det har exempelvis inbeburit att det inte satsats lika mycket på testning, förebyggande åtgärder och medicinsk kompetens som man gjort i Södra Afrika. Läkare utan gränser talar till och med om att vissa länder glömts bort i de globala hiv-satsningarna.[11]

Orsaken till att Nordafrika inte har drabbats lika hårt av hiv-epidemin som Södra Afrika har tillskrivits den kultur och religion som finns i området. Majoriteten är muslimer. Islam tillåter inte sex före äktenskapet, utomäktenskapliga förbindelser, samkönat sex och injicerade droger. Islam förespråkar även manlig omskärelse.[12] Forskning har visat att manlig omskärelse kan minska risken för män att bli smittade av hiv från kvinnor vid vaginala samlag med upp till 50%.[13] I början av 1990-talet ansågs kulturen, där kvinnor kontrollerades av männen, vara en orsak till att hiv-spridningen inte blev lika omfattande som i andra delar av kontinenten. Detta då det innebar att kvinnors rörelsemönster kontrollerades liksom kvinnors sexualitet. I kombination med islams inverkan ansågs det vara de grundläggande förklaringarna till att Nordafrika inte fick en lika omfattande spridning av hiv i början av hiv/aids epidemin.[3]

Hiv i Södra Afrika[redigera | redigera wikitext]

Förväntad livslängd i några aids-drabbade länder i Södra Afrika under åren från 1960 till 2012. Baserat på data från Världsbanken.

Botswana[redigera | redigera wikitext]

År 1985 ställdes den första hiv-diagnosen i Botswana. Därefter eskalerade antalet med diagnosen snabbt. År 1992 var 18 % av de som besökte mödrahälsovården smittade och år 2000 var den siffran 38 %, året efter började dock andelen minska. Detta var ett resultat av den strategi som antogs år 1999 för att eliminera smittöverföringen från mamma till barn.[5][14]

De urbaniserade distrikten i landet var dock hårdare drabbat än andra. Som exempel kan nämnas huvudstaden Gabarone där andelen smittade bland hela befolkningen steg från 15 % år 1992 till 45 % år 2003 och i Francistown var motsvarande siffror 24 % år 1992 och 46 % år 2003. År 2005 var Botswana ett av de länder I världen med störst andel smittade.[5]

År 2002 var Botswana ett av de första länderna i Afrika som införde ett nationellt läkemedelsprogram för hiv-smittade och två år senare infördes rutintester för hiv på de nationella sjukhusen. Behandling och tester var gratis för invånarna, men det dröjde till år 2005 innan programmet implementerades på fler orter. I Botswana har det funnit en politisk vilja att faktiskt ta itu med problemen och målet sattes redan i början av 2000-talet att år 2016 skulle inga nya fall av hiv-smittade finnas.[5]

År 2020 levde runt 370 000 personer med hiv och aids i Botswana, varav 7 500 personer var barn mellan 0 och 14 år och 8 900 personer var nyligen smittade av hiv. Ungefär 5 100 personer avled under året som en följd av aids. I landet fanns då 86 000 barn där föräldrarna avlidit i aids. Men utvecklogen hade gått framåt, andelen nysmittade hade minskat med 37 % sen år 2010, och andelen aids-relaterade dödsfall hade under samma period minskat med 22 %. År 2020 var 91 % av de smittade medvetna om att de bar på viruset och 87 % fick läkemedelsbehandling.[15]

Lesotho[redigera | redigera wikitext]

År 1986 ställdes den första hiv-diagnosen i Lesotho och därefter eskalerade andelen med diagnosen snabbt. År 2004 var andelen smittade 31 %, en av de högsta siffrorna i världen. Det kom att påverka den förväntade levnadslängden kraftigt. År 2001 var den förväntade levnadslängden endast 38,6 år, ungefär hälften av vad den var 11 år tidigare.[6]

I början av 2000-talet utlyste regeringen hiv som en nationell katastrof och antog ett mål om att andelen smittade skulle minska till 25 % år 2008. År 2002 antogs en nationell strategisk plan för hur politiken skulle samarbeta med civilsamhället för att minska andelen smittade. Det deklarerades också att 2 % av de offentliga utgifter skulle gå till att finansiera National AIDS strategic plan. I slutet av året påbörjades ett läkemedelsprogram för hiv-smittade gravida. I mars 2004 lanserades ett nationellt program för hiv-tester, men endast tre center var planerade att öppnas innan april samma år, målet var att 18 center skulle öppna.[6]

Det framkom år 2006 uppgifter i media om att barn till föräldrar som avlidit i aids-relaterade sjukdomar lämnades att dö på gatorna. Detta för att mor- eller farföräldrar av olika orsaker inte kunde ta hand om barnen. Enligt UNICEF:s rapport år 2010 var 180 000 barn föräldralösa i Lesotho. Under en period var epidemin så allvarlig i landet att befolkningsmängden i landet sjönk.[16]

År 2013 spreds fortfarande mycket desinformation om hiv, bland annat förekom det att häxläkare förklarade att hiv berodde på en förtrollning, botemedlet var samlag med oskulder eller unga flickor. Konsekvensen av desinformationen blev våldtäkter och ökad smittspridning. Dessutom saknade ofta människor på landsbygden grundläggande kunskaper om sjukdomen. Situationen för hiv-smittade har varit svår och år 2013 rapporterade bland annat Amnesty att människor med sjukdomen begick suicid för att slippa leva med sjukdomen.[16]

Swaziland[redigera | redigera wikitext]

Den första bekräftade hiv-smittan rapporterades år 1987 i Swaziland. Därefter steg antalet bekräftade smittade snabbt och år 2005 var landet ett av de mest drabbade länderna av hiv-epidemin då ungefär en tredjedel av invånarna var smittade. Detta trots att det har funnits en stark politisk vilja att hantera hiv-epidemin.[17]

Redan år 1987 antog Swaziland ett nationellt aids-program. Programmets fokus var information, utbildning och kommunikation, främja och distribuera kondomer, hantera sexuellt överförbara infektioner och säkerställa säker blodtransfusion.

I syfte att förebygga och kontrollera hiv/aids antogs sedan ett nytt policydokument år 1998. Av dokumentet framgick att: samordningen av förebyggande och kontroll av hiv/aids på alla nivåer behövde förbättras, omfattande hälsovård och socialt stöd till personer med hiv/aids och deras familjer skulle tillhandahållas samt att hiv-testning skulle användas för att maximera förebyggandet av hiv och vård. Det innehöll också en strategi för att öka sårbara befolkningsgruppers förmåga att skydda sig mot hiv, värna de mänskliga rättigheterna för människor som levde med hiv/aids och främja övervakning relaterad till hiv/aids och forskningsverksamhet.[17]

Trots omfattande strategier förklarades hiv/aids som en nationell katastrof av Swazilands kung år 1999. De stora problemen beskrevs år 2005 vara personalbrist, kontinuerlig tillgång och distribution av bromsmediciner och diagnostik, rutiner för uppföljning av programmen, samt brister i det förebyggande programmet. Det noterades att det I synnerhet förekom brister i kommunikationen med ungdomar och utsatta befolkningsgrupper och att det psykosociala stödet till människor som levde med hiv/aids behövde stärkas.[17]

År 2005 skrev WHO att "Epidemin har underblåsts av fattigdom, arbetslöshet, en stor invandrarbefolkning, konservativa religiösa och traditionella övertygelser mot kondomanvändning och genomgående multipla sexpartners och har allvarligt påverkat samhället och ekonomin".[17]

Sydafrika[redigera | redigera wikitext]

2015 gick FN ut med information om att FN:s mål, att få bukt med hiv och aids, kommer att missas med 15 år i Sydafrika. Där ökar antalet nysmittade med 400 000 per år, och den största ökningen är bland kvinnor under 25 år. I Sydafrika är aids-situationen värst i världen, enligt FN-organet UNAIDS, och detta trots att landet också har världens största program med bromsmediciner.[18]

6,4 miljoner människor lever med hiv och aids i Sydafrika, av världens totala 35 miljoner smittade. Av de två miljoner som nysmittades år 2012, så stod Sydafrika för 400 000, nästan en fjärdedel av alla nya hiv-fall. Trots ett massivt informationsprogram, och trots världens mest omfattande utdelning av bromsmediciner, som gör att hälften av de hiv-smittade kan leva ett normalt liv med sin sjukdom, så ökar hiv-fallen i Sydafrika. Den stora ökningen står unga kvinnor för; fyra gånger fler kvinnor under 25 år är nysmittade, jämfört med män i samma ålder.[18]

Ännu värre är siffrorna för tonåringar, där flickor som smittas med hiv i åldern 14 till 19 år, är åtta gånger fler än nysmittade tonårspojkar. Kvinnor blir smittade vid en mycket lägre ålder än män, och det tenderar också att finnas ett förhållande med äldre män. Flickorna har förhållanden med äldre män, som i sin tur kan ha både en fru och flera älskarinnor samtidigt. Det är främst flickor på den fattiga landsbygden, som ser äldre män som en chans att komma ur fattigdomen, eller få presenter.[18]

Zimbabwe[redigera | redigera wikitext]

Under många år talade man inte om hiv och aids i Zimbabwe. I många fall förnekade man att det ens fanns. Men i början av 1990-talet ändrades uppfattning och strategi. Då hade smittan hunnit spridas till alla delar av landet även om orter längs landsvägen var mer drabbade än andra. År 1993 fanns program som särskilt inriktade sig på en av riskgrupperna för hiv-smitta, prostituerade.[3]

Hiv i Väst- och Centralafrika[redigera | redigera wikitext]

År 1993 var den dominerade formen av hiv i Västafrika typ 2. Den formen är inte lika smittsam som typ 1 och det tar också längre tid att utveckla aids från typ 2 än typ 1 vilket kan vara orsaken till att epidemin i Västafrika inte blivit lika stor som I andra delar av Afrika.[3]

I Väst- och Centralafrika var det år 2016 bara omkring 39 % av alla gravida som fick behandlingen mot hiv, detta trots att man vet att sannolikheten att föra över smitta till barnet minskar dramatiskt om mamman får behandling. Det är problematiskt, nästan hälften av världens alla barn som smittades vid födseln år 2016 föddes i Väst- och Centralafrika vilket kan jämföras med att 17,9 % av världens alla hiv-smittade bodde i regionen. Endast 10 % av barnen med hiv hade samtidigt tillgång till barnanpassad hiv-behandling. En tredjedel av barnen som inte fick behandling avled inom ett år efter förlossningen. Endast 20 % av barnen som föddes med hiv, och som inte behandlades, kom att leva längre än fem år.[19]

En femtedel av de som beräknas leva med hiv i världen är inte medvetna om att de bär på viruset. I Västafrika och Centralafrika var det nära en tredjedel av de smittade som inte kände till sin status 2019. När någon diagnosticeras med hiv är det mycket viktigt att virusmängden i blodet övervakas – för att veta om behandlingen fungerar. Medan det är standard i höginkomstländer att mäta virusmängden årligen är det fortfarande svårt för människor som lever med hiv i låginkomstländer att få veta sina virusnivåer.[20]

Hiv i Östafrika[redigera | redigera wikitext]

Till Östafrika räknas Kenya, Uganda, Tanzania, Etiopien, Eritrea, Djibouti och Somalia. Även Rwanda och Burundi, som förr hänfördes till Centralafrika.

Hiv har funnits längst i Central- och Östafrika. Det var troligtvis orsaken till att hiv fick störst spridning i de områdena när epidemin bröt ut. Vissa områden drabbades dock hårdare än andra men generellt gällde att det var människor i arbetsför ålder, ofta föräldrar, som drabbades medan små barn och äldre klarade sig från smittan. Mellan 20 och 40 % av de som besökte sjukhusen i storstäderna i Östafrika kunde knytas till aids år 1991.[3]

Kenya[redigera | redigera wikitext]

Massinformationen om hiv har pågått i Kenya sedan år 1987, då det bland annat sändes veckovisa program med information på 18 olika språk. År 1993 kunde man se en koppling mellan smittspridning och turistorterna liksom till förekomsten av traditionella riter där det förekom hudrispning med rakblad. Det fanns även andra ingrepp som kunde kopplas till smitta som exempelvis traditionella förlossningen med stöd av icke-medicinsk personal samt omskärelser med begagnade rakblad.[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Global HIV & AIDS statistics — Fact sheet” (på engelska). www.unaids.org. https://www.unaids.org/en/resources/fact-sheet. Läst 6 januari 2022. 
  2. ^ [a b] ”En fiende i ständig förändring”. ki.se. Karolinska Institutet. Arkiverad från originalet den 6 januari 2022. https://web.archive.org/web/20220106231451/https://ki.se/forskning/en-fiende-i-standig-forandring. Läst 6 januari 2022. 
  3. ^ [a b c d e f g h i] Palmberg, Mai (1993). AIDS i Afrika. Nordic Africa Institute. ISBN 978-91-7106-322-9. https://books.google.se/books?id=PDxk69fIetEC&pg=PA23&lpg=PA23&dq=hiv+spridning+marocko&source=bl&ots=AC-5C_i02d&sig=ACfU3U0-8967KHt-80JIyvsppTPEnCevdQ&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwiF7sGS2972AhXt-ioKHQyrCmgQ6AF6BAgcEAI#v=onepage&q=hiv%20spridning%20marocko&f=false. Läst 24 mars 2022 
  4. ^ [a b c] Frøland, Stig Sophus (2018-03-05). ”hiv-infeksjon” (på norska, bokmål). Store medisinske leksikon. http://sml.snl.no/hiv-infeksjon. Läst 23 mars 2022. 
  5. ^ [a b c d e] WHO (December 2005). Botswana. Världshälsoorganisationen. https://www.who.int/hiv/HIVCP_BWA.pdf. 
  6. ^ [a b c d] ECONOMIC IMPACT OF HIV/AIDS IN LESOTHO. Central Bank of Lesotho, comp. Mars 2004. https://www.centralbank.org.ls/images/Publications/Research/Reports/MonthlyEconomicReviews/2004/Economic_Review_Mar_04.pdf.. 
  7. ^ ”Mbeki Aids denial 'caused 300,000 deaths'” (på engelska). the Guardian. 26 november 2008. http://www.theguardian.com/world/2008/nov/26/aids-south-africa. Läst 23 mars 2022. 
  8. ^ [a b c] ”Global HIV & AIDS statistics — Fact sheet” (på engelska). www.unaids.org. https://www.unaids.org/en/resources/fact-sheet. Läst 7 januari 2022. 
  9. ^ ”HIV” (på engelska). www.unicef.org. https://www.unicef.org/botswana/hiv. Läst 23 mars 2022. 
  10. ^ ”Nationellt och internationellt arbete och rapportering — Folkhälsomyndigheten”. www.folkhalsomyndigheten.se. https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/sexuell-halsa-hivprevention/hiv-och-sti/hiv-och-sti-prevention/nationellt-och-internationellt-arbete-och-rapportering/. Läst 7 januari 2022. 
  11. ^ ”Hiv och aids”. Läkare Utan Gränser. https://lakareutangranser.se/vad-vi-gor/vara-arbetsomraden/hivaids. Läst 7 januari 2022. 
  12. ^ ”HIV in the Middle East: Low Prevalence but Not Low Risk” (på amerikansk engelska). PRB. https://www.prb.org/resources/hiv-in-the-middle-east-low-prevalence-but-not-low-risk/. Läst 7 januari 2022. 
  13. ^ Thorson, Anna; docent; ST-läkare; infektionskliniken; Ragnarsson, ers; BA (16 november 2010). ”Manlig omskärelse minskar HIV-spridning”. Läkartidningen. https://lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/2010/11/manlig-omskarelse-minskar-hiv-spridning/. Läst 7 januari 2022. 
  14. ^ ”Botswana is first country with severe HIV epidemic to reach key milestone in the elimination of mother-to-child HIV transmission” (på engelska). www.unaids.org. https://www.unaids.org/en/resources/presscentre/pressreleaseandstatementarchive/2021/december/emtct_botswana. Läst 24 mars 2022. 
  15. ^ ”Botswana” (på engelska). www.unaids.org. https://www.unaids.org/en/regionscountries/countries/botswana. Läst 25 mars 2022. 
  16. ^ [a b] ”Lesotho – ett av de mest hiv-drabbade länderna” (på engelska). AmnestyPress. http://www.amnestypress.se/artiklar/reportage/25576/lesotho-ett-av-de-mest-hiv-drabbade-landerna/. Läst 24 mars 2022. 
  17. ^ [a b c d] WHO (December 2005). ”Swaziland”. SUMMARY COUNTRY PROFILE FOR HIV/AIDS TREATMENT SCALE-UP (WHO). https://www.who.int/hiv/HIVCP_SWZ.pdf. 
  18. ^ [a b c] Dahlbäck, Vincent (16 juni 2015). ”Hiv-smittade ökar i Sydafrika”. Sveriges Radio. https://sverigesradio.se/artikel/6190895. Läst 7 januari 2022. 
  19. ^ ”7 MYTER OM HIV”. Läkare Utan Gränser. 22 april 2016. https://lakareutangranser.se/nyheter/7-myter-om-hiv. Läst 23 mars 2022. 
  20. ^ ”Hiv och aids”. Läkare Utan Gränser. https://lakareutangranser.se/vad-vi-gor/vara-arbetsomraden/hivaids. Läst 7 januari 2022.