Juveltrastar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Juveltrastar
Pitta brachyura.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljJuveltrastar
Pittidae
Vetenskapligt namn
§ familia
AuktorSwainson, 1831
Släkten
Se text.
Synonymer
  • Pittor
Hitta fler artiklar om fåglar med

Juveltrastar (Pittidae) är en familj med tättingar som består av de tre släktena Hydrornis, Erythropitta och Pitta.[1] Tidigare placerades alla arter i det enda släktet Pitta. De förekommer främst i tropiska Asien och Australasien, men några arter förekommer i Afrika, och flera av arterna är flyttfåglar. Morfologiskt påminner alla arter om varandra och de lever i liknande habitat. Det vetenskapliga namnet pitta härstammar från språket telugu som talas i delar av Indien och är ett folkligt samlingsnamn för "småfågel".

Juveltrastar är medelstora tättingar, med en längd på 15-25 centimeter, kraftigt byggda, med ganska långa starka ben och långsträckta fötter. De har en mycket kort stjärt och en kraftig, något nedåtböjd näbb. Flertalet juveltrastar har en färggrann fjäderdräkt.[2]

De är territoriella och ganska markbundna fåglar som lever på våt skogsmark. Deras föda består av maskar, sniglar, insekter och liknande ryggradslösa byten. De lägger upp till sex ägg i ett stort sfäriskt format bo placerat i ett träd, buskage, eller ibland direkt på marken. Båda föräldrarna tar han om ungarna[2] men utanför häckningstid lever de oftast ensamma.

Ett antal juveltrastar är utrotningshotade. En av dessa, blåkronad juveltrast (Hydrornis gurneyi), är kategoriserad som starkt hotad (EN) av IUCN,[3], och ytterligare åtta arter är kategoriserade som sårbara (VU).[4] De främst hotet mot juveltrastarna är habitatförluster på grund av den snabba skogsavverkningen.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Juveltrastar är dagaktiva och de behöver ljus för att födosöka. Trots detta återfinns de ofta i mörka biotoper och merparten är oftast mycket skygga, men svarar på imitationer av deras läten. De lever merparten av sina liv en och en, och inte ens juvenilerna umgås med sina föräldrar förutom när de blir matade. Mindre grupper har dock observerats under flytten.[5]

Juveltrastarna är mycket territoriella med häckningsterritorier som varierar från afrikansk juveltrast med 3000 m² till regnbågsjuvetrast med 10 000m². De försvarar sitt område genom att visa upp sig på gränsen av territoriet medan slagsmål mellan rivaler är oerhört sällsynta. Flyttande individer försvarar även sitt födosöksområde i vinterkvarteret.[5]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Ett "städ" som larmjuveltrastn använder för att slå sniglar emot för att krossa dess skal.

Deras huvudföda består av maskar och sedan följer sniglar. Dock kan maskar försvinna från menyn under torrperioder när juveltrastarna inte kan få tag på dem eftersom maskarna då gräver sig djupare ned i marken. Utöver detta lever de av en stor mängd olika ryggradslösa byten som termiter, myror, skalbaggar, halvvingar, fjärilar, tusenfotingar och spindlar.[5]

De födosöker på ett trastliknande sätt genom att med en svepande rörelse flytta på blad med näbben. De har också observerats trycka ned näbben i jorden för att finna maskar. En teori är att de kan lokalisera maskar med hjälp av lukten och detta stöds av att juveltrastarna, i en undersökning av 108 olika fåglar, hade den största luktknölen (Bulbus olfactorius).[6] Vissa arter använder sig av rötter eller stenar som en form av städ som de slår sniglar emot för att krossa skalet.[7]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Juveltrastarna lever monogamt och försvarar sitt häckningsterritorium. Merparten är säsongshäckande och påbörjar häckningen vid regnperiodens inledning. Ett undantag från detta är manusjuveltrast, som kan häcka nästan året runt då ön Manus, som den häckar på, är fuktig året runt. Familjens häckningsbeteende är dåligt känt, men den afrikanska juveltrasten genomför en komplicerad dans, då den bland annat gör höga hopp med uppburrat bröst för att sedan singla ned till marken.[5]

Juveltrastarna bygger ett enkelt sfäriskt bo med en sidoingång. Boet är oftast välkamouflerat i vegetationen och placeras i ett träd, buskage eller direkt på marken. Båda könen hjälper till att bygga boet men hanen gör det mesta av arbetet.[5]

Arter[redigera | redigera wikitext]

Arter i taxonomisk ordning:

Släkte Hydrornis

Släkte Erythropitta

Släkte Pitta

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Texten är till stora delar översatt från engelskspråkiga wikipedias artikel Pitta, läst 2009-09-19

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges ornitologiska förening (2015) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter. Del 2: Tättingarna Arkiverad 14 februari 2015 hämtat från the Wayback Machine. (Version 1, 11 februari 2015), <www.sofnet.org Arkiverad 26 december 2014 hämtat från the Wayback Machine.>, läst 2015-08-22
  2. ^ [a b] McClure, H. Elliott (1991). Encyclopaedia of Animals: Birds. London: Merehurst Press. sid. 159–160. ISBN 1-85391-186-0 
  3. ^ BirdLife International (2008). ”Gurney's Pitta Pitta gurneyi. IUCN Red List. IUCN. http://www.birdlife.org/datazone/species/index.html?action=SpcHTMDetails.asp&sid=4003&m=0. Läst 7 maj 2009. 
  4. ^ BirdLife International (2008). ”Pittidae”. Data Zone. http://www.birdlife.org/datazone/species/index.html?action=SpcHTMFindResults.asp&hdnAction=SEARCH&hdnPageMode=0&cboFamily=103&txtGenus=&txtSpecies=&txtCommonName=&cboRegion=-2&cboCountry=-2. Läst 7 maj 2009. 
  5. ^ [a b c d e] Erritzoe, J (2003), ”Family Pittidae (Pittas)”, i Josep, del Hoyo; Andrew, Elliott; David, Christie, Handbook of the Birds of the World. Volume 8, Broadbills to Tapaculos, Barcelona: Lynx Edicions, s. 106-127, ISBN 84-87334-50-4 
  6. ^ Bang, B.G. (22 maj 1968). ”The Size of the Olfactory Bulb in 108 Species of Birds”. The Auk "85" (1): ss. 55-61. 
  7. ^ Woinarski, J.C.W (22 maj 1998). ”The Chestnut Rail Eulabeornis castaneoventris on the Wessel and English Company Islands: Notes on Unusual Habitat and Use of Anvils”. Emu "98" (1): ss. 74 - 78. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]