Linnea (växt)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Linnea
Linnaea borealis 8807.JPG
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningVäddordningen
Dipsacales
FamiljLinneaväxter
Linnaeaceae
SläkteLinneasläktet
Linnaea
ArtLinnea
L. borealis
Underart* subsp americana
* subsp borealis
* subsp longiflora
Vetenskapligt namn
§ Linnaea borealis
AuktorL.
* 1. Liggstammen med kortskott och blomställningar * 2. Dito med fruktställning * 3. Blomma med delvis bortskuren krona * 4. Nöten, förstoring × 8 * 5. Skenfrukt, d v s nöten med sin spridningsapparat av två körtelhåriga skärmblad. Förstoring × 8 * 6. Dito. I tvärsnitt av fruktens tre rum syns två tomma och hopfallna (svarta på bilden), det tredje med frö som har frövita och centralt växtanlag. Förstoring  × 8

  • 1. Liggstammen med kortskott och blomställningar
  • 2. Dito med fruktställning
  • 3. Blomma med delvis bortskuren krona
  • 4. Nöten, förstoring × 8
  • 5. Skenfrukt, d v s nöten med sin spridningsapparat av två körtelhåriga skärmblad. Förstoring × 8
  • 6. Dito. I tvärsnitt av fruktens tre rum syns två tomma och hopfallna (svarta på bilden), det tredje med frö som har frövita och centralt växtanlag. Förstoring  × 8
Hitta fler artiklar om växter med

Linnea (Linnaea borealis L.) är en art i familjen linneaväxter.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Linnean är en vintergrön vedväxt och hör till ris- eller dvärgbuskar, men intar en särställning genom sin liggstam, som alltid växer revlikt intill marken (mossbädden). På skilda punkter fäster den sig med en rot. Liggstammarna har långa ledstycken och långt åtskilda bladpar. De arbetar på växtens förlängning (lövkronans förstoring) och på samma gång dess utbredning. Därför har de också kallats vandringsskott. I Lappland mätte Linné exemplar av 6 meters längd. Den har också korta upprätta, tätbladiga skott med 4 till 6 bladpar. Dessa är näringsskott. Slutligen har linnean blomskott, som också är korta och upprätta, men har färre blad, 1 till 2 par. Ett sådant avslutas med en blomställning och ett nytt kortskott i en av bladvinklarna.

Blomställningen består vanligtvis av 2 blommor som sitter parvis i toppen av en tunn stängel. Eftersom det ibland kan uppstå en tredje blomma, kan man se den vanliga blomställningen som ett 2-sidigt knippe vars toppblomma saknas. De båda parblommorna stöds av ett par skärmblad som är mindre än örtbladen. Ibland flyttar det översta paret örtblad högre upp på stängeln samtidigt som de förminskas till skärmblad. Då växer det ut en blomma i vardera bladvinkeln så att hela blomställningen får fyra blommor, två i toppen och två nedanför dem. Närmast under varje enskild blomma kan man se tre par ytterst små skärm- eller högblad, alla är, liksom blomfodret, täckta av långskaftade körtlar, s k glandelhår.

Blomkronan är svagt olikbladig. Den främsta fliken är något längre än de övriga. I tvåläppiga blomkronor finns också en oregelbundenhet i ståndarnas krets: av de fem ståndare, som man skulle väntat, omskiftande med kronflikarna, är 2 längre, 2 kortare och den femte outvecklad (undertryckt). Blomkronans klockform och hängande ställning är ett skydd för ståndarmjölet. Dess insida är långhårig för att hålla kvar nektarn och utestänga vissa småkryp. Blomningen inträffar nära midsommar. Den blommar också ofta en andra gång på hösten.

Blomman har en mild mandeldoft.

Karta över blomningstider här.

Fruktämnet är 3-rummigt, men två rum är tomma och undertrycks. Frukten är därför en 1-fröig nöt. Den är mycket tunnskalig, men istället omsluten av ett litet högbladspar med stark körtelhårighet och klibbighet. När dessa små blad växer till (i samband med att fruktanlaget mognar till frukt) och får den viktiga uppgiften att genom sin klibbighet sprida frukten ("epizoisk" spridning) kan man anse nöten och dessa båda små omvandlade blad för en skenfrukt. Frukterna mognar i slutet av augusti eller början av september. Fröet kan gro redan samma höst.

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Utbredningen är nordligt cirkumpolär.

Linnea finns i hela Skandinavien, men är mindre vanlig i de södra och mellersta landskapen.

I högfjällen når den upp ungefär till trädgränsen. Linnean finns också i Skottland och norra England, i mellersta Europa, Sibirien och nordligaste Amerika.

Första fynduppgift i Sverige 1720, i Danmark 1840, där utbredningen är ökande.

Utbredningskartor[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Växer i barrskogarnas, framför allt granskogarnas, skuggrika inre, men i de nordligare delarna av Lappland och i nordligaste Norge växer den i vidsträckta täta bestånd på skoglös mark.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

  • Linnea är en försvenskning av latin linnaeae som avser släktet linneor
  • Borealis kommer av latin boreus, som betyder nordlig.

Folkmedicin[redigera | redigera wikitext]

Carl Fredrik Hoffberg anför 1792 att en dekokt av linnea var en välsmakande dryck, som var bra mot gikt. Krossad och utrörd med mjölk var bra mot ben- och ledvärk för både människor och djur. Det framgår inte vilka delar av växten – blomma, stam, rot – som skulle användas.

Dessa helande egenskaper avspeglas i många av bygdemålsnamnen i nedanstående tabell.[1]

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Namn Trakt Referens

Benvärksgräs  [2]
Defettergräs

Giktgräs [1]

Jordkronor [2]
Klågräs

Knarrgräs Dalarna (Floda) [3]
Kninablome Svenskfinland [4]
Myrtäger [2]
Småraisbliommä Dalarna (Älvdalen) [3]

Torrvärksgräs [2]
Täger

Vindblommor Norrland [1]

Vindgräs [2]
Vita klockor

Vredgräs [1]
Vridgräs

Not I äldre tider hade man ett vidare begrepp för det vi idag menar med gräs. Våra örter kallades då gräs, och enligt tabellen ovan förde man även vedartade växter, såsom linnea, till gruppen gräs.

Carl von Linné[redigera | redigera wikitext]

Blommigt porslin dekorerat med linnearankor, gjort i Kina 1735-1795.
Enligt uppgift har koppen tillhört en servis som Linné beställde i Kina. Linné var dock missnöjd med utseendet på blomrankan på koppen.
Linné i samedräkt, med sin kära Linnea i handen
Målning av Hendrik Hollander

Carl von Linné älskade linnean och hade den i sina sigill och i hjälmen på sitt adliga sköldemärke. I en av sina ungdomsskrifter kallade han den "Linnæa", men i manuskriptet till Systema Naturae är det ersatt med "Rudbeckia". En holländsk rådsherre, Gronovius, gav sedan namnet Linnæa åt släktet, och Linné själv tillade artepitetet "borealis" ("den nordliga").

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Linnea är Smålands landskapsblomma.

Källa[redigera | redigera wikitext]

  • Linnea i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Den virtuella floran
  2. ^ [a b c d e] J. W. Palmstruch: Svensk Botanik, första bandet, andra upplagan, Stockholm 1815. Tillgänglig på Archive.org
  3. ^ [a b] Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 334 [1], Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  4. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 336, [2], Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962