Klibbal

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Klibbal
Alnus glutinosa 011.jpg
Alnus glutinosa
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningBokordningen
Fagales
FamiljBjörkväxter
Betulaceae
SläkteAlsläktet
Alnus
ArtKlibbal
A. glutinosa
Vetenskapligt namn
§ Alnus glutinosa
Auktor(L.) Gaertn., 1790
Utbredning
IKAl-100210 Distribution Alnus glutinosa.png
Klibbalens utbredning
Synonymer

Alnus glutinosa var. vulgaris[1]
Alnus rotundifolia[2]
Betula alnus var. glutinosa L.[1][2]
Betula glutinosa L. Lam.[1]
Alnus communis Desf. nom. nud.
Alnus denticulata C.A.Mey.
Alnus glutinosa proles oblongata (Willd.) Rouy
Alnus morisiana Bertol.
Alnus oblongata Willd.
Alnus rotundifolia Stokes
Alnus vulgaris Druce
Betula alnus L.
Betula alnus subsp. glutinosa (L.) Ehrh.
Betula palustris Salisb. nom. illeg.

Tjäral fennicism av finskans namn för klibbal "Tervaleppä"
Bilden hämtad från Carl Lindman: Bilder ur Nordens flora * 1. Gren med blad samt kottar från de senaste åren och blomknoppar för nästa år * 2. Kvist med hanhängen och honax * 3. En hanblomma, förstoring ca 4 × * 4. Två honblommor, den ena avskuren, med förbladen och skärmbladet, förstoring 15 × * 5. Kottefjäll, förstoring 3 × * 6. Nöten, förstoring 3 ×
Bilden hämtad från Carl Lindman: Bilder ur Nordens flora
  • 1. Gren med blad samt kottar från de senaste åren och blomknoppar för nästa år
  • 2. Kvist med hanhängen och honax
  • 3. En hanblomma, förstoring ca 4 ×
  • 4. Två honblommor, den ena avskuren, med förbladen och skärmbladet, förstoring 15 ×
  • 5. Kottefjäll, förstoring 3 ×
  • 6. Nöten, förstoring 3 ×
Hitta fler artiklar om växter med

Klibbal (Alnus glutinosa) är en trädart i alsläktet i familjen björkväxter.[1][2]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Klibbal är ett medelstort, kortlivat träd, blir sällan över 120 år. Det kan bli upp till 30 meter högt. Löven är runda och har kort stjälk. Sambyggare med skilda hanblommor och honblommor på samma träd, i form av en tuss, liknande den som bärs av vide. Frukterna har formen av små kottar. Fröna sprids med vinden och med vatten, där fröna flyter.

Detta träd har svartbrun, sprickfull fjällbark. Klibbalen har en karaktäristisk bladform, en omvänt äggrund eller genom den urnupna spetsen omvänt hjärtlik bladskiva. Bladens undersida har domatier med brunaktig hårtofs. Trädet kallas klibbal därför att bladen inte bara som yngre är mycket klibbiga, liksom många andra träds späda blad och knoppfjäll (till exempel hos björkar och popplar), utan länge behåller en blank, fernissad översida, som vid fuktning blir något klibbig. En sådan bladfernissa är annars mycket sällsynt i Sveriges flora. Den kan hos klibbalen förklaras som ett skydd mot stark avdunstning.

Klibbal ger mat och skydd till andra arter. Ett flertal insekter, lavar och svampar är helt beroende av detta träd för sin fortlevnad. Den är en pionjärart, som koloniserar ledig mark. och formar blandade skogar genom att andra arter kan tillkomma där klibbal växer. Med tiden försvinner sedan klibbalen på grund av att lövverket blivit så tätt att dess skott på marken inte får tillräckligt av det ljus som de behöver.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Trävirket har använts till byggnadsgrunder under vatten p g a dess motståndskraft mot röta. Annan användning är som material till papper och fiberskivor, som bränsle vid rökning av mat, för fogningsarbete och för träsniderier.

Produkter av detta träslag har använts i etnobotanik och har gett folk-medicinskt botemedel mot diverse åkommor. Det har visat sig att extrakt av fröna är verksamt mot sjukdomsalstrande bakterier.

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Klibbalen har i huvudsak en sydlig utbredning, men förekommer i Europa upp till Sibirien och ner till Turkiet och Kaukasus samt i nordvästra Afrika. I Norden saknas arten i de nordligaste delarna, men går upp till Dalarna och mellersta Finland samt vid kusterna; i Norge upp till Trondheimstrakten, i Sverige till Västerbotten.[3]

Alar längs floden Spree i Tyskland

Vanliga naturtyper är skogsbryn, våtmarker, och band längs vattendrag. Klibbal dominerar i så kallade alkärr som är en artrik, men försvinnande naturmiljö.

Alar tål att växa ute i vattnet, varvid stammen ofta stöder sig på ett högt pålverk av starka rötter, som inte tar skada av att periodiskt stå torra. Även där vattenståndet sjunkit och strandlinjen blivit torrlagd, står alarna länge kvar.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Klibbal trivs i blöt miljö, där dess samarbete med bakterien Frankia alni gör att den kan växa i näringsfattig jord.

Noduler på rötterna som formats i samverkan med bakterien Frankia alni
Gall-bildningar på bladen, orsakade av kvalstret Eriophyes inangulis

Den mest omtalade ekologiska relationen för klibbal är med bakterien Frankia alni som formar noduler på trädets rötter. Denna bakterie absorberar kväve från luften och omvandlar det till molekyler som trädet kan avända i sin metabolism. I gengäld får bakterien energi i form av molekyler som trädet har tillverkat av koldioxid och vatten med energi från fotosyntes. Denna relation, som ökar jordens produktivitet, har etablerat klibbal som en viktig pionjärart i den ekologiska succesionen.[4]

Historik[redigera | redigera wikitext]

      Norrlandslänen                      Gräns för norrländska munarter                      Dalälven                      Biologiska norrlandsgränsen                      Skogslänens södra gräns                      Norrlandsterrängens gräns

Klibbal invandrade till Sverige via Danmark under perioden 7 000 till 6 500 f.Kr.. Den spred sig sedan norrut utmed sjöar och vattendrag, då den till skillnad från andra träd kräver en fuktig växtplats. Vid ca 3 000 f.Kr. hade den nått upp till Dalarna där det kyligare klimatet bromsade utbredningen. Den biologiska norrlandsgränsen är än idag artens nordgräns, bortsett från spridda förekomster längs norrlandskusten.

Klibbalen är idag Närkes landskapsträd. [5]

Första fynduppgift publicerades på 1600-talet, men arten är känd sedan medeltiden.[6]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Klibbal är mottaglig för Phytophthora alni, en sent utvecklad art av oomyceter som infekterar växter, och som troligen är en hybrid mellan andra arter. Den orsakar en sjukdom som medför död för många träd i vissa delar av Europa.[7] Symtomen på denna sjukdom innefattar att rötterna och fläckar av barken dör, svarta fläckar nära stammens nedre ände, gulnande löv, och under påföljande år döda grenar. Ibland dör hela trädet.[8] Taphrina alni är en svamp som angriper växter. Den medför gallbildning, vilket är en kemiskt inducerad missbildning av honblommorna. Gallen utvecklas på den mognande frukten och producerar sporer som av vinden bärs till andra träd. Gallen anses inte skada trädet.[9]

Klibbalen är viktig för många vilda djur under hela året och fröna används av fåglar som vinterfoder. Rådjur, får, harar och kaniner äter av trädet och den ger skydd för boskap under vintern.[8] Den skuggar vattnet i åar och bäckar, vilket stabiliserar vattentemperaturen, vilket är bra för fiskar, som också finner skydd bland dess rötter, som kan bilda nätverk i vattnet. Klibbalen är också värdväxt för många fjärilslarver[10] och man känner till mer än 140 insektarter som äter av den.[11] Trädet utgör också underlag för ett antal mossor och lavar som trivs särskilt bra i den fuktiga miljön kring de träd som växer vid vattendrag.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Klibbalens ved, som i luften blir brunröd, kan användas som bränsle och ger ett lätt bearbetat virke med låg densitet, som kan användas till exempel till träskor. Kol från alen användes till det vanliga svartkrutet.

Albark har under århundraden använts som färgande växtämne.

Klibbal och gråal[redigera | redigera wikitext]

I Sverige växer två relativt vanliga arter av al. Den andra arten, gråal (A. incana) skiljs från klibbalen på de spetsiga och matta bladen, den släta barken och på att honhängena och kottarna är oskaftade. Det förekommer hybrider av klibbal och gråal.[3]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Från Flora Oeconomica[redigera | redigera wikitext]

Träarten har fina egna egenskaper: hon är lös, bräckelig och glatt, men undergår likwäl ganska sent förrutnelse; hvadan hon, til grundpelare under hus, anwänd blifwer, äfwen då man behöfwer sätta någon byggnad på watnet. Invånarna i Venedig hafwa häraf icke fruktat sätta största delen av staden på Ahle-stolpar, til förtigande af den ganska stora bryggan, på deras språk de Rialto kallad, som äfwen måste tacka Ahlen för godt och långsamt bistånd.

Carl von Linné, 1749[3][12]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Roskov Y., Kunze T., Paglinawan L., Orrell T., Nicolson D., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Hernandez F., De Wever A., eds (2013) (14 juni 2013). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2013 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2013/search/all/key/sagittoidea/match/1. Läst 23 augusti 2013. 
  2. ^ [a b c] Dyntaxa Art: Alnus glutinosa - klibbal
  3. ^ [a b c] ”Klibbal - Alnus glutinosa (L.) Gaertner”. Virtuella Floran. 2000. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/betula/alnus/alnuglu.html. Läst 8 februari 2015. 
  4. ^ Schwencke, J.; Caru, M. (2001). ”Advances in actinorhizal symbiosis: Host plant-Frankia interactions, biology, and application in arid land reclamation: A review”. Arid Land Research and Management 15 (4): sid. 285–327. doi:10.1080/153249801753127615. 
  5. ^ Kjell Westerlind, Sveriges landskapsträd, 2014.
  6. ^ Nordstedts uppslagsbok 1920
  7. ^ Phytophthora Disease of Alder Arkiverad 24 september 2015 hämtat från the Wayback Machine.
  8. ^ [a b] Alnus glutinosa (tree)”. Global Invasive Species Database. IUCN SSC Invasive Species Specialist Group. 27 augusti 2010. http://www.issg.org/database/species/ecology.asp?si=1669&fr=1. Läst 4 augusti 2014. 
  9. ^ Ellis, Hewett A. (2001). Cecidology. Vol.16, No.1. p. 24.
  10. ^ Carter, David James; Hargreaves, Brian (1986). A field guide to caterpillars of butterflies and moths in Britain and Europe. Collins. ISBN 978-0-00-219080-0 
  11. ^ Featherstone, Alan Watson (26 november 2012). ”Common or black alder”. Trees for life. http://www.treesforlife.org.uk/forest/species/alder.html. Läst 12 december 2015. 
  12. ^ Carl von Linné, Elias Aspelin (1749). Flora oeconomica: eller Hushålls-nyttan af de i Swerige, wildt wåxande örter ...