Karl-Erik Andersson

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Karl-Erik Andersson
Karl-Erik Andersson (1952).jpg
Personlig information
Smeknamn"Cacka"
Födelsedatum16 januari 1927
FödelseortSverige Stockholm, Sverige
Dödsdatum16 augusti 2005 (78 år)
Juniorlag
0000–0000 Sverige IF Ulvarna
Seniorlag*
År
1943–1957
Klubb
Sverige Djurgårdens IF
SM (GM)
Landslag
År
1948-1954
Landslag
 Sverige
SM (GM)
11 (0)
* Antal matcher och mål i seniorlag räknas endast för de inhemska ligorna.
Karl-Erik Andersson
Fotboll, herrar
Olympic rings with transparent rims.svg Olympiska spel
Brons Paris 1924 Fotboll, herrar

Karl-Erik "Cacka" Andersson, född 16 januari 1927 i Bromma församling, död 16 augusti 2005,[1] var en svensk fotbollsspelare (försvarare) som år 1952 var med i det svenska landslag som vid OS i Helsingfors blev bronsmedaljörer.

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Andersson spelade som junior fotboll i Brommalaget IF Ulvarna. 17 år gammal tog han själv kontakt med Djurgården och fick därefter speltid i Stockholmsklubbens juniorlag.[2] År 1946 skedde debuten i A-laget för Andersson som snart växte ut till en av lagets stöttepelare. Han fick redan 1948, 21 år gammal, göra landslagsdebut i en match mot Finland och år 1950 var han högerback i det "Pressens lag" som besegrade Sveriges A-landslag med 3-1.[2] Dock fick han inte likt presslagets tvåmålsskytt Lennart "Nacka" Skoglund följa med till Brasilien-VM samma år. År 1952 var Andersson i alla fall med i truppen i det svenska landslag som vid OS i Helsingfors bärgade hem bronsmedaljen.[2]

Med sitt Djurgården blev Andersson, som då var lagkapten och spelade som centerhalv, svensk mästare säsongen 1954/55. Han var då på toppen av sin karriär och i Fotbollboken 1955 kan man läsa att Andersson var "någonting att studsa på och någonting med massor av hår på bröstet".[2] Uttrycket "järnkaminer" som på 1950-talet blev synonymt med Djurgården har sin grund i "Cacka" Andersson och hans kollegor i försvaret, Ingvar "Mysing" Pettersson och Sigge Parling, och deras hårda, på gränsen till brutala försvarsspel.[2]

Den hårdföre backen Andersson var en mångkunnig idrottsman som även spelade i Djurgårdens ishockeylag med vilka han som pådrivande lagkapten (också här) blev svensk mästare vid tre tillfällen: 1950, 1954 och 1955.[2] Även i bandy deltog Andersson på elitnivå; som bäst i division 2 och kval till Allsvenskan 1952.[2] Med sina 14 A-landskamper i ishockey var han nära att, likt Svenne "Berka" Bergqvist och Hans "Tjalle" Mild, bli "Stor grabb" i både ishockey och fotboll. Nu blev han det "endast" i fotbollen efter sina 11 landskamper där.[3]

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

Andersson fick med frun Gun fem barn. I yrkeslivet var han kylskåpsmontör för Electrolux.[2]

Meriter[redigera | redigera wikitext]

Fotboll[redigera | redigera wikitext]

I landslag[redigera | redigera wikitext]

 Sverige
  • OS 1952: Brons
  • 11 landskamper, 0 mål

I klubblag[redigera | redigera wikitext]

Sverige Djurgårdens IF
  • Svensk mästare (1): 1954/55
Individuellt[redigera | redigera wikitext]

Ishockey[redigera | redigera wikitext]

I landslag[redigera | redigera wikitext]

Sverige Sverige
  • 14 landskamper

I klubblag[redigera | redigera wikitext]

Sverige Djurgårdens IF
  • Svensk mästare (3): 1950, 1954, 1955

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Webbsidor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010): Andersson, Karl-Erik
  2. ^ [a b c d e f g h] ”Dubbla guld till allround-fenomenet | ViLirare”. www.vilirare.se. http://www.vilirare.se/2015/09/26/dubbla-guld-till-allround-fenomenet-28519259. Läst 13 januari 2016. 
  3. ^ ”Stora Grabbar — svenskfotboll.se”. svenskfotboll.se. http://svenskfotboll.se/landslag/herrar/stora-grabbar/. Läst 13 januari 2016.