Djurgården Hockey

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Djurgården Hockey
Hockey current event.svg Djurgården Hockey 2016/2017
Hemort Stockholm, Sverige
Grundad 1891
Lagfärger               
Hemmaplan Hovet och Globen
Klubbdirektör Jenny Silfverstrand
Sportchef Joakim Eriksson
Tränare Robert Ohlsson
Meriter
Svenska mästare 16
(1926, 1950, 1954, 1955, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962, 1963, 1983, 1989, 1990, 1991, 2000, 2001)
Svenska mästerskapsfinaler 19
(1923, 1924, 1926, 1927, 1950, 1954, 1955, 1979, 1983, 1984, 1985, 1989, 1990, 1991, 1992, 1998, 2000, 2001, 2010)
Europacupen 2 (1991, 1992)
Nordic Trophy 1 (2009 (Sverige))
Säsonger i Sveriges högsta division 72
Säsonger i Svenska hockeyligan 35 (2011/2012)
Svenska hockeyligans maratontabell 2:a
Supportrar Djurgårdens Supporters Club
Järnkaminerna
Webbplats Difhockey.se

Djurgårdens IF Ishockeyförening är en ishockeyförening från Stockholm. Djurgården är den förening som vunnit flest svenska mästerskap i ishockey, totalt 16 stycken, varav det senaste 2001. Klubben har även vunnit Europacupen i ishockey två gånger, 1991 och 1992. Elitlaget är numera bolagiserat och föreningen representeras i seriespelet av Djurgården Hockey AB vars aktiemajoritet ägs av föreningen. Efter att ha spelat i Elitserien i 35 år i rad degraderades Djurgården efter säsongen 2011/2012, och spelade två säsonger i Hockeyallsvenskan. Sedan säsongen 2014/2015 spelar föreningen i SHL.

Föreningens damsektion bildades 2014 (se nedan).

Historik[redigera | redigera wikitext]

Grundadet (1920-1929)[redigera | redigera wikitext]

Djurgårdens IF bildades 1891, men ishockey upptogs på programmet först 1922 som en egen sektion. En av de mer drivande krafterna för bildandet av en ishockeysektion var Wilhelm Arwe. DIF:s hela lag bestod av sex spelare – en målvakt, två backar och tre forwardar – som vid den här tiden var normalt (lag med mellan sex och tolv spelare). Djurgårdens trupp förstärktes dock säsongen 1923 med ytterligare fem spelare, vilket omedelbart gav resultat. Djurgården blev seriesegrare för första gången och även distriktsmästare 1924. Finalspelet började för DIF:s del i första omgången med match mot IF Linnea, som blev tvåa i serien. Detta till trots så formligen krossas Linnea med 7-0, efter bl a fem mål av Ernst Karlberg. Nämnde Karlberg fortsätter att spruta in mål i semifinalen mot IFK Stockholm genom att göra ett hattrick. Matchen kräver spel i nio perioder för att en segrare skall kunna koras och det är DIF som till slut vinner med 8-6. I finalen blir det återigen DIF och IK Göta som får göra upp om den ädlaste medaljen och dessvärre är det IK Göta som vinner med klara 3-0 inför 1.000 betalande på Stockholms Stadion. [1]

Första guldet (1926)[redigera | redigera wikitext]

Djurgårdens IF Hockeys första SM-guld kom 1926, endast fyra år efter föreningens grundande. Djurgården hockeys första SM-guld kom 1926, dvs bara fyra år efter föreningens grundande! Under serien i Klass I drabbades DIF hårt av skador och man kom sist efter att bara ha vunnit en match (mot Nacka) och förlorat sex matcher. DIF avslutade dock med ett starkt finalspel och vann bland annat över IK Göta med 5-4 i "andra omgången". I semi var det seriesegraren Södertälje som hade oturen att möta DIF eftersom DIF vann med 4-3. Finalen, som spelades som sig bör på Stockholms Stadion, slutade med storseger för DIF med 7-1 över Västerås SK. Folke Andersson blev bejublad 5-målsskkytt. Djurgårdens guldlag 1926 bestod av Johansson i målet, Allinger, Lindgren backar, Söderman, Folke Andersson och Karlberg forwards, Sune Andersson reserv. SM-guldet bärgades inför 1.500 åskådare. [2]

Den första Elitserien i ishockey, som startade 1928 med fyra lag, utökades 1929 till att omfatta sex lag varvid Djurgården flyttades upp en division till Elitserien.

Tuffa tider (1930-1939)[redigera | redigera wikitext]

På 30-talet blev hockeyn mindre populär och inga nya spelare tillfördes laget medan de äldre hoppade av och lade grillorna på hyllan. Läget blev så akut att man 1934 beslöt sig att inte tävla med laget längre - det fanns ju inte tillräckligt med spelare och/eller ledare för att ha ett framgångsrikt ishockeylag i Djurgårdens färger. 1938 började Gustaf "Lulle" Johansson så smått planera för en nystart för Djurgården Hockey. Han kontaktade andra djurgårdsledare, bl a Stor-Klas Svensson, och med gemensamma ansträngningar lyckades man få ihop ett hockeylag som fick börja i Klass VI. DIF spelar ett fåtal matcher men vinner Klass VI och lyckas avancera till Klass V. Dock blir det nu problem med att rekrytera spelare: "Nonsens! Larvigt! Du är inte klok!" är några av de kommentarer som tilltänkta spelare fällde när de fick en förfrågan om spel i Djurgårdsdressen. Problemen till trots fick man i varje fall ihop ett lag och vandringen uppåt i seriesystemet hade börjat. Principen var: "Ett år i varje serie". 1939 skrev DIF:s överstyrelse optimistiskt: "Vi är nog snart tillbaka i Elitserien". [3]

Lasse Björn och nya framgångar (1940-1949)[redigera | redigera wikitext]

Den 12 mars 1941 fyllde Djurgårdens IF 50 år och liksom hela Europa i stort var DIF inne i en svår och mörk tid. Fotbollen hade problem med Division II spel, och hockeyn med sådant som ovan redogjorts för. Men, 1947 skönjar man en vändning - då vinner nämligen DIF Hockey Division II, men dessvärre lyckas man inte att rucka på Atlas Diesel och Västerås SK i kvalet till "ettan". Samma år kommer för övrigt Lasse Björn till hockeysektionen, men får till en början husera i juniorlaget. 1948 vinner DIF återigen "tvåan" och den här gången lyckas man bättre i kvalet.Surahammar besegras med hela 10-0 och platsen i Division 1 var äntligen vigd åt DIF. Säsongen därpå - 1948/49 - kommer DIF tvåa i serien, men p g a det milda vädret kan inget slutspel spelas. [4]

Storhetstid I (1950-1959)[redigera | redigera wikitext]

1950 fick Djurgården äntligen titulera sig Svensk mästare, efter 24 år. I kvartsfinalen blev det en walk-over vinst mot Forshaga, och i semifinalen besegrades Hammarby med 3-1. I finalen var det Mora IK som stod för motståndet och DIF vann med 7-2. Därmed var det andra guldet i ishockeyhistorien bärgat till Djurgården. Med i laget fanns bl a den då blott 19-årige Lasse Björn, som enligt uppgift var en flitig besökare till utvisningsbänken. Andra spelare som enligt äldre djurgårdare förtjänar att nämnas är: Yngve Johansson, Hasse Stelius, Karl-Erik Andersson, Stig och Hans Andersson ("Tvillingarna"). Totalt bestod laget av 11 spelare.[5]

Lagets längsta förlustfria svit blev 57 matcher, slutspel undantagna, som fortfarande är rekord i seriesammanhang. Sviten varade från 14 november 1958 till 8 november 1962 när Västra Frölunda IF tog emot DIF på Ullevi i Göteborg, inför 23 192 personer som då var publikrekord i svensk ishockey (den egentliga publiksiffran var minst 3 000 mer och att polisen uppskattade att cirka 10 000 människor fick vända hem utan att ha kommit in). Under denna storhetstid hade DIF ständigt 8–9 spelare i Tre Kronor. Under perioden 1951-70 erövrades inte mindre än åtta SM-guld, varav sex i följd (1958-63). Någon motsvarighet till denna Djurgårdsdominans torde knappast stå att finna, vare sig i dåtid eller nutid. Ingen klubb förutom Djurgården har tagit fler än 3 SM-guld på raken.

1954 var det således dags för DIF att inkassera sitt tredje SM-guld genom att i seriefinalen slå Gävle GIK. Den första finalen spelades på Östermalms IP inför drygt 7.500 åskådare, och de flesta gick nog hem med ett leende på läpparna eftersom DIF vann med 5-1. Returen spelades i Gävle och slutade oavgjort 1-1, ett resultat som passade djurgårdarna alldeles utmärkt.

Säsongen därpå - 1954/55 - var det dags för SM-guld nummer fyra i ordningen. Serien vanns i suverän stil av DIF som totalt spelade 10 matcher där samtliga slutade med vinst. I finalen mötte man lokalkonkurrenten Hammarby IF som dock fick sig en lektion som man sent kom att glömma. DIF spelar ut Bajen efter konstens alla regler och vinner den första finalen med 6-3 som spelades på Johanneshovs Isstadion (eller "Hovet" som den kallas). Enligt uppgift var det ett "blåshål och ett köldcentrum så tufft att till och med pingvinerna fick slå åkarbrasor". Anledningen till att det var kallt på "Hovet" var att arenan på 50-talet ännu ej försatts med tak. I final nummer två blev utskåpningen än värre - slutsiffran 11-2 talar sitt tydliga språk. Djurgårdsvinsten var stenklar och den verkar ha satt sina spår i Bajens historia. För efter denna totala förnedring har nämligen Hammarby aldrig varit ens i närheten av en SM-final.

Efter två raka guld -54 och -55, så blev det några års "framgångstorka". 1958 var det återigen dags för djurgårdens hockeykrigare att känna segerns sötma. Det femte guldet kunde bärgas efter att man vunnit SM-slutspelet (som spelades som serie) med bara en poäng före Skellefteå. 1959 försvarade man guldet med bravur. Serien vinner man i storslagen stil genom att vinna samtliga 14 seriematcher och slutspelet klarar man också av med flaggan i topp. Det är bara en match i vilken man förlorar en poäng och det är Gävle som kniper denna genom att spela oavgjort 1-1. Detta gjorde dock inte så mycket och det sjätte guldet kunde vinnas utan några som helst problem.[6]

Storhetstid II (1960-1969)[redigera | redigera wikitext]

Dominansen fortsätter in i 60-talet då guld nummer sju spelas hem 1960. Säsongen 61/62 började lysande för DIF - av 14 seriematcher vanns 13 och en slutade oavgjord. Slutspelet blev en gastkramande historia mellan Västra Frölunda och DIF. Inför den sista omgången (7:e) hade både DIF och Frölunda 12 poäng (dvs full pott) men DIF hade mycket bättre målskillnad: +34 mot Frölundas +12. I den sista omgången var det just DIF och Frölunda som skulle mötas och den skarpsynte ser att oavgjort räcker för DIF för att guldet skulle hamna i Stockholm. Oavgjort är precis vad det blir (4-4) och DIF:s nionde guld var klart.

1963 tog DIF sitt 10:e SM-guld och det sjätte i rad (58-63). Även denna gång satt guldet hårt inne. Allvarliga guldaspiranter var både Frölunda, Södertälje och Skellefteå. När slutspelsserien summeras har DIF lika många poäng som Skellefteå och återigen blir det målskillnaden som fäller avgörandet för var guldet hamnar. DIF hade +26 medan Skellefteå endast nätat åtta mål mer än vad man släppt in.[7]

Varför kunde då Djurgården dominera som man gjorde? Tränaren Arne Strömberg kom med ett helt nytt tänk. "Vi var det första laget som började med tre hela kedjor. Vi spelade med två backpar och tre kedjor, andra lag hade två backpar plus kanske ytterligare någon spelare", sa Rolle Stoltz.[8] Dessutom införde Strömberg ett mer systeminriktat spel - bakom varje agerande skulle det finnas en tanke. Rolle fortsätter: "Strömberg lärde oss bland annat att skjuta handledsskott och att placera pucken. Vi tränade forechecking, vi tränade på att hålla våra platser så att vi kunde täcka upp för varandra. Vi tränade snabba uppspel istället för att hela laget vände hem och hämtade upp pucken. På den tiden var det en helt ny typ av ishockey".

Under de tio säsongerna från 1953/54 till och med 62/63 spelade DIF totalt 128 seriematcher. Av dessa vanns 115 (eller 90%), fem slutade oavgjorda medan endast åtta matcher förlorades. [9]

Tuffa tider och degradering (1970-1979)[redigera | redigera wikitext]

Efter den massiva dominansen på 50- och 60-talet blev 70-talet rent ut sagt bedrövligt. Faktum är att man aldrig ens var i närheten av ett SM-guld under hela denna period. Det närmaste man kom var finalplatsen 1979 och säsongen 1971/72 kom man på en andra plats i allsvenskan men bara femma i slutspelet.

Inför säsongen 1975/1976 beslöt förbundet att ändra om serien och iIstället för att ha två serier - en sydlig och en nordlig - slogs dessa ihop till Elitserien. 10 lag spelade i 36 omgångar varav de fyra främsta gick vidare till slutspel. För lag 5-8 var säsongen slut medan lag 9 och 10 degraderades med automatik.

Denna nya serie inte alls passa DIF, utan laget åkte ur redan första säsongen som Elitserien spelades. Laget kom på en niondeplats och därmed var 28 års högsta serietradition bruten, och några befarade att DIF skulle få harva i ettan under lång tid framöver. Den dåvarande hockeyordföranden - Ulf Adelsohn - drog nämligen igång en särskild kampanj som syftade till att förmå Djurgården att omedelbart avancera till Elitserien. Efter ett stenhårt arbete och god hjälp av bl a Mille Schmidt, John Lindgren Jr, Kisa Magnusson och Ulf Elfving lyckades kampanjen.[10]

Men under ledning av tränaren Hans "Tjalle" Mild tog sig klubben redan påföljande säsong tillbaka till Elitserien via seger i division 1 östra och sedan Kvalserien. Inför comebacken i Elitserien i ishockey 1977/1978 värvade DIF storspelare som Bo Berglund och Håkan Dahllöf, men kom ändå åtta i serien. Till 1978/1979 satsade klubben ännu större med tränaren Eilert "Garvis" Mättää samt spelarna Mats Waltin, Håkan Eriksson och Anders Kallur. Tredjeplatsen i serien räckte för avancemang till slutspelet, men i finalen mot Modo Hockey föll DIF med 2–1 i matcher.

Mellanåren (1980-1989)[redigera | redigera wikitext]

Inför säsongen 1980 tappade man Anders Kallur, men i övrigt var silverlaget från -79 intakt. Dock blev det inte som man tänkt sig utan laget kom lite överraskande på en sjätteplats. Maskineriet fortsatte att hacka till en början. Efter en katastrofalt dålig inledning på säsongen 1980/81 (bara 11 poäng på 20 matcher) och en något bättre avslutning, lyckades man övervinna nedflyttningshotet och slutade på ännu en förhatlig sjätteplats.

1982 blev inte heller det ett särskilt lyckat år - en niondeplats i serien förkunnade att laget skulle spela kval för att hålla sig kvar i Eliten. Genom vinst mot HV 71 med 6-1 på Hovet lyckades man dock klamra sig fast i högsta serien - nedflyttningshotet var även denna gång övervunnet! Tränare Leif Boork, som gjorde sin andra säsong, sågades totalt i massmedierna. Han var en tränare utan visioner påstod man. Men vad man inte visste var att "Boorken" bara låg i startgroparna för en ny typ av ishockey i hockey-Sverige.[11]

En niondeplats i serien 1981/1982 medförde att laget tvingades kvala för att hålla sig kvar i Elitserien, och lyckades genom vinst mot HV71Hovet, under den då kontroversiella tränaren Leif Boork. Säsongen 1982/1983 ådrog sig DIF totalt 497 utvisningsminuter (13,8 minuter per match i snitt). Serien vanns av Färjestads BK och DIF kom tvåa, de båda möttes också i finalen som DIF vann. DIF slog under säsongen rekord i antal matcher i följd utan förlust, 19 omgångar (mellan den 5 oktober 1982 och den 6 januari 1983). Med lagets spelstil utifrån Boorks nyskapade så kallade "våldtäktshockey", som gav denna utvisningsstatistik, sågs DIF som en allmänt hatad klubb och kontroversiell vinnare av utomstående. 1983 blev DIF en av de mest avskydda finalsegrare någonsin, efter en tuff fight mot Färjestad. Säsongen 1983/1984 kom laget på 36 matcher upp i totalt 535 utvisningsminuter (14,9 minuter i snitt per match), nådde final men som förlorades mot ärkerivalen AIK med 3–0 i matcher.

Säsongen 1984/1985 hade Leif Boork tagit farväl och ny tränare blev Gunnar "Svesse" Svensson, men laget fortsatte ändå att toppa i utvisningar. Klubben vann serien detta år och blev utpekade som Sveriges bästa lag, även om laget förlorade mot Södertälje SK i finalen. Under 1985/1986 fick Svensson sparken utan förvarning och som nödlösning klev Lars-Fredrik Nyström och Håkan Eriksson in. Med nöd och näppe lyckades laget hamna på åttonde plats och därmed undvika ovisst kvalspel. Säsongen 1986/1987 kom Leif Boork tillbaka som tränare, och hans första insats var att kommendera ut laget på en omtalad "överlevnadsmarsch" för att få en sammanhållen och målmedveten trupp. Senare uppdagades det att klubbens bokslut visade en skuld om 12,3 miljoner kronor som medförde en större omorganisation som på sikt skulle visa sig bli framgångsrik. Säsongen 1987/1988 vann DIF serien med sju poäng före tvåan IF Björklöven, men slogs ut i kvartsfinal (nyförändrat system) mot AIK, under tränaren Ingvar "Putte" Carlsson. I finalen av 1988/1989 med bland andra Kenta Nilsson i truppen vann DIF mot Leksands IF, då för övrigt Globen invigdes detta år.

Globen i Djurgårdens färger.

Storhetstid III (1990-1999)[redigera | redigera wikitext]

Säsongen 1989/1990 kom Djurgården tvåa efter Färjestad, och de båda möttes i final som Djurgården vann inför ett fullsatt Globen (13 850 åskådare) på sina hemmamatcher. 1990/1991 vann DIF i princip allt som ett ishockeylag kan vinna; Elitserien vanns med två poängs marginal före tvåan Färjestads BK, finalen mellan dem vanns åter av DIF, och dessutom vann DIF Europeiska klubbmästerskapet i ishockey 1991. DIF blev det första svenska ishockeylaget som kunde titulera sig som "bäst i Europa". Säsongen 1991/1992 nådde DIF åter final, denna gång mot Malmö Redhawks där de tre första matcherna gick till förlängning. Den femte och direkt avgörande matchen i Malmö isstadion vann Malmö med 4–2. DIF försvarade dock sin Europamästerskap-titel från 1991 via seger mot Düsseldorf i finalen.

Säsongen 1992/1993 blev DIF utslagna i semifinalen mot Luleå HF med 2–1 i matcher, båda Luleås vinster i "sudden death". I april 1993 anhölls dåvarande ordföranden Lars Hedström för att under en lång tid ha systematiskt tömt DIF:s konton och satt sprätt på pengarna, antingen genom egen konsumtion eller genom spekulation på råvarubörsen i London. Den totala summan som förskingrades fastställdes i Stockholms Tingsrätt till drygt 6,5 miljoner kronor inklusive ränta.

1993/1994 slutade DIF på en femteplats i serien, nådde semifinal men blev utslagna av ett Modo med Peter Forsberg i laget. I säsongen 1994/1995 myntades uttrycket "skrattmatch". DIF vann Elitserien och lottades att i slutspelet möta åttan HV71, som skrällde och vann i tre raka matcher (bäst av fem i kvartsfinal, infört föregående säsong) för att därefter också bli svenska mästare för första gången. 1995/1996 slutade med en femteplats i serien, och slogs fiaskoartat ut av Färjestad i kvartsfinal. Säsongen 1996/1997 delades Elitserielagen i olika regionala grupper och därigenom ökades antalet spelomgångar. DIF hamnade i samma grupp som AIK, Luleå och Modo – där DIF kom fyra i serien och åkte för tredje året i rad ut redan i kvartsfinalen, mot rivalen AIK.

Under 1997 togs det historiska beslutet att Djurgården Hockey AB skulle bildas och börsintroducerasStockholms Fondbörs O-lista. När introduktionsdatumet närmade sig visade det sig att aktien övertecknades och ca 46 miljoner kronor flöt in till DIF, men kritiska röster höjdes angående bolagiseringen. Riksidrottsstyrelsen, RS, fann något oväntat att börsintroduktionen stred mot Riksidrottsförbundets stadgar (2 kap 5 §) och hotade därför att utesluta DIF från Svenska Ishockeyförbundet och Elitserien. DIF ändrade i sitt avtal med Djurgården Hockey AB, men detta godkändes inte av RS. Bolagiseringen fick skrotas och DIF tvingades betala tillbaka de 46 miljonerna plus ränta till aktieägarna varvid DIF:s skuld steg med cirka 6 miljoner. Med en framgångsrik säsong täcktes denna förlust någorlunda. Till 1997/1998 hade sportchefen Ingvar "Putte" Carlsson värvat tillbaka Charles Berglund, Mikael Johansson, Kenneth Kennholt och Tommy Söderström. DIF vann serien (fick därigenom en garanterad plats i European Hockey League 1998/1999), gick till final återigen mot Färjestad men som vann mot DIF i sudden death i den avgörande matchen i Globen. 1998/1999 slogs DIF ut i kvartsfinalen mot Brynäs IF med 3–1 i matcher.

Storhetstid IV och torpedhockey (2000-2009)[redigera | redigera wikitext]

Djurgården mot Malmö Redhawks i november 2006.

Säsongen 1999/2000 kom Hardy Nilsson till DIF och införde den offensiva och publikunderhållande så kallade "torpedhockeyn", där DIF på nytt stod som svenska mästare efter en komfortabel finalseger mot Modo. 2000/2001 besegrades Färjestads i finalen med 4–2 i matcher (bäst av sju infört), och DIF befäste därigenom med sitt 16:e (och senaste) guld sin plats som de "Mesta Mästarna". Hardy Nilsson blev därefter förbundskapten för Tre Kronor, och assisterande tränare Mats Waltin blev sportchef i Djurgården.

David Printz i Djurgårdströjan.

Säsongen 2001/2002 tog Kent "Lill-Kenta" Johansson över ledningen för Djurgården, som förlorat många stjärnspelare. Djurgården slutade på tredje plats i sluttabellen, och åkte ut mot Frölunda i kvartsfinalen med 4–1 i matcher. Efter säsongen fick "Lill-Kenta" sparken och ersattes av Niklas Wikegård, som 2002/2003 tillsammans med de före detta Djurgårdsspelarna Robert Nordmark och Johan Garpenlöv ledde Djurgården till en fjärdeplats i serien, och förlorade i semifinalen mot Färjestad med 4–1 i matcher. 2003/2004 var Djurgården länge ett topplag, men hamnade till slut på femte plats i serien. Kvartsfinalen förlorades mot serietrean Frölunda, däribland två 1–8-förluster som blivit klubbens största. Under Lockout-säsongen 2004/2005 kom DIF åter femma i serien och lottades i kvartsfinalen mot trean Timrå IK, som med Henrik Zetterberg i laget var favoriter. Djurgården vann dock med 4–3 i matcher, men stoppades av guldlaget Frölunda efter 1–4 i matcher.

Inför 2005/2006 hade klubben städat, flera spelare hade lämnat laget och klubben värvade försiktigt på grund av ekonomin. Nya tränare blev Hans Särkijärvi och Charles Berglund. Djurgården var bottentippat och missade SM-slutspelet för första gången sedan 1985/1986, och likaså säsongen därpå i och med lagets tiondeplats i serien. Den forne och legendariske Djurgårdsspelaren Mikael Johansson tog över som andretränare inför 2007/2008, där DIF slutade sjua i grundserien och åkte ut i kvartsfinalen efter 4–1 i matcher mot Linköping. Inför 2008/2009 valde Hans Särkijärvi att lämna klubben, varefter Mikael Johansson och Tomas Montén fick dela på huvudtränaransvaret. DIF blev tia i grundserien och missade slutspel igen.

SM-final 2010 och degradering (2010-2012)[redigera | redigera wikitext]

Inför 2009/2010 beslutade DIF att använda ett tretränarsystem; Hardy Nilsson anlitades som huvudtränare, och Johansson och Montén fick assistera. I slutet av augusti 2009 vann laget försäsongsturneringen Nordic Trophy efter finalseger mot Linköping med 4–1.[12] Djurgården slutade tvåa i grundserien och tog sig till final efter segrar mot Brynäs och Linköping, men föll mot HV71 med 2–4 i matcher; en finalserie som för övrigt var den jämnaste någonsin, då fem av de sex matcherna fick avgöras i förlängning. I och med SM-slutspelet 2010 bestämdes det att laget framöver skulle spela vissa av sina hemmamatcher i Globen, istället för bara Hovet, för att dubblera den ekonomiska vinsten.[13]

Den 30 januari 2012 fick Hardy Nilsson och Mikael Johansson sparken, och blev ersatta av J20-tränaren Tony Zabel och före detta Djurgårdsspelaren Nichlas Falk.[14] Charles "Challe" Berglund klev strax därefter in som huvudtränare och sportchef, men laget hamnade på kvalplats och skulle dessutom bli degraderat till Hockeyallsvenskan – första gången som klubben hamnat i andradivisionen sedan 1977. Vid vinst i sista matchen hade laget klarat sig undan Kvalserien men förlorade borta mot HV71. Linköping i sin tur behövde ta poäng mot Modo på bortaplan för att undvika kvalspel. Med 1 minut och 12 sekunder kvar av tredje perioden kvitterade Linköping och skickade Djurgården till Kvalserien. Stundtals spelade laget bättre hockey än tidigare men mestadels för undermåligt för att behålla elitserieplatsen. Laget hade framförallt konsekventa svårigheter att göra mål. På bortaplan mot Leksand beseglades ödet när Djurgården förlorade med 2-0. Därmed var laget för första gången på 35 år allsvenskt.

Mellanåren och tiden i Hockeyallsvenskan (2013-2014)[redigera | redigera wikitext]

Djurgården fick året därpå starta om i Hockeyallsvenskan med en stora delar ny trupp. Trotjänare som Kristofer Ottosson, Jimmie Ölvestad och Christian Eklund följde däremot med laget ner. Dessutom återvände Fredrik Bremberg till klubben. Under säsongen klev Challe Berglund av som huvudtränare för att enbart koncentrera sig på jobbet som sportchef. Tony Zabel klev därmed tillbaka som huvudtränare tillsammans med nya Mats Bäcklin från Brynäs. Efter en säsong där laget blandade och gav slutade man på en femteplats i tabellen. Det innebar play off-spel för en plats i Kvalserien. Inför sista matchen krävdes vinst mot Örebro samtidigt som Oskarshamn tog minst två poäng av Karlskoga på bortaplan. Resultatet i Karlskoga-Oskarshamn gick trots tipsen på förhand vägen. För Djurgården var det däremot en tyngre kväll på Hovet. Efter två perioder hade Örebro ledningen med 4-0 och trots reducering i tredje perioden slutade matchen 5-3 till Örebro som därmed gick till Kvalserien och sedermera till SHL.

Andra säsongen i Hockeyallsvenskan inleddes på försäsongen med att Ölvestad, Eklund, Ottosson och Bremberg meddelade sin pensionering. Med det öppnades utrymme för - och ställdes krav på - nya spelare att kliva fram och bli ledarfigurer. I båset var det också delvis nytt då Tony Zabel ackompanjerades av Stefan Nyman som fått fokus på att stärka upp det defensiva spelet. Säsongen inleddes starkt i European Trophy då laget vann sin grupp och tog sig till slutspelet. I Hockeyallsvenskan blev det sedan en lite mer varierande start. Laget var otroligt svårslaget men tappade ofta poäng i slutminuterna. I slutet av säsongen hade laget slagit serierekordet i antal oavgjorda matcher.

En godkänd säsong var omdömet från de flesta när säsongen gått över årsskiftet. Många spelare hade tagit kliv i sin utveckling och laget hade en stabil plats i Play Off-serien - men potentialen var ännu högre. Förändringar i tränarstaben gjordes och Hans Särkijärvi plockades in som huvudtränare. Under Särkijärvis och Nymans ledning vann laget nio raka matcher och säkrade en direktplats i kvalserien, trots att man tidigare haft 14 poäng att ta ikapp.

Med det stärkta självförtroendet av upphämtningen i slutskedet av grundserien gick man in i Kvalserien med en stark tro på sin egen förmåga. I premiärmatchen stod AIK för motståndet. Trots ett ledningsmål av Djurgården blev det en förlust. I nästa match visade däremot Djurgården upp ett förtroendegivande spel mot Malmö där tre poäng bärgades i en stensäker 3-0-vinst. Sedan väntade två viktiga bortamatcher, mot Västerås och Örebro. Laget kammade noll efter en tuff match mot Västerås där spelet inte ville stämma. Även mot ett klassen bättre - och senare kvalserievinnande - Örebro blev det noll poäng.

Djurgården var borträknade men vinst i hemmaderbyt på Hovet mot AIK skulle åtminstone i teorin göra att chansen till SHL-spel återstod. Inför ett aldrig så kokande Hovet skrinnade djurgårdsspelarna in på isen. Stämningen var hög och förväntan likaså. Men, innan ens fem minuter hade gått av matchen ledde AIK med 2-0. Experterna hade räknat ut laget redan innan matchen och nu var SHL-platsen definitivt borta. Men med ett fantastiskt stöd från publiken och en aldrig sinande tro på sin egen förmåga vände laget matchen till 3-2-seger. Fortfarande var laget uträknat men chansen fanns kvar om laget vann dubbelmötet mot Rögle. Och det var precis vad man gjorde, först på hemmaplan och sedan inför fem hundra sjungande djurgårdare i Lindab Arena i Ängelholm. Efter en förlust i efterföljande hemmamatch mot Örebro var vinst borta mot Malmö ett måste. I slutminuterna tappades ledningen och tre poäng förvandlades till två poäng efter en övertidsseger och allt skulle avgöras i sista omgången.

Västerås var avsågade tidigt i tabellen men hade vunnit mot Rögle på straffar i omgången innan. För Djurgården var en seger ett måste om Rögle tog poäng mot AIK. Dessutom kunde det hela bli en målskillnadsaffär. Matchen mellan Djurgården och Västerås hann dock knappt börja innan Västerås tog ledningen. Marcus Sörensen var däremot beslutsam och med en snabb och stark inbrytning gjorde han 1-1. Sedan ökade laget på ledningen till 6-1 och vann matchen med 6-2. När slutsignalen gick var ännu inget klart då man inväntade besked från matchen i Ängelholm. Ett par minuters lång väntan på isen senare - och jublet utbröt när Djurgården var klara för spel i SHL 2014/2015.

Jakten på ny storhetstid (2017- Nutid)[redigera | redigera wikitext]

Svenska hockeyligan 2014/2015

Djurgården gjorde några riktigt etablerade värvningar inför återkomsten till SHL. Målvakten Mikael Tellqvist anslöt till klubben och man plockade hem forna junioren Mantas Armalis, liksom NHL-meriterade Mikael Samuelsson och Sebastian Lauritzen från Brynäs.

Målet var att hänga kvar i SHL något man verkligen fick kämpa för under säsongen. Samtidigt gav övning färdighet och flera djurgårdsspelare etablerade sig i SHL. Bland annat Marcus Sörensen och Markus Ljungh som gjorde 32 respektive 27 poäng i grundserien. Just Sörensen spelade en avgörande roll i slutet av säsongen när Djurgården säkrade nytt SHL-kontrakt. På övertid mot Leksand slet han sig loss genom en kombination av vilja och teknik. Han skickade sedan in pucken i mål inför jublande djurgårdsfans på Hovet. Djurgården fick sedan spela Play In där man mötte Luleå. Där blev det dock två förluster i rad och säsongen var över.

Svenska hockeyligan 2015/2016

Inför säsongen 15/16 värvade Djurgården tungt. Bland annat anslöt Leksands poängkung Tomi Sallinen och New Jersey Devils-meriterade Matt Anderson. Men värvningen det snackades allra mest om var Patrick Thoresen. Norrmanen, som säsongen innan tagit KHL-guld med SKA St. Petersburg, blev klar för Djurgården, som han tidigare spelat för i början av 2000-talet. Skulle stjärnvärvningen motsvara förväntningarna? Ja, när säsongen summerades stod Patrick Thoresen på 48 poäng (två i SHL:s poängliga) och han blev även utsedd till årets forward samt mest värdefulla spelare i SHL.

För Djurgården som lag gick det ännu bättre än säsongen innan. Efter en säsong med blandade prestationer tog sig laget till åttondelsfinal där man besegrade Brynäs. I kvartsfinalen stötte man dock på patrull när Frölunda blev allt för svåra och Djurgården fick se sig besegrade med 4-1 i matcher.

Svenska hockeyligan 2016/2017

Inför säsongen värvades Adam Reideborn tillbaka till Djurgården, tillsammans med bland annat Gustav Possler och Alexander Urbom. Calle Ridderwall värvades och blev ny lagkapten. Säsongen 2016/2017 började riktigt tufft för Djurgården, som hade förlorat 13 spelare och hade en ny huvudtränare, Robert Ohlsson. Han kallade jobbet sitt drömjobb och han har varit Djurgårdare sedan barnsben.[15] Trots det så låg man efter 8 omgångar på kvalplats och först efter nyår skulle vändningen komma. Adam Reideborn hade haft det tufft sedan han lämnat DIF för Modo efter kvalserien 2014 och målvaktsspelet var svagt. Backsidan förstärktes under säsongen med Linus Hultström och Marcus Högström, som båda återvände till klubben. Detta resulterade i bättre spel för Djurgården.

Trots att det hade gått tufft hade man 7 mars häng på plats 10 och den åtråvärda slutspelsplatsen. Man besegrade Leksand borta med 5-0 samtidigt som Karlskrona HK förlorade borta mot Brynäs. Adam Reideborn hade spelat bättre och hållit 3 nollor på de 5 senaste matcherna. 9 mars blev DIF klart för slutspel när man gjorde en stark insats och besegrade Skellefteå AIK borta med 2-1 efter övertid. Linus Hultström och Matt Anderson blev stora matchhjältar.[16]. I åttondelsfinalen ställs man mot Färjestad, ett riktigt klassiskt möte. Färjestad vann sedan serien med 2-1 i matcher och Djurgårdens säsong var över.[17]

Efter säsongen beskrev sportchefen Joakim Eriksson att man var stolt men inte nöjd, detta då man klarat att ta sig till slutspel men väl där föll man kort.[18]

Svenska hockeyligan 2017/2018

Under försäsongen blev Emil Johansson den första spelaren att lämna Djurgården, då han skrev ett kontrakt med Boston Bruins. [19] Samtliga tränare, Robert Ohlsson, Stefan Nyman och Mikael Håkansson har kontrakt under säsongen 2017-2018. Detsamma gäller spelarna Adam Reideborn, Marcus Högström, Alexander Falk, David Bernhardt, Niclas Bergfors, Henrik Eriksson, Jonathan Davidsson, Daniel Brodin, Lukas Vejdemo, Linus Johansson, Mikael Ahlén, Markus Ljungh, Marcus Davidsson, Patrik Lundh, Gustav Possler, Calle Ridderwall och Axel Jonsson Fjällby.

Juniorsektion[redigera | redigera wikitext]

Många framgångsrika spelare har kommit upp genom Djurgårdens juniorlag J18 och J20. Bland dessa kan nämnas Marcus Krüger, Mika Zibanejad, Pontus Åberg, Erik Gustafsson, Gabriel Landeskog och Jacob Josefsson.

J20 har tre SM-guld, varav de två senaste togs 2014-2015 och 2015-2016. [20] Innan dess hade man inte vunnit sedan 1988. J20 vann även turneringen Junior Club World Cup i Nizhny Tagil, Ryssland mot HC Chayka 2015, detta som första svenska lag.[21] [22]

Damsektion[redigera | redigera wikitext]

Grundande[redigera | redigera wikitext]

Djurgårdens IF:s damlag i ishockey bildades 2014 genom att klubben övertog Segeltorps IF:s damlag, som efter säsongen 2013/2014 hade trillat ur högsta serien, Riksserien.[23] Bakom organisationen för att bilda ett kompetenskraftigt damlag stod Nils Ekman (sportchef), Danijela Rundqvist (tidigare elitspelare) och Jared Cipparone (huvudtränare).

Avancemang till Riksserien[redigera | redigera wikitext]

Inför Djurgårdens första säsong i Division 1, 2014/2015, förstärktes laget med olika spelare från Riksserien, och den säsongen vann klubben grundserien utan en enda förlorad poäng. Laget vann även kvalserien och kunde avancera till Riksserien inför säsongen 2015/2016.

Uttåg i semifinal[redigera | redigera wikitext]

Första säsongen i högsta serien hamnade laget på fjärde plats. Därmed var man kvalificerat för slutspel och vann där kvartsfinalen över tre matcher med 2–0 mot Leksand men förlorade mot Linköping i semifinalen.

Första guldet[redigera | redigera wikitext]

Inför säsongen 2016/2017 förstärkte man laget med bland annat Rebecca Stenberg från Luleå.[24] Även norska forwarden Andrea Dalen anslöt. [25]

Riksserien bytte denna säsong namn till SDHL, Svenska Damhockey Ligan, och i dess grundserie såg man Djurgården hamna på en andraplats i serien, hela 17 poäng bakom förstaplacerade Luleå. I slutspelet slog man först ut Leksand med 2-0 i matcher. Semifinalen blev en jämnare historia där man tog revansch på Linköping och vann med 2-1 i matcher. I finalen ställdes man något oväntat mot HV/1 Dam som slog ut fjolårets segrare Luleå. Djurgården vann första matchen med 1-0 nere i Jönköping och kunde inför 1300 åskådare ta hem klubb första historiska SM-guld på Stora Mossen. [26]

Efter säsongen meddelande tränarna Jared Cipparone och Andreas Holmqvist att man lämnar laget. [27]

Rivaler[redigera | redigera wikitext]

Derbymatch mellan AIK och DIF.

Djurgårdens största rival är AIK, och dess återkomst till Elitserien 2010/2011 innebar att DIF fick möta AIK för första gången i seriesammanhang sedan 2001/2002.

En annan rival inom hockey är Färjestad BK, främst beroende på de många hårda slutspelsmötena lagen emellan. Lagen har mötts elva gånger i slutspelssammanhang (varav fem finaler), Djurgården vann de sex första slutspelsserierna.

Supportrar[redigera | redigera wikitext]

Djurgårdens supportrar har organiserat sig i föreningar sedan 1947, då Djurgårdens Supporters Club bildades. Föreningen anordnade bussresor till bortamatcher för medlemmar, men någon organiserad klack fanns inte. Under mitten och slutet av 1970-talet började dock klackar organiseras och 1981 bildades supporterföreningen Blue Saints. Namnet kom till efter att Djurgårdsklacken sjöng "Oh when the saints go marching in", när Djurgårdens hockeyspelare gick in på Hovets is. 1997 bytte Blue Saints namn till Järnkaminerna efter våldsamma incidenter vilket gjorde att föreningen fått negativ kritik från media och allmänheten.

Idag är Järnkaminerna den största av Djurgårdens supporterföreningar, med flera tusen medlemmar. Supportrarna härrör främst från Stockholmsregionen, men lokala landsortsföreningar finns över hela landet.

Inför varje hemmamatch spelas Sjung för gamla Djurgår'n, en hymn som funnits sedan 1970-talet. Supportrarna har ett stort antal hyllningssånger till det egna laget, och hatramsor mot motståndarna som används på matchdag.

Spelartrupp 2016/2017[redigera | redigera wikitext]

Målvakter
Nummer Nat Spelare Plock Född Födelseort
39 Sverige Adam Reideborn L 1992-01-18 Stockholm, Sverige
32 Sverige Mikael Tellqvist L 1979-09-19 Sundbyberg, Sverige
Backar
Nummer Nat Spelare Skjuter Född Födelseort
49 Sverige David Bernhardt L 1997-12-01 Huddinge, Sverige
45 Sverige Alexander Falk L 1993-05-24 Stockholm, Sverige
4 Sverige Marcus Högström L 1989-03-20 Sveg, Sverige
33 Sverige Linus Hultström R 1992-12-09 Vimmerby, Sverige
7 Sverige Emil Johansson L 1996-05-06 Växjö, Sverige
73 Sverige Adam Ollas Mattsson L 1996-07-30 Stockholm, Sverige
42 Norge Andreas Röykås Marthinsen L 1997-07-03 Lorenskog, Norge
8 Finland Ville Varakas L 1984-02-13 Helsingfors, Finland
26 Sverige Alexander Urbom L 1990-12-20 Stockholm, Sverige
Anfallsspelare
Nummer Nat Spelare Skjuter Position Född Födelseort
52 Sverige Mikael Ahlén R RW 1988-04-14 Salem, Sverige
21 Sverige Jonathan Davidsson R RW 1997-03-12 Stockholm, Sverige
29 USA Matt Anderson R RW/C 1982-10-31 West Islip, New York, USA
34 Sverige Daniel Brodin R RW 1990-02-09 Stockholm, Sverige
17 Sverige Henrik Eriksson) L C/LW 1990-04-15 Västerhaninge, Sverige
14 Sverige Alexander Fällström (A) R RW 1990-09-15 Göteborg, Sverige
70 Sverige Marcus Davidsson L C/LW 1998-11-18 Stockholm, Sverige
61 Sverige Markus Ljungh (A) L C 1991-01-11 Västerås, Sverige
79 Sverige Patrik Lundh (A) L LW/RW 1988-06-11 Katrineholm, Sverige
40 Finland Linus Johansson L C 1992-11-30 Ljungby, Finland
41 Sverige Gustav Possler L LW/RW 1994-11-11 Södertälje, Sverige
81 Sverige Calle RidderwallCaptain sports.svg) L C 1988-05-28 Stockholm, Sverige
44 Sverige Lukas Vejdemo L C 1996-01-25 Stockholm, Sverige

Kända DIF-spelare[redigera | redigera wikitext]

"Tröjor i taket"[redigera | redigera wikitext]

Banderoller med kända spelares namn.

Övriga[redigera | redigera wikitext]

Tränare[redigera | redigera wikitext]

År Tränare
1975–1978 Hans Mild
1978–1979 Eilert Määttä
1979–1981 Bert-Ola Nordlander
1981–1984 Leif Boork
1984–1986 Gunnar Svensson
1986 Lars-Fredrik Nyström
1986–1987 Leif Boork
1987–1988 Ingvar "Putte" Carlsson
1988–1990 Tommy Boustedt
1990–1994 Lars Falk
1994–1996 Tommy Boustedt
1996–1997 Stephan Lundh
1997–1998 Niklas Wikegård
1998–1999 Mats Waltin
1999–2001 Mats Waltin och Hardy Nilsson
2001–2002 Kent Johansson
2002–2005 Niklas Wikegård
2005–2008 Hans Särkijärvi
2008–2009 Mikael Johansson och Tomas Montén
2009–2012 Hardy Nilsson, Mikael Johansson och Tomas Montén
2012 Tony Zabel, Tomas Montén, Nichlas Falk, Charles Berglund
2012 Charles Berglund, Tony Zabel, Mats Bäcklin
2012-2013 Tony Zabel, Mats Bäcklin
2013-2014 Tony Zabel, Stefan Nyman
2014 Hans Särkijärvi, Stefan Nyman
2014-2015 Hans Särkijärvi, Tony Zabel, Stefan Nyman
2015-2016 Hans Särkijärvi, Stefan Nyman, Mikael Håkanson
2016- Robert Ohlsson, Stefan Nyman, Mikael Håkanson

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.difhockey.se/historia1920
  2. ^ http://www.difhockey.se/historia1920
  3. ^ http://www.difhockey.se/historia1930
  4. ^ http://www.difhockey.se/historia1940
  5. ^ http://www.difhockey.se/historia1950
  6. ^ http://www.difhockey.se/historia1950
  7. ^ http://www.difhockey.se/historia1960
  8. ^ http://www.difhockey.se/historia1960
  9. ^ http://www.difhockey.se/historia1960
  10. ^ http://www.difhockey.se/historia1970
  11. ^ http://www.difhockey.se/historia1980
  12. ^ Nordic Trophy].
  13. ^ Slutspelet 2010 flyttar till Globen
  14. ^ "Tony Zabel ersätter Hardy Nilsson i DIF", Hockeyligan.se
  15. ^ http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/sverige/shl/djurgarden/article23406736.ab/promo
  16. ^ http://www.difhockey.se/gamecenter/qRh-1FwVWQIeg/articles/post
  17. ^ http://www.difhockey.se/gamecenter/qTH-3EUvjpiqe/articles/post
  18. ^ http://www.difhockey.se/artikel/rj5haj0e0-1lead/stolt-men-inte-nojd
  19. ^ http://www.difhockey.se/artikel/6k4iaj0pe-1lead/emil-johansson-till-boston-bruins
  20. ^ http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/sverige/article22523667.ab
  21. ^ http://www.difhockey.se/artikel/zobvainrp-1lead/djurgarden-j20-vann-guld-i-junior-club-world-cup
  22. ^ http://www.hockeysverige.se/2015/08/30/djurgardens-j20-historiskt-forsta-svenska-lag-att-vinna-world-cup/
  23. ^ Difhockey/dam/historia
  24. ^ http://www.difhockey.se/artikel/8xufaip8b-1lead/dif-djurgarden-varvar-svensk-mastare
  25. ^ http://www.difhockey.se/artikel/zq6kainrp-1lead/djurgarden-dam-varvar-stjarnforward
  26. ^ http://www.difhockey.se/artikel/3yiyaj0ez-1lead/djurgarden-svenska-mastare-2017
  27. ^ http://www.difhockey.se/artikel/hhjuaj0fm-1lead/tranarduon-avslutade-med-guld

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]