Klibbal

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Klibbal
Alnus glutinosa 011.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Bokordningen
Fagales
Familj Björkväxter
Betulaceae
Släkte Alsläktet
Alnus
Art Klibbal
A. glutinosa
Vetenskapligt namn
§ Alnus glutinosa
Auktor (L.) Gaertn., 1790
Utbredning
Klibbalens utbredning
Klibbalens utbredning
Synonymer

Alnus glutinosa var. vulgaris[1]
Alnus rotundifolia[2]
Betula alnus var. glutinosa L. [1][2]
Betula glutinosa L. Lam.[1]
Alnus communis Desf. nom. nud.
Alnus denticulata C.A.Mey.
Alnus glutinosa proles oblongata (Willd.) Rouy
Alnus morisiana Bertol.
Alnus oblongata Willd.
Alnus rotundifolia Stokes
Alnus vulgaris Druce
Betula alnus L.
Betula alnus subsp. glutinosa (L.) Ehrh.
Betula palustris Salisb. nom. illeg.

Tjäral fennicism av finskans namn för klibbal "Tervaleppä"
Hitta fler artiklar om växter med

Klibbal (Alnus glutinosa) är en trädart i alsläktet i familjen björkväxter.[1][2]

Den växer naturligt i mycket stora delar av Europa, sydvästra Asien och norra Afrika. Den trivs i blöt miljö, där dess samarbete med bakterien Frankia alni gör att den kan växa i dålig jord. Den är ett medelstort, kortlivat träd som kan bli upp till 30 meter högt. Löven är runda och har kort stjälk. Hanblommorna och honblommorna är åtskilda (på samma träd) och har formen av en tuss, liknande den som bärs av vide. Frukterna har formen av små kottar och fröna sprids med vind och vatten.

Klibbal ger mat och skydd till andra arter. Ett flertal insekter, lavar och svampar är helt beroende av detta träd för sin fortlevnad. Den är en pionjär-art som koloniserar ledig mark och formar blandade skogar genom att andra arter kan tillkomma där den växer. Med tiden försvinner sedan klibbalen på grund av att lövverket blivit så tätt att alens skott på marken inte får så mycket ljus som de behöver. Dess mer vanliga naturtyper är skogsbryn, våtmark, och ett band längs vattendrag. Trävirket har använts till byggnadsgrunder under vatten och som material till papper och fiberskivor, som bränsle vid rökning av mat, för fogningsarbete och för träsniderier. Produkter av detta träslag har använts i etnobotanik och gett folk-medicinskt botemedel mot diverse åkommor, och forskning har visat att extrakt av fröna är aktiva mot sjukdomsalstrande bakterier.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Detta träd har svartbrun, sprickfull fjällbark. Klibbalen har en karaktäristisk bladform, en omvänt äggrund eller genom den urnupna spetsen omvänt hjärtlik bladskiva. Bladens undersida har domatier med brunaktig hårtofs. Trädet kallas även klibbal därför att bladen inte bara som yngre är mycket klibbiga, liksom många andra träds späda blad och knoppfjäll (till exempel hos björkar och popplar), utan länge behåller en blank, fernissad översida som vid fuktning blir något klibbig. En sådan bladfernissa är annars mycket sällsynt i Sveriges flora. Den kan hos klibbalen förklaras som ett skydd mot stark avdunstning.

1 gren med blad samt kottar från de senaste åren och blomknoppar för nästa år, 2 kvist med hanhängen och honax, 3 en hanblomma (ungefär 4/1), 4 två honblommor, den ena avskuren, med förbladen och skärmbladet (15/1), 5 kottefjäll (3/1), 6 nöten (3/1)

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Alen tål att växa ute i vattnet varvid stammen ofta stöder sig på ett högt pålverk av starka rötter, som inte tar skada av att periodiskt stå torra. Även där vattenståndet sjunkit och strandlinjen blivit torrlagd, står alen länge kvar.

Arten växer företrädesvis på fuktiga växtplatser, oftast i kanten av sjöar och vattendrag. Klibbal dominerar i så kallade alkärr som är en artrik men försvinnande naturmiljö. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet, men arten är känd sedan medeltiden.[3]

Klibbalen har i huvudsak en sydlig utbredning, men förekommer i Europa upp till Sibirien och ner till Turkiet och Kaukasus samt i nordvästra Afrika. I Norden saknas arten i de nordligaste delarna, men går upp till Dalarna och mellersta Finland och vid kusterna upp till Trondheimstrakten i Norge och Västerbotten i Sverige.[4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Noduler på rötterna som formats i samverkan med bacterien Frankia alni
Gall-bildningar på bladen, orsakade av kvalstret Eriophyes inangulis

Den mest omtalade ekologiska relationen för klibbal är med bakterien Frankia alni som formar noduler på trädets rötter. Denna bakterie absorberar kväve från luften och omvandlar det till molekyler som trädet kan avända i sin metabolism. I gengäld får bakterien energi i form av molekyler som trädet har tillverkat av koldioxid och vatten med energi från fotosyntes. Denna relation, som ökar jordens produktivitet, har etablerat klibbal som an viktig pionjärart i den ekologiska succesionen. [5]

Klibbal är mottaglig för Phytophthora alni, en sent utvecklad art av oomyceter som infekterar växter och som troligen är en hybrid mellan andra arter. Den orsakar en sjukdom som medför död för många träd i vissa delar av Europa.[6] Symtomen på denna sjukdom innefattar att rötterna och fläckar av barken dör, svarta fläckar nära stammens nedre ände, gulnande löv och under påföljande år döda grenar och ibland att hela trädet dör.[7] Taphrina alni är en svamp som angriper växter. Den medför gall-bildning, vilket är en kemiskt inducerad missbildning av honblommorna. Gallen utvecklas på den mognande frukten och producerar sporer som av vinden bärs till andra träd. Gallen anses inte skada trädet.[8]

Klibbalen är viktig för många vilda djur uner hela året och fröna används av fåglar som vinterfoder. Rådjur, får, harar och kaniner äter av trädet och den ger skydd för boskap under vintern.[7] Den skuggar vattnet i åar och bäckar, vilket stabiliserar vattentemperaturen, vilket är bra för fiskar, som också finner skydd bland dess rötter som kan bilda nätverk i vattnet. Klibbalen är också värdväxt för många fjärilslarver[9] och man känner till mer än 140 insekt-arter som äter av den.[10] Trädet utgör också underlag för ett antal mossor och lavar som trivs särskilt bra i den fuktiga miljön kring de träd som växer vid vattendrag.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Klibbalens ved, som i luften blir brunröd, kan användas som bränsle och ger ett lätt bearbetat virke med låg densitet, som kan användas till exempel till träskor. Kol från ale användes till det vanliga svartkrutet.

Albark har under århundraden använts som färgande växtämne.

Klibbal och gråal[redigera | redigera wikitext]

I Sverige växer två relativt vanliga arter av al. Den andra arten, gråal (A. incana) skiljs från klibbalen på de spetsiga och matta bladen, den släta barken och på att honhängena och kottarna är oskaftade. Det förekommer hybrider av klibbal och gråal.[4]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Från Flora Oeconomica[redigera | redigera wikitext]

Träarten har fina egna egenskaper: hon är lös, bräckelig och glatt, men undergår likwäl ganska sent förrutnelse; hvadan hon, til grundpelare under hus, anwänd blifwer, äfwen då man behöfwer sätta någon byggnad på watnet. Invånarna i Venedig hafwa häraf icke fruktat sätta största delen av staden på Ahle-stolpar, til förtigande af den ganska stora bryggan, på deras språk de Rialto kallad, som äfwen måste tacka Ahlen för godt och långsamt bistånd.

Carl von Linné, 1749[4][11]


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Roskov Y., Kunze T., Paglinawan L., Orrell T., Nicolson D., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Hernandez F., De Wever A., eds (2013) (2013). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2013 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2013/search/all/key/sagittoidea/match/1. Läst 23 augusti 2013. 
  2. ^ [a b c] Dyntaxa Art: Alnus glutinosa - klibbal
  3. ^ Nordstedts uppslagsbok 1920
  4. ^ [a b c] ”Klibbal - Alnus glutinosa (L.) Gaertner”. Virtuella Floran. 2000. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/betula/alnus/alnuglu.html. Läst 8 februari 2015. 
  5. ^ Schwencke, J.; Caru, M. (2001). ”Advances in actinorhizal symbiosis: Host plant-Frankia interactions, biology, and application in arid land reclamation: A review”. Arid Land Research and Management "15" (4): sid. 285–327. doi:10.1080/153249801753127615. 
  6. ^ Phytophthora Disease of Alder
  7. ^ [a b] Alnus glutinosa (tree)”. Global Invasive Species Database. IUCN SSC Invasive Species Specialist Group. 2010-08-27. http://www.issg.org/database/species/ecology.asp?si=1669&fr=1. Läst 2014-08-04. 
  8. ^ Ellis, Hewett A. (2001). Cecidology. Vol.16, No.1. p. 24.
  9. ^ Carter, David James; Hargreaves, Brian (1986). A field guide to caterpillars of butterflies and moths in Britain and Europe. Collins. ISBN 978-0-00-219080-0. 
  10. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet TfL
  11. ^ Carl von Linné, Elias Aspelin (1749). Flora oeconomica: eller Hushålls-nyttan af de i Swerige, wildt wåxande örter ...