Djurgården Hockey

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Djurgården Hockey
Hockey current event.svg Djurgården Hockey 2015/2016
Hemort Stockholm, Sverige
Grundad 1891
Lagfärger               
Hemmaplan Hovet och Globen
Klubbdirektör Jenny Silfverstrand
Sportchef Joakim Eriksson
Tränare Hans Särkijärvi
Meriter
Svenska mästare 16
(1926, 1950, 1954, 1955, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962, 1963, 1983, 1989, 1990, 1991, 2000, 2001)
Svenska mästerskapsfinaler 19
(1923, 1924, 1926, 1927, 1950, 1954, 1955, 1979, 1983, 1984, 1985, 1989, 1990, 1991, 1992, 1998, 2000, 2001, 2010)
Europacupen 2 (1990, 1991)
Säsonger i Sveriges högsta division 72
Säsonger i Svenska hockeyligan 35 (2011/2012)
Svenska hockeyligans maratontabell 2:a
Supportrar Djurgårdens Supporters Club
Järnkaminerna
Webbplats Difhockey.se

Djurgårdens IF Ishockeyförening är en ishockeyförening från Stockholm. Djurgården är den förening som vunnit flest svenska mästerskap i ishockey, totalt 16 stycken, varav det senaste 2001. Klubben har även vunnit Europacupen i ishockey två gånger, 1990 och 1991. Elitlaget är numera bolagiserat och föreningen representeras i seriespelet av Djurgården Hockey AB vars aktiemajoritet ägs av föreningen. Efter att ha spelat i Elitserien i 35 år i rad degraderades Djurgården efter säsongen 2011/2012, och spelade två säsonger i Hockeyallsvenskan. Sedan säsongen 2014/2015 spelar föreningen i SHL.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Start till och med 1960-talet[redigera | redigera wikitext]

Djurgårdens IF bildades 1891, men ishockey upptogs på programmet först 1922 som en egen sektion. En av de mer drivande krafterna för bildandet av en ishockeysektion var Wilhelm Arwe. DIF:s hela lag bestod av sex spelare – en målvakt, två backar och tre forwardar – som vid den här tiden var normalt (lag med mellan sex och tolv spelare). Djurgårdens trupp förstärktes dock säsongen 1923 med ytterligare fem spelare, vilket omedelbart gav resultat. Djurgården blev seriesegrare för första gången och även distriktsmästare 1924. Djurgårdens IF Hockeys första SM-guld kom 1926, endast fyra år efter föreningens grundande. Den första Elitserien i ishockey, som startade 1928 med fyra lag, utökades 1929 till att omfatta sex lag varvid Djurgården flyttades upp en division till Elitserien.

År 1934 hoppade de äldre spelarna av och inga nya spelare kom till laget, varför klubben beslöt sig för att upphöra med ishockeysektionen tills vidare. 1938 började Svenska Dagbladets Gustaf "Lulle" Johansson (tidigare ishockeyspelare för IK Göta) att planera för en nystart för Djurgården Hockey. Han kontaktade andra djurgårdsledare och de lyckades få ihop ett ishockeylag som fick börja om från grunden.

Sven Tumba i Djurgårdströjan 1960.

1950 blev Djurgården åter Svenska Mästare i ishockey, som blev startskottet för en era med stora framgångar; under perioden 1951–1970 vann klubben åtta SM-guld, varav sex i följd (1958–1963). Lagets längsta förlustfria svit blev 57 matcher, slutspel undantagna, som fortfarande är rekord i seriesammanhang. Sviten varade från 14 november 1958 till 8 november 1962 när Västra Frölunda IF tog emot DIF på Ullevi i Göteborg, inför 23 192 personer som då var publikrekord i svensk ishockey (den egentliga publiksiffran var minst 3 000 mer och att polisen uppskattade att cirka 10 000 människor fick vända hem utan att ha kommit in). Under denna storhetstid hade DIF ständigt 8–9 spelare i Tre Kronor.

1970-talet och resten av seklet[redigera | redigera wikitext]

Inför säsongen 1975/1976 beslöt förbundet att ändra seriesystemet; två serier blev en, med tio lag (som spelade 36 grundomgångar). Denna nyordning medförde att DIF åkte ur redan första säsongen som Elitserien spelades, 1976. Laget kom på en niondeplats och fick efter 28 år lämna den högsta serien, men under ledning av tränaren Hans "Tjalle" Mild tog sig klubben redan påföljande säsong tillbaka till Elitserien via seger i division 1 östra och sedan Kvalserien. Inför comebacken i Elitserien i ishockey 1977/1978 värvade DIF storspelare som Bo Berglund och Håkan Dahllöf, men kom ändå åtta i serien. Till 1978/1979 satsade klubben ännu större med tränaren Eilert "Garvis" Mättää samt spelarna Mats Waltin, Håkan Eriksson och Anders Kallur. Tredjeplatsen i serien räckte för avancemang till slutspelet, men i finalen mot Modo Hockey föll DIF med 2–1 i matcher.

En niondeplats i serien 1981/1982 medförde att laget tvingades kvala för att hålla sig kvar i Elitserien, och lyckades genom vinst mot HV71Hovet, under den då kontroversiella tränaren Leif Boork. Säsongen 1982/1983 ådrog sig DIF totalt 497 utvisningsminuter (13,8 minuter per match i snitt). Serien vanns av Färjestads BK och DIF kom tvåa, de båda möttes också i finalen som DIF vann. DIF slog under säsongen rekord i antal matcher i följd utan förlust, 19 omgångar (mellan den 5 oktober 1982 och den 6 januari 1983). Med lagets spelstil utifrån Boorks nyskapade så kallade "våldtäktshockey", som gav denna utvisningsstatistik, sågs DIF som en allmänt hatad klubb och kontroversiell vinnare av utomstående. Säsongen 1983/1984 kom laget på 36 matcher upp i totalt 535 utvisningsminuter (14,9 minuter i snitt per match), nådde final men som förlorades konfortabelt mot ärkerivalen AIK med 3–0 i matcher.

Säsongen 1984/1985 hade Leif Boork tagit farväl och ny tränare blev Gunnar "Svesse" Svensson, men laget fortsatte ändå att toppa i utvisningar. Klubben vann serien detta år och blev utpekade som Sveriges bästa lag, även om laget förlorade mot Södertälje SK i finalen. Under 1985/1986 fick Svensson sparken utan förvarning och som nödlösning klev Lars-Fredrik Nyström och Håkan Eriksson in. Med nöd och näppe lyckades laget hamna på åttonde plats och därmed undvika ovisst kvalspel. Säsongen 1986/1987 kom Leif Boork tillbaka som tränare, och hans första insats var att kommendera ut laget på en omtalad "överlevnadsmarsch" för att få en sammanhållen och målmedveten trupp. Senare uppdagades det att klubbens bokslut visade en skuld om 12,3 miljoner kronor som medförde en större omorganisation som på sikt skulle visa sig bli framgångsrik. Säsongen 1987/1988 vann DIF serien med sju poäng före tvåan IF Björklöven, men slogs ut i kvartsfinal (nyförändrat system) mot AIK, under tränaren Ingvar "Putte" Carlsson. I finalen av 1988/1989 med bland andra Kenta Nilsson i truppen vann DIF mot Leksands IF, då för övrigt Globen invigdes detta år.

Globen i Djurgårdens färger.

Säsongen 1989/1990 kom Djurgården tvåa efter Färjestad, och de båda möttes i final som Djurgården vann inför ett fullsatt Globen (13 850 åskådare) på sina hemmamatcher. 1990/1991 vann DIF i princip allt som ett ishockeylag kan vinna; Elitserien vanns med två poängs marginal före tvåan Färjestads BK, finalen mellan dem vanns åter av DIF, och dessutom vann DIF Europeiska klubbmästerskapet i ishockey 1991. DIF blev det första svenska ishockeylaget som kunde titulera sig som "bäst i Europa". Säsongen 1991/1992 nådde DIF åter final, denna gång mot Malmö Redhawks där de tre första matcherna gick till förlängning. Den femte och direkt avgörande matchen i Malmö isstadion vann Malmö med 4–2. DIF försvarade dock sin Europamästerskap-titel från 1991 via seger mot Düsseldorf i finalen.

Säsongen 1992/1993 blev DIF utslagna i semifinalen mot Luleå HF med 2–1 i matcher, båda Luleås vinster i "sudden death". I april 1993 anhölls dåvarande ordföranden Lars Hedström för att under en lång tid ha systematiskt tömt DIF:s konton och satt sprätt på pengarna, antingen genom egen konsumtion eller genom spekulation på råvarubörsen i London. Den totala summan som förskingrades fastställdes i Stockholms Tingsrätt till drygt 6,5 miljoner kronor inklusive ränta.

1993/1994 slutade DIF på en femteplats i serien, nådde semifinal men blev utslagna av ett Modo med Peter Forsberg i laget. I säsongen 1994/1995 myntades uttrycket "skrattmatch". DIF vann Elitserien och lottades att i slutspelet möta åttan HV71, som skrällde och vann i tre raka matcher (bäst av fem i kvartsfinal, infört föregående säsong) för att därefter också bli svenska mästare för första gången. 1995/1996 slutade med en femteplats i serien, och slogs fiaskoartat ut av Färjestad i kvartsfinal. Säsongen 1996/1997 delades Elitserielagen i olika regionala grupper och därigenom ökades antalet spelomgångar. DIF hamnade i samma grupp som AIK, Luleå och Modo – där DIF kom fyra i serien och åkte för tredje året i rad ut redan i kvartsfinalen, mot rivalen AIK.

Under 1997 togs det historiska beslutet att Djurgården Hockey AB skulle bildas och börsintroducerasStockholms Fondbörs O-lista. När introduktionsdatumet närmade sig visade det sig att aktien övertecknades och ca 46 miljoner kronor flöt in till DIF, men kritiska röster höjdes angående bolagiseringen. Riksidrottsstyrelsen, RS, fann något oväntat att börsintroduktionen stred mot Riksidrottsförbundets stadgar (2 kap 5 §) och hotade därför att utesluta DIF från Svenska Ishockeyförbundet och Elitserien. DIF ändrade i sitt avtal med Djurgården Hockey AB, men detta godkändes inte av RS. Bolagiseringen fick skrotas och DIF tvingades betala tillbaka de 46 miljonerna plus ränta till aktieägarna varvid DIF:s skuld steg med cirka 6 miljoner. Med en framgångsrik säsong täcktes denna förlust någorlunda. Till 1997/1998 hade sportchefen Ingvar "Putte" Carlsson värvat tillbaka Charles Berglund, Mikael Johansson, Kenneth Kennholt och Tommy Söderström. DIF vann serien (fick därigenom en garanterad plats i European Hockey League 1998/1999), gick till final återigen mot Färjestad men som vann mot DIF i sudden death i den avgörande matchen i Globen. 1998/1999 slogs DIF ut i kvartsfinalen mot Brynäs IF med 3–1 i matcher.

2000-talet[redigera | redigera wikitext]

Djurgården mot Malmö Redhawks i november 2006.

Säsongen 1999/2000 kom Hardy Nilsson till DIF och införde den offensiva och publikunderhållande så kallade "torpedhockeyn", där DIF på nytt stod som svenska mästare efter en komfortabel finalseger mot Modo. 2000/2001 besegrades Färjestads i finalen med 4–2 i matcher (bäst av sju infört), och DIF befäste därigenom med sitt 16:e (och senaste) guld sin plats som de "Mesta Mästarna". Hardy Nilsson blev därefter förbundskapten för Tre Kronor, och assisterande tränare Mats Waltin blev sportchef i Djurgården.

David Printz i Djurgårdströjan.

Säsongen 2001/2002 tog Kent "Lill-Kenta" Johansson över ledningen för Djurgården, som förlorat många stjärnspelare. Djurgården slutade på tredje plats i sluttabellen, och åkte ut mot Frölunda i kvartsfinalen med 4–1 i matcher. Efter säsongen fick "Lill-Kenta" sparken och ersattes av Niklas Wikegård, som 2002/2003 tillsammans med de före detta Djurgårdsspelarna Robert Nordmark och Johan Garpenlöv ledde Djurgården till en fjärdeplats i serien, och förlorade i semifinalen mot Färjestad med 4–1 i matcher. 2003/2004 var Djurgården länge ett topplag, men hamnade till slut på femte plats i serien. Kvartsfinalen förlorades mot serietrean Frölunda, däribland två 1–8-förluster som blivit klubbens största. Under Lockout-säsongen 2004/2005 kom DIF åter femma i serien och lottades i kvartsfinalen mot trean Timrå IK, som med Henrik Zetterberg i laget var favoriter. Djurgården vann dock med 4–3 i matcher, men stoppades av guldlaget Frölunda efter 1–4 i matcher.

Inför 2005/2006 hade klubben städat, flera spelare hade lämnat laget och klubben värvade försiktigt på grund av ekonomin. Nya tränare blev Hans Särkijärvi och Charles Berglund. Djurgården var bottentippat och missade SM-slutspelet för första gången sedan 1985/1986, och likaså säsongen därpå i och med lagets tiondeplats i serien. Den forne och legendariske Djurgårdsspelaren Mikael Johansson tog över som andretränare inför 2007/2008, där DIF slutade sjua i grundserien och åkte ut i kvartsfinalen efter 4–1 i matcher mot Linköping. Inför 2008/2009 valde Hans Särkijärvi att lämna klubben, varefter Mikael Johansson och Tomas Montén fick dela på huvudtränaransvaret. DIF blev tia i grundserien och missade slutspel igen.

Inför 2009/2010 beslutade DIF att använda ett tretränarsystem; Hardy Nilsson anlitades som huvudtränare, och Johansson och Montén fick assistera. I slutet av augusti 2009 vann laget försäsongsturneringen Nordic Trophy efter finalseger mot Linköping med 4–1.[1] Djurgården slutade tvåa i grundserien och tog sig till final efter segrar mot Brynäs och Linköping, men föll mot HV71 med 2–4 i matcher; en finalserie som för övrigt var den jämnaste någonsin, då fem av de sex matcherna fick avgöras i förlängning. I och med SM-slutspelet 2010 bestämdes det att laget framöver skulle spela vissa av sina hemmamatcher i Globen, istället för bara Hovet, för att dubblera den ekonomiska vinsten.[2]

Den 30 januari 2012 fick Hardy Nilsson och Mikael Johansson sparken, och blev ersatta av J20-tränaren Tony Zabel och före detta Djurgårdsspelaren Nichlas Falk.[3] Charles "Challe" Berglund klev strax därefter in som huvudtränare och sportchef, men laget hamnade på kvalplats och skulle dessutom bli degraderat till Hockeyallsvenskan – första gången som klubben hamnat i andradivisionen sedan 1977. Berglund avgick som huvudtränare mitt under påföljande allsvensk säsong efter sviktande resultat, och ersattes av Tony Zabel. I slutet av säsongen misslyckades DIF också med att ta sig till Kvalserien. Säsongen 2013/2014 gick DIF till kvalserien och slutade där på en andra plats, och kvalificerade sig därmed för spel i andra säsongen av ligan under nya namnet SHL.

Rivaler[redigera | redigera wikitext]

Derbymatch mellan AIK och DIF.

Djurgårdens största rival är AIK, och dess återkomst till Elitserien 2010/2011 innebar att DIF fick möta AIK för första gången i seriesammanhang sedan 2001/2002.

En annan rival inom hockey är Färjestad BK, främst beroende på de många hårda slutspelsmötena lagen emellan. Lagen har mötts elva gånger i slutspelssammanhang (varav fem finaler), Djurgården vann de sex första slutspelsserierna.

Supportrar[redigera | redigera wikitext]

Djurgårdens supportrar har organiserat sig i föreningar sedan 1947, då Djurgårdens Supporters Club bildades. Föreningen anordnade bussresor till bortamatcher för medlemmar, men någon organiserad klack fanns inte. Under mitten och slutet av 1970-talet började dock klackar organiseras och 1981 bildades supporterföreningen Blue Saints. Namnet kom till efter att Djurgårdsklacken sjöng "Oh when the saints go marching in", när Djurgårdens hockeyspelare gick in på Hovets is. 1997 bytte Blue Saints namn till Järnkaminerna efter våldsamma incidenter vilket gjorde att föreningen fått negativ kritik från media och allmänheten.

Idag är Järnkaminerna den största av Djurgårdens supporterföreningar, med flera tusen medlemmar. Supportrarna härrör främst från Stockholmsregionen, men lokala landsortsföreningar finns över hela landet.

Inför varje hemmamatch spelas Sjung för gamla Djurgår'n, en hymn som funnits sedan 1970-talet. Supportrarna har ett stort antal hyllningssånger till det egna laget, och hatramsor mot motståndarna som används på matchdag.

Spelartrupp 2015/2016[redigera | redigera wikitext]

Målvakter
Nummer Nat Spelare Plock Född Födelseort
59 Litauen Mantas Armalis L 1992-09-06 Plungė, Litauen
32 Sverige Mikael Tellqvist L 1979-09-19 Sundbyberg, Sverige
Backar
Nummer Nat Spelare Skjuter Född Födelseort
6 Sverige Andreas Englund L 1996-01-21 Stockholm, Sverige
45 Sverige Alexander Falk L 1993-05-24 Stockholm, Sverige
24 Sverige Daniel Fernholm L 1983-12-20 Stockholm, Sverige
36 Sverige Philip Holm L 1991-12-08 Stockholm, Sverige
4 Sverige Marcus Högström L 1989-03-20 Sveg, Sverige
33 Sverige Linus Hultström R 1992-12-09 Vimmerby, Sverige
56 Sverige Robin Norell L 1995-02-18 Stockholm, Sverige
73 Sverige Adam Ollas Mattsson L 1996-07-30 Stockholm, Sverige
42 Sverige Robin Press R 1994-12-21 Uppsala, Sverige
Anfallsspelare
Nummer Nat Spelare Skjuter Position Född Födelseort
52 Sverige Mikael Ahlén R RW 1988-04-14 Salem, Sverige
51 Sverige Robin Alvarez L LW/RW 1987-08-16 Malmö, Sverige
29 USA Matt Anderson R RW/C 1982-10-31 West Islip, New York, USA
34 Sverige Daniel Brodin R RW 1990-02-09 Stockholm, Sverige
17 Sverige Henrik Eriksson Lagkapten L C/LW 1990-04-15 Haninge[förtydliga], Sverige
14 Sverige Alexander Fällström (A) R RW 1990-09-15 Göteborg, Sverige
74 Sverige Tobias Hage L C/LW 1991-08-18 Stockholm, Sverige
21 Sverige Nicklas Heinerö R LW/RW 1992-03-02 Västerhaninge, Sverige
61 Sverige Markus Ljungh (A) L C 1991-01-11 Västerås, Sverige
79 Sverige Emil Lundberg L LW/RW 1993-09-17 Katrineholm, Sverige
26 Sverige David Rundqvist L C/LW 1993-01-13 Karlstad, Sverige
40 Finland Tomi Sallinen L C 1989-02-11 Esbo, Finland
66 Sverige Marcus Sörensen L LW 1992-04-07 Södertälje, Sverige
41 Norge Patrick Thoresen L LW/C 1983-11-07 Oslo, Norge
44 Sverige Lukas Vejdemo L C 1996-01-25 Stockholm, Sverige

Kända DIF-spelare[redigera | redigera wikitext]

"Tröjor i taket"[redigera | redigera wikitext]

Banderoller med kända spelares namn.

Övriga[redigera | redigera wikitext]

Tränare[redigera | redigera wikitext]

År Tränare
1975–1978 Hans Mild
1978–1979 Eilert Määttä
1979–1981 Bert-Ola Nordlander
1981–1984 Leif Boork
1984–1986 Gunnar Svensson
1986 Lars-Fredrik Nyström
1986–1987 Leif Boork
1987–1988 Ingvar "Putte" Carlsson
1988–1990 Tommy Boustedt
1990–1994 Lars Falk
1994–1996 Tommy Boustedt
1996–1997 Stephan Lundh
1997–1998 Niklas Wikegård
1998–1999 Mats Waltin
1999–2001 Mats Waltin och Hardy Nilsson
2001–2002 Kent Johansson
2002–2005 Niklas Wikegård
2005–2008 Hans Särkijärvi
2008–2009 Mikael Johansson och Tomas Montén
2009–2012 Hardy Nilsson, Mikael Johansson och Tomas Montén
2012 Tony Zabel, Tomas Montén, Nichlas Falk, Charles Berglund
2012 Charles Berglund, Tony Zabel, Mats Bäcklin
2012-2013 Tony Zabel, Mats Bäcklin
2013-2014 Tony Zabel, Stefan Nyman
2014 Hans Särkijärvi, Stefan Nyman
2014-2015 Hans Särkijärvi, Tony Zabel, Stefan Nyman

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nordic Trophy].
  2. ^ Slutspelet 2010 flyttar till Globen
  3. ^ "Tony Zabel ersätter Hardy Nilsson i DIF", Hockeyligan.se

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]