Johan Wilhelm Runeberg

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Johan Wilhelm Runeberg
Иоганн Вильгельм Рунеберг.jpg
Född8 februari 1843[1]
Borgå[1], Finland
Död3 januari 1918[1] (74 år)
Helsingfors[1]
MedborgarskapFinland[2]
Utbildad vidHelsingfors universitet,
Borgå gymnasium, Arbcom ru editing.svg
SysselsättningPolitiker[3], universitetslärare, läkare
Befattning
Professor, internmedicin (1877–1907)[1]
Ledamot av Finlands lantdag (1882–1882)[1]
Ledamot av Finlands lantdag (1885–1885)[1]
Ledamot av Finlands lantdag (1894–1894)[1]
Ledamot av Finlands lantdag (1897–1906)[1]
Ledamot av Finlands riksdag
Finlands 1:a riksdag, Vasa läns norra valkrets (1907–1908)[4][1]
ArbetsgivareHelsingfors universitet
Politiskt parti
Svenska folkpartiet i Finland[4]
BarnBirger Runeberg (f. 1875)
Einar Runeberg (f. 1877)
FöräldrarJohan Ludvig Runeberg
Fredrika Runeberg
Redigera Wikidata

Johan Wilhelm Runeberg, född 8 februari 1843 i Borgå, död 3 januari 1918 i Helsingfors, var en finländsk läkare. Han var son till Johan Ludvig Runeberg och far till Birger Runeberg.

Runeberg blev student i Helsingfors 1860, medicine licentiat 1870 och medicine doktor 1871 på avhandlingen Om ros i sår (1870), samt utnämndes 1877 till professor i medicinsk klinik vid Helsingfors universitet. Han blev emeritus 1907. Runeberg fick statsråds titel.

Runebergs professorsspecimen, Om albuminurins patogenetiska vilkor (1876), och en till grund för detsamma liggande experimentell undersökning Über die Filtration von Eiweisslösungen durch thierische Membranen (i "Archiv der Heilkunde", 1876) föranledde, att frågan om orsaken till proteinuri på nytt började diskuteras. Han publicerade själv under de följande åren flera avhandlingar i detta ämne (Om albuminuri hos friska personer, 1880; Om filtration af ägghvitelösningar genom djuriska membraner, 1882). I samband med dessa står hans arbeten Om albuminhalten i ascitisvätskor (1883) och Om halten af fixa ämnen i de patologiska transsudaten (1884), Om den diagnostiska betydelsen af ägghvitehalten i patologiska trans- och exsudat (1896).

Dessutom publicerade Runeberg kliniska studier i flera andra delar av sin vetenskap, såsom Om behandlingen af inflammationer i och invid blindtarmen (1882), Über die künstliche Aufblähung des Magens durch Einpumpen von Luft (1884), Om operativ behandling af sjukdomar i lungorna (1886), Om den variga lungsäcksinflammationens operativa behandling (1891), De diffusa nefriterna med hänsyn till deras kliniska gruppering och diagnos (1900) och Om perkussorisk transsonans (1901). I sin avhandling om Bothriocephalus latus och perniciös anämi (1887) försökte han visa, att åtminstone i vissa fall den perniciösa anemin framkallas av nämnda intestinalmask och botas genom dennas bortdrivande. De flesta av dessa avhandlingar trycktes i Finska Läkaresällskapets handlingar.

Runeberg deltog även i arbetet för Finlands politiska och ekonomiska utveckling, speciellt som ombud för universitetet vid alla ståndslantdagar (utom en) sedan 1882. Efter representationsreformen deltog han i lantdagen 1907. Åren 1888–1891 var han ordförande för Helsingfors stadsfullmäktige. Han blev 1894 ledamot av svenska Vetenskapsakademien, 1898 av Vetenskapssocieteten i Uppsala och 1899 av Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg.

Den prestigefyllda medicinska belöningen J. W. Runebergs pris, som utdelats fr.o.m. 1960, fick sitt namn av honom.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j] Riksdagsledamöterna, Finlands riksdag, Finlands riksdag, Id för finländska riksdagsledamöter: 911384, läst: 16 december 2020.[källa från Wikidata]
  2. ^ Libris, 26 mars 2018, läs online, läst: 24 augusti 2018.[källa från Wikidata]
  3. ^ Riksdagsledamöterna, Finlands riksdag, Id för finländska riksdagsledamöter: 911384, läst: 3 april 2022.[källa från Wikidata]
  4. ^ [a b] Vuoden 1907 eduskuntavaaleissa valitut kansanedustajat (på finska), justitieministeriet, läs online, läst: 29 maj 2017.[källa från Wikidata]