Intermezzo (film, 1936)

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Intermezzo (1936))
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Intermezzo
GenreDrama
RegissörGustaf Molander
ManusGustaf Molander
Gösta Stevens
SkådespelareGösta Ekman
Ingrid Bergman
Inga Tidblad
Hans Ekman
Britt Hagman
Hugo Björne
Erik Berglund
FotografÅke Dahlqvist
KlippningOscar Rosander
ProduktionsbolagSvensk Filmindustri
DistributionSvensk Filmindustri
Premiär16 november 1936
Speltid93 minuter
LandSverige
SpråkSvenska
NyinspelningarIntermezzo (1939)
IMDb SFDb

Intermezzo är en svensk dramafilm från 1936 i regi av Gustaf Molander. I huvudrollerna ses Gösta Ekman, Ingrid Bergman och Inga Tidblad.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Atlantångaren Kungsholm är på ingående till Göteborg. På däck står världsartisten, violinisten Holger Brandt och hans trogne ackompanjatör genom åren, Thomas. De har varit ute i två år på världsturné och är åter i hemlandet. Den senare är nu inställd på att sluta med turnélivet och slå sig till ro med sin stuga och trädgårdstäppa men den mer rastlöse Holger frågar om han inte kommer att sakna turnélivet med spänningen, hetsen och publiken?

Thomas är nu hemma i sin kolonistuga. Det är vår och han pysslar med blommorna. Inifrån huset hörs musik. Det är hans nya elev Anna som övar. Han vill utveckla henne i lugn och ro vilket han säger till sin besökare, impressarion Charles. Charles vill dock genast locka henne och talar om Holger Brandt i lyriska ordlag.

Hemma hos Holger. Han står och spelar i sitt magnifika hem. Efteråt samtalar han med sin familj. Hans unge son säger att han vill bli ingenjör, hans lilla dotter Ann-Marie spelar grammofon och talar om hur ofta hon tänker på honom när han är borta. Anita kommer på besök åtföljd av Charles och Thomas. När Holger börjar spela ”Intermezzo”-temat för sin dotter blir Anita tydligt berörd. Anita och Holger växlar intensiva blickar under spelet. Efteråt konstaterar Holgers hustru att han är en sällsynt gäst i huset och hon tycker att han göra som Thomas och slå sig till ro nu när han upplevt så många framgångar. Men Holger är uppeldad så säger att det är hela mitt liv. När hon säger han kanske behöver en ny vår, svarar han visst behöver han luft under vingarna och nya impulser men han hittar nog hem till henne och barnen.

Holger börjar spela igen och Ann-Marie börjar ackompanjera honom. Anita träder till och hjälper henne vid flygeln. När hon tar över spelandet börjar Holger titta på henne som förhäxad och Anita tittar tillbaka med en beundrande blick.

Senare möts Anita och Holger av en tillfällighet utanför konserthuset. Han konstaterar att slumpen har inte fört oss samman bara för att skilja oss åt. De börjar promenera tillsamman och stannar till på Norrbro. I ett känslomässigt berusande tal övertygar han Anita , alltmedan de betraktar det strömmande vattnet, om att man måste ge sig livet i våld, ryckas med av dess oberäkneliga strömmar. Han frågar om hon är rädd för livet. Nej svarar hon, inte i kväll. Han fortsätter att berätta minnen från förr om hur han en gång i livet när han hörde zigenarna spela Frühlingsrauschen i Budapest erfor känslan av ungdom och livsberusning. Anita börjar sjunga på denna melodi.

Övertoning till Anita som sitter hemma hos Thomas och spelar samma melodi med glöd. Plötsligt avbryter hon spelet och säger att hon skall resa bort för en tid. Hon ljuger om att det är till släktingar i Danmark men han genomskådar henne och konstaterar att detta skulle alltså vara vår sista lektion. Han konstaterar att försynen kan föra oss till klarhet och erfarenhet men tyvärr brukar erfarenheten vara resultatet av våra misstag.

Anita träffar Holger på att kafé och de konstaterar att de inte längre kan fortsätta att gömma sig. Anita tycker att de skall vara förnuftiga men Holger säger att kärleken frågar inte efter förnuft. Hemma igen frågar hans lilla dotter efter Anita och varför hon aldrig kommer på besök längre. Han fru undrar lite kallt om han fått tag i någon ny ackompanjatör än. Det visar sig att hon fått anonyma brev om hans bekantskap med Anita.  Det framgår att Holger inte längre är nöjd med sin dockhemstillvaro i hemmet utan vill ha ut mer av livet.

Anita och Holger är på centralen. Anita är på väg bort och Holger meddelar nu att han har beslutat sig för att kapa alla band med sitt förflutna. Han har inget hem längre säger han. Nu följer ett montage av rese- och konsertbilder, som speglar en hektisk världs- och konserttillvaro. Hemma i det Brandtska hemmet ser man hur Ann-Marie lyssnar på radion och konstaterar att det är pappa som spelar ”Intermezzo”. Då stänger modern av radion.

Anita och Holger lever som i ett rus. En dag får hon ett brev att hon tilldelats Jenny Lindstipendiet. Holger säger att han inte vill stå i vägen för henne. Hon märker samtidigt att han tittar på fotografier av sin familj. Hon säger till honom de ord han tidigare sagt vid avfärden från Stockholm, att man kan inte resa från det förflutna. Man lämnar alltid något efter sig. Han övertalar henne att ändå lämna honom, hon skulle bara bli en skugga till honom om hon stannade kvar.

Charles söker upp Thomas, som säger att han skulle behöva lugn och ro, han kan tänka sig att stanna bland de blå bergen för evigt. Han bekänner att man inte kan skära av allt och visar bilderna av sin familj. Anita tolkar hans känslor att söker ersättning för det han förlorat och kanske längtar han hem. De båda tar avsked, hon har sitt arbete och sin ungdom, som hon säger. Charles uppmanar efter avskedet Holger att följa honom hem till Sverige. Jag har inget hem säger Holger, har ingen rättighet att komma hem efter det han gjort. Han skriver på de skilsmässopapper som Charles haft med sig.

Tiden går och Holger har till sist hamnat på ett café i Paris. I bilden intonas ett brev från Charles med en uppmaning om att komma hem. På caféet råkar han höra en svensk sjöman som sitter bredvid. De börjar samtala och sjömanen talar om sin hemlängtan. Det räcker med att man möter en landsman eller ser en flagga på en båt för att man skall känna det. Samtalet övertygar Holger om att resa hem och ta sitt ”straff”.

Han kommer hem till Stockholm. Han ställer sig att vänta utanför skolan där hon går. När hon upptäcker att han står på andra sidan gatan springer hon mot honom och blir påkörd av en lastbil. Det följer några kritiska timmar av väntan på sjukhuset. Till Charles säger han att han hade ingen rätt att komma hem. Hans son förebrår honom för att han övergivit dem och Holger verkar förkrossad. Men dottern överlever som genom ett mirakel och han försonas med sin familj.

Om filmen[redigera | redigera wikitext]

Intermezzo hade premiär 16 november 1936. Filmen blev inspelad med samma titel, Intermezzo, 1939 i USA med Ingrid Bergman och Leslie Howard i Gösta Ekmans roll.

Rollista (i urval)[redigera | redigera wikitext]

Musik i filmen[redigera | redigera wikitext]

  • Intermezzo (Provost) (Souvenir de Vienne), kompositör Heinz Provost, framförs av Charles Barkel som dubbar Gösta Ekmans violinspel och Stina Sundell som dubbar Ingrid Bergmans pianospel
  • Ballad, nr 3, op. 47, Ass-dur, kompositör Frédéric Chopin, instrumental.
  • Stycke, piano, op. 32. Frühlingsrauschen, kompositör Christian Sinding framförs nynnande av Ingrid Bergman och Stina Sundell som dubbar Ingrid Bergmans pianospel
  • Wiener Bonbons, op. 307, kompositör Johann Strauss d.y., instrumental.
  • Konsert, violin, orkester, nr 2, kompositör Hilding Rosenberg, instrumental.
  • Lieb Minchen, kompositör Andreas Wiegand, instrumental.
  • Sehnsucht nach Tirol, instrumental, framförs på cittra.
  • En gång i bredd med de, instrumental
  • Prométée enchaîné, kompositör Jules Buisson, instrumental
  • Sonat, violin, BWV 1001, g-moll, kompositör Johann Sebastian Bach, instrumental
  • Symfoni, nr 6, op. 74, h-moll (Pathétique), kompositör Pjotr Tjajkovskij, instrumental
  • Wiegenlied, op. 98, nr 2 (Vaggsång), kompositör Franz Schubert, instrumental

DVD[redigera | redigera wikitext]

Filmen finns utgiven på DVD.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]